Jo, jag vann faktiskt ett författarpris när jag gick på college i USA på 1960-talet säger Arja Saijonmaa och ser i sina coola glasögon lite ut som om hon kom direkt ifrån författarpanelen i Babel. Och har samtidigt en sådan berättarlust att jag nästan får spika in mina frågor när vi ses på Kasten Bistro på Östermalm i Stockholm, ett stenkast från hennes bostad.
Arja Saijonmaa
Ålder: Fyller 80 år den 1 december.
Bor: Stockholm, Helsingfors och Paris. ”Det är mina trygghetspunkter”.
Familj: ”Lever som nöjd singel”.
Aktuell med: Boken ”En sång om frihet”, Ekerlids förlag, ”Så mycket bättre” i TV 4 och direktsändningar i Tammerfors på lördagar, och så ett hemligt projekt som är på gång.
Skrivit boken ”En sång om frihet”
Arja funderade alltså som mycket ung, allvarligt på att satsa på att bli författare men istället fick vi sångerskan med den karismatiska utstrålningen och den kraftfulla rösten som har underhållit och berört sin publik över fem årtionden. Kanske mest känd för att tacka livet med Violeta Paras sång och mångåriga tolkningar av Mikis Theodorakis frihetssånger. Boken ”En sång om frihet” är berättelsen om en kosmopolit med en stark frihetstörst men som samtidigt har rötterna i det nordiska och purfinska.
– Egentligen kunde jag ha hetat Arja Sahlstén. Om inte farfar Petter August, nationalisten och patrioten, förfinskat sitt namn till Saijonmaa. ”Saijo” betyder ”liten ö i myrmark”.
Hon är född i en borgerlig familj i den reaktionära och blåvita regementsstaden Mikkeli, i Savolax nära ryska gränsen. En plats som varit krigsskådeplats under flera krig och det var här legendariske marskalk Mannerheim ledde de finska krigsoperationerna mot Sovjetunionen.
– Faktiskt var mitt gamla klassrum marskalkens kartrum där han hade koll på varje sten och stubbe.
Krigets sår i Finland
Arjas föräldrar gifte sig vid fronten under andra världskriget och på bröllopsfotot har pappa Ilmo uniform. I boken skriver hon att ingen finsk familj i den generationen har undgått krigets sår.
– Min pappas lillebror Viljo dog på krigets sista dag. Fredsförklaringen var några minuter gammal när pojken reste sig ur skyttegraven för att ge sig av hem när en rysk krypskytt sköt sönder huvudet på honom.
När Arja berättar så stockar sig rösten, hon är nära tårar.
– Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, men det är så känsligt, fortfarande… de där unga pojkarna som gav sitt liv för vår frihet. Och jag tänker på Ukraina idag. Samma övermakt, samma underläge.
LÄS ÄVEN: Rachel Molin förlorade sin mamma – men de har fortfarande en stark relation
Pappa Ilmo var tandläkare och mamma Enni musikpedagog men blev istället hemmafru. De musikaliska drömmarna fick komma till uttryck när hon ackompanjerade artister som gästade staden. Men hon var ingen traditionell hemmafru.
– Det viktiga för henne var att vi döttrar skulle fixa ett yrke och inte bli beroende av en man som hon. Vi barn fick på sin höjd diska i köket, så när jag flyttade hemifrån så fick jag säga till mamma på skarpen ”nu jävlar får du åtminstone lära mig göra en sås”.
Arja Saijonmaa var familjens svarta får
Arja växte upp med lillasyster Leena som ”två halvor av samma rumpa”. Leena var den som gjorde allt rätt och blev veterinär medan Arja blev det svarta fåret. Och konflikten förstärktes av att hennes pappa blev sjuk. I boken berättar hon hur det ringde på dörren när hon var 13 år och ensam hemma med sin lillasyster. ”Där stod en främmande man och stirrade, klädd i en taxichaufförs uniform. Han såg konstig ut, var blek och ansiktet liksom förvridet… ”Här är er fars hatt, jag körde honom till sjukhuset, hatten blev kvar i bilen.”
– Pappa hade fått en hjärnblödning på sin tandläkarmottagning och höll på att dö. Och jag såg mannen i dörren som en djävul som dök upp. Efter det fick jag posttraumatiska problem och började gallskrika på nätterna ”Jag har ont i huvudet”! Och jag skickades fram och tillbaka till barnläkare.
Arjas pappa var konvalescent länge och satt med en telefonkatalog och en penna och lärde sig läsa och skriva igen.
– Vi fick tillbaka vår pappa på många sätt utom på en punkt, han kunde inte hantera en tonårstjej som jag. När jag fick ett stipendium till college i USA sa han nej, i fyra långa år.
Det kändes djupt orättvist, men när till slut släkten grep in och sa att ”du driver din dotter till vansinne”, fick jag åka.
– Det var min första seger, min första frihet. Och så uppstod mitt rättspatos.
Musikalisk talang tidigt
Arja visade sig tidigt vara musikalisk, liksom både hennes pappa och mamma, och när hon kom hem från USA igen var förhoppning att hon skulle studera vid Sibeliusakademin. Men istället blev hon vänsteraktivist och ledare för den radikala studentteatern i Helsingfors.
– Jag bodde i studentteatern, den blev min nya familj. Det var en kreativ kittel och jag fick göra allt jag ville, sjunga, regissera, spela teater. Omkring oss var det Vietnamkriget, tredje världen, flower powerrörelsen. Jag var en jätterebell och jag bröt förhållandet med familjen i flera år.
Och hemma i Mikkeli betraktades hon som ”kommunistjävel” och hon fick hotelsebrev, till och med från sin egen morbror.
