Psykiatern Simon Kyaga skrev bok om visdom: ”Vi blir inte visare med åren, tvärtom”

Den amerikanske flyg­kaptenen Chesley ”Sully” Sullenberger blev hela världens hjälte när han 2009 nödlandade i Hudson­floden – mitt i åttamiljonersstaden New York – och räddade livet på samtliga 155 passagerare. Motorerna hade slutat fungera efter att passagerarplanet krockat med en flock gäss. 

Incidenten beskrivs i psykiatern ­Simon Kyagas nya visdomsbok, den som han har skrivit tillsammans med mamma Katrin Goldstein Kyaga, som är professor emerita (en professor som trots pensioneringen fortfarande är knuten till ett universitet). De analyserar vad som försiggår i ”Sullys” hjärna de där avgörande minuterna från att planet träffas av fåglarna till att ”Sully” glidflyger planet ner på Hudsonfloden. 

När Simon Kyaga ett par dagar före den här intervjun ska åka från Schweiz, där familjen numera bor, till Sverige händer samma sak – planet flyger rakt in i en flock fåglar, och tvingades till en dramatisk tvärnit precis före start. Brandkåren tillkallas, skärrade passagerare lotsas tillbaka till flygplatsen, och resan får skjutas upp i ett dygn. 

Hur reagerar den till synes balanserade psykiatern när det händer något så uppskakande? 

– Jag blev koncentrerad, men behöll lugnet. När jag dagen därpå satt i samma plan, på samma rad, samma klockslag så ökade pulsen något. Men det var högst kontrollerbart.  

Medverkar i TV4:s Nyhetsmorgon

Säger Simon Kyaga och skrattar. Det gör han ofta under intervjun. Han talar om svåra, ibland komplicerade saker, men med ett underfundigt leende, ibland höga skratt, och det är säkert en del i framgångsfaktorn. Simon Kyaga har en förmåga att kommunicera hjärnforskning och psykiatriska diagnoser på ett lättförståeligt men samtidigt trovärdigt vis, och det är ingen slump att han regelbundet medverkar i TV4:s ”Nyhetsmorgon”. Han har också sommarpratat och drivit en populär podcast om hjärnan tillsammans med psykiaterkollegan Anders Hansen. Duon talar ständigt om att de borde spela in nya avsnitt, men de får aldrig tiden att räcka till.  

Återhämtning med stöd i forskning

Simon Kyaga disputerade vid Karolinska institutet 2014 på sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Sedan dess har han jobbat kliniskt med människor inom kreativa branscher. Poddaren Amanda Schulman pratar ofta om ”sin” psykiater Simon Kyaga, och skådespelaren Mikael Persbrandts bipolaritet är beskriven i Simons förra bok. För tillfället jobbar Simon Kyaga dock huvudsakligen med läkemedels­utveckling på ett internationellt läkemedelsbolag, även om han fortfarande har kvar sin mottagning på Lidingö där han träffar patienter.

– Jo, jag jobbar rätt mycket, och ofta på helgerna… Jag ger alltså råd till patienter som jag inte själv följer. Men jag upplever inte att jag jobbar för mycket, och jag vet hur man återhämtar sig. En av fördelarna med att jobba som psykiatriker är att man lär sig att känna igen tecken på när det har blivit för mycket. 

Men vad gör han för att återhämta sig? Ge oss alla insidertips, ber jag, men svaret är kanske givet: ”Allt som det finns empiriskt stöd för.” Och han är snabb med att implementera ny forskning i familjen. Barnen suckar ibland: ”Å nej pappa, har du läst en ny studie nu igen?” Mer än en gång har han dragit in familjen i en gruppmeditation. 

Vandrar och äter långa middagar

– På helgerna vandrar vi i bergen, och vi prioriterar långa middagar – det är en vana som vi plockade med oss från åren då vi bodde i Paris. Vi anammade det franska sättet att äta, vi inleder med en sallad och sitter till bords i säkert två timmar. Forskning visar att måltiderna är lika viktiga för barnens utveckling som att läsa skönlitteratur. 

Simon Kyaga är uppvuxen i Stockholm med en mamma som har judiska rötter – hennes pappa, Simons morfar, flydde Nazityskland och kom till Sverige i övre tonåren – och en pappa som är tibetan och flydde Tibet i samband med det tibetanska upproret 1959. Simon och hans bror växte upp i gränslandet mellan det judiska och buddhistiska, och i dag kan Simon se hur han har påverkats av de båda kulturerna. 

– Grundläggande inom buddhismen är att inte skada andra. Men det finns också en insikt om den karmiska existensen. Det gäller att göra bra nu för det får man tillbaka sedan. Inom det judiska har jag tagit till mig det intellektuella, allt fokus på lärande. Forskare menar att eftersom judarna inte har haft något land, och inte kunnat skydda sina gränser rent fysiskt, så har de hållit hårt på den judiska kunskapen. Värdet av att lära mig saker har varit starkt hos mig. 

Pausade gymnasiet för att plugga buddhism

Han tog en paus i gymnasiet för att åka till norra Indien – där familjen har sin bas – och plugga buddhism. 

– Jag var där som liten, men det var i tonåren som jag blev mer och mer intresserad av min bakgrund. Jag började läsa på om Tibet och buddhismen, och under ett antal år var jag där minst en gång om året, ofta stannade jag i flera månader. Resorna påverkade mig på djupet, både i att jag bara var där, men också i att jag pluggade buddhism, och att jag hade många samtal med munkar och lamor. Jag har farbröder som är munkar, och dem pratade jag mycket med. Vi satt i timmar och pratade och drack te.  