Men ödet skulle förändra hennes liv totalt på grund av en lång, stilig grek. Mikis Theodorakis, den berömda musikern och kompositören som just hade suttit på en fängelseö under grekjuntans diktatur på 70-talet, kom på besök till Helsingfors. Han ville att någon skulle sjunga några av hans sånger och Arja åtog sig uppdraget under viss vånda. Och plötsligt reste sig Mikis ur publiken och sa. ”Arja ska följa med mig på världsturnén!”.
Långt samarbete med Mikis Theodorakis
– Turnén blev mitt livs Big Bang. En början på ett mer än femtioårigt samarbete som ekar i mitt liv ända in i våra dagar. Jag försummade alla mina studier, men jag fick uppleva hela världen, jag var besatt av allt det nya.
Enligt Arja så har skvallerpressen oavbrutet tjatat om samma fråga. ”Var det något mellan dig och Mikis?”
– Nej, det var inget förhållande. Men om man är en ung kvinna, full av idealism som träffar en lång, vacker, politisk kämpe, en hjälte och en fantastisk musiker som frågar om jag vill följa med på världsturné så var det som om guden Zeus frågat mig. Det är klart att jag blev förälskad.
Och visst försökte han förföra henne. Vid deras första möte i en liten lägenhet i Paris inför turnén.
– Jag hade skadat benet i en skidbacke. Mikis försökte lite tafatt att kyssa mig men jag hade kryckor och ramlade baklänges, säger hon och skrattar åt minnet.
– Det blev komiskt och pinsamt och han ville bara bort därifrån då.
Men tack vare det så blev det istället en djup vänskap och ett långt samarbete.
6 snabba frågor med Arja Saijonmaa
Mest stolt över: ”Mina mer än 40 album, mitt fredsbudskap och mina olika uppdrag som goodwillambassadör i FN”.
Största ögonblick på scenen: ”Varje gång när jag ser att mina sånger når fram”.
Värsta ögonblick: ”En konsert där jag hade ett djupt dekolletage. Jag har ju väl tilltagen byst och märkte plötsligt hur det började fladdra neråt, någon hake hade släppt och jag fick trycka ihop med armarna och göra sorti baklänges för att inte stå barbröstad. Och det ironiska var att det var för Hjärt- och i Lungfonden”.
Bästa egenskap: ”Jag är ganska inkluderande som människa”.
Sämsta egenskap: ”Mitt temperament, jag menar inte illa men jag kan snedtända när jag blir förbannad. Men det kan vara bra också”.
Bastar helst tillsammans med: ”Ensam i en stund för meditation”.
Fick cancer och opererade bort livmodern
På tal om relationer bidrog Jörn Donners frieri till att hon sedan aldrig ville gifta sig. Hon var då en idealistisk student och han en luttrad cyniker. Och han friade med orden ”Kan inte vi gifta oss? Jag kan bygga en järnridå mellan oss i sovrummet om du vill, ha ha, du får din frihet och frid.”
– Det var det märkligaste av frierier, och gav verkligen ingen mersmak.
LÄS ÄVEN: Niklas Rådström räddades till livet av en medmänniska: ”Jag vet vem som är min donator”
Och så var det kapitlet om barn. Arja tvekade länge om hon skulle skriva om när hon fick cancer och tvingades operera bort livmodern. Hon var bara drygt 30 år, hade just påbörjat sin karriär i Sverige och inlett sitt längsta förhållande, det med producenten och musikern Lars Egler. Tidningarna ringde ofta och pressade Arja.
– Är det inte dags att skaffa barn nu? Och jag vände mig desperat till läkaren, vad ska jag säga? Ska jag berätta orsaken till att jag inte får barn. Han svarade ”Nej, du måste inte berätta, ljug!”
Men resultatet blev också smärtsamt när man då i stället orättvist beskrev Arja som hårdhudad som valde bort barn för karriären.
”Förlamande tomhet” när Mikis Theodorakis dog
– På morgonen den andra september 2021 vaknade jag av att telefonen plingade till. Ett sms. Mikis var död. Och jag kände en förlamande tomhet.
Men en tid innan hade hon hälsat på läromästaren i Aten för sista gången, och hon kände storheten där.
–Från hans altan såg han Akropolis där teater- och musikkonsten föddes, och Agoran där Perikles för 2500 år sedan utvecklade begreppet ”demokrati”. Och jag har fötts in i den därför att mina förfäder har haft en jävla sisu och har kämpat och dött för ett fritt land. Men idag måste vi återerövra ordet ”demokrati” för det är inte självklart längre.
Arja har arbetat som goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, besökt kåkstäder i Centralamerika och flyktingläger i Afrika, och tilldelats ”Eleanor Roosevelt Prize for Human Rights”. Och hon har deltagit regelbundna möten i Unescos högkvarter i Paris.
– Där har jag kämpat för mitt drömprojekt. Artister utan gränser.
Människor behöver sång för att orka.
”Inte någon bättre självläkning än bastu”
Arja Saijonmaa har spelat in mer än 40 album på olika språk och är ständigt aktuell, nu senast som deltagare i ”Så mycket bättre” i TV 4. I december fyller den attraktiva kvinnan framför mig på restaurangen 80 år och på frågan om hemligheten med att hålla sig så vital och fräsch som hon är, svarar hon ”bastu”. En livslång kärlek som hon också skrivit om i sin bok ”Sauna”.
– Bastu för mig är att landa från den stora världen in i mitt eget mikrokosmos i östra Finland. Känna doften av rök, av granskog, höra storlommens sång. Känna den välgörande värmen från elden och sen ta ett dopp naken i sjöns kristallklara vatten.
– Jag har sett så många span runt om i världen men det finns inte någon bättre självläkning än bastu.