Simon Kyaga beskriver sig som ”ganska sekulär”, men konstaterar att han nog är mer buddhistisk än en genomsnittlig svensk är kristen. 

– Upplevelsen av att vara med farmor och farfar, att gå till templet, att ta del av de traditioner som finns inom det buddhistiska, det påverkade mig. Men det handlar inte bara om religion. Också alla vardagliga sysslor, som att göra momos, tibetanska dumplings, tillsammans med farmor, är starka minnes­bilder. Dessutom är naturen så speciell, den är så otroligt dramatisk. 

Träffat Dalai Lama

Simon Kyaga har träffat Dalai Lama vid flera tillfällen, det har varit ”fantastiska möten”, tycker han. 

– När Dalai Lama besökte Sverige ville han alltid träffa andra tibetaner. Men jag har också träffat honom i Indien, i Dharamshala, mina släktingars hemby, där också Dalai Lama bor. Min farbror var faktiskt livvakt till Dalai Lama. 

Det buddhistiska perspektivet har Simon med sig i sitt yrke, och i mötena med patienter. 

– Hur jag tolkar världen och vårt känsloliv är väldigt mycket präglat av det buddhistiska resonemanget. En grundläggande aspekt av buddhism handlar om att inte låta negativa känslor prägla ens beteende och hur man mår. Rent praktiskt finns det en möjlighet att ha distans mellan känsla, upplevelse och handling. Det här synsättet har ju plockats upp av moderna psykoterapeutiska metoder, och numera finns det ett empiriskt stöd för att det är ett relevant sätt att förhålla sig. 

Olika sätt att se på världen

Det där gränslandet mellan österländskt och västerländskt tycker Simon Kyaga är särskilt spännande. Han är generellt förtjust i gränsland. Kanske hänger det ihop med att han är andra generationens invandrare? 

– Å ena sidan är jag rotlös, jag har inte den självklara identiteten i en nation­­ eller i en nationalitet. Å andra sidan har jag det grundläggande utgångsläget att det finns olika sätt att se på världen. Det tror jag är väldigt värdefullt, det öppnar upp för många möjligheter, både som människa och i yrkeslivet. 

Det har också öppnat upp för många spännande diskussioner runt matbordet. Under barndomen var det högt i tak, och särskilt han och mamman hade många samtal med olika utgångs­punkter – något som de har utforskat närmare i den här boken. 

– Jag minns ganska heta diskussioner runt matbordet, en sak som vi alltid har bråkat om är intelligensbegreppet. Både mamma och jag är ju barn av vår tid, och vi resonerar från olika håll. ­Jag är naturvetare, och hon har sitt sociologiska perspektiv. När jag säger att det finns gott stöd i forskningen för att intelligens är ärftligt så ser hon rött. 

Vishet handlar också om mänsklighet

Att få diskutera de här sakerna som vuxna, och med syfte att skriva en bok, har varit en ynnest, tycker både mor och son. Att det var just visdom de skulle skriva om kändes självklart, men vad är det egentligen? Jo, visdom handlar om en kombination av tre komponenter, förklarar Simon Kyaga: intelligens, förmåga att tänka utanför boxen och att göra det för allas goda. 

– Man kan vara intelligent och kreativ, men ondskefull. Men att vara ondskefull och vis går ju inte ihop. En aspekt av vishet handlar alltså om mänsklighet, och i det ryms allt från etik, moral och empati.  

Borde man sträva efter att bli mer vis? 

– Absolut, för det är inget som sker ­automatiskt. Många associerar visdom med ålder, och föreställer sig att man blir mer vis med åren. Men forskningen visar att det inte alls är så, tvärtom faktiskt. Det är rätt logiskt, med tanke på att en av definitionerna av visdom är intelligens, och den peakar ju i tjugoårsåldern. 

”Livet ger oss möjligheter att bli visa”

Synd, jag kommer alltså inte plötsligt att förvandlas till den där visa tanten?

– Nej, men om man ägnar sig åt självreflektion så kan man se att det finns ett samband mellan ålder och visdom. Att man reflekterar över de erfarenheter som man får i livet. Livet ger oss möjligheter att bli visa, men vi måste göra något av de möjligheterna. 

Är du vis?

– Jag försöker i högsta grad att bli det, jag är ju intresserad av visdom. Men det känns som att visdom är ett sådant där begrepp som andra måste definiera, det är inte jag som ska säga att jag är vis. Vi har några visdomstester i boken, och det finns en intressant konflikt inbyggd i testet. Om man saknar självinsikt så svarar man i självskattningen att man är väldigt vis, frågan är om det är ett tecken på visdom? 

Polarisering är ett tecken på bristande visdom

Kanske är behovet av visdom extra ­stort i vår tid, funderar Simon Kyaga. 

– Vi har mer information och kunskap än någonsin, men frågan är vad vi gör med den? Samhället har blivit mer polariserat, och det om något är ju ett tecken på bristande visdom. Det är en oförmåga att inte kunna se saker ur ­olika ­perspektiv. Dalai Lama brukar tala om hur viktigt det är att inte dra fram skillnader mellan oss människor, utan att i stället koncentrera oss på hur lika vi är varandra. Det tror jag att han ­har rätt i, det är viktigt för mänskligheten.