På Ellenäsa udde i sjön Åsnen växer ungefär 600 äppelträd. Vart och ett av dem har sin alldeles speciella skönhet och karaktär. Stora träd som med ålderns självklara pondus breder ut sina knotiga grenar över många kvadratmeter står bredvid spensliga ungträd. Några raka rader ser vi inte till.
Här står träden till synes slumpmässigt utplacerade i den kuperade terrängen. Lika slumpmässigt tycks inympningen av sorter ha gått till. Glänsande äpplen i de mest skiftande färger och former hänger på träd bredvid varandra. Under kronorna växer ängens gräs mellan stenar och gärdsgårdar. Sjön skymtar blå här och var mellan träden och det känns alldeles uppenbart att ingenting kan vara vackrare än en fruktträdgård.
Sedan vikingatiden
Vi är i ängsfruktodlingens landskap: Urshultsbygden i sydöstra Småland. Här, vid Åsnens sydligaste del, är klimatet milt och gynnsamt för fruktodling. Vildapeln har funnits här sedan urminnes tider och kulturäpplet, Malus domestica, sedan vikingatiden. På 1630-talet anlades den första fruktträdgården med äppel- och päronträd i regionen. Konsten att ympa spred sig efterhand i trakten och i början av 1800-talet odlade nästan alla bygdens bönder frukt på ängsmark. De vildaplar som etablerat sig spontant på ängar och vägrenar fick ympar av ädla sorter.
På en del håll anlades fruktträdsalléer utmed vägarna men vanligare var att träden planterades på ängsmark eller längs stenmurar.
När fruktängen slagits på sommaren släpptes djuren på bete under träden. För att kreaturen skulle kunna gå under trädkronorna och för att de inte skulle äta av frukt och bladverk satte man ymparna högt. Koympning kallas metoden, som fortfarande praktiseras. Den höga stamhöjden är också praktisk när gräset under träden ska slås.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades fruktodlingen runt Urshult. Men sida vid sida med de rationella odlingarna på åkermark levde ängsfruktodlingen kvar. Än i dag ser man fruktträd överallt när man färdas i trakten. Och det är inte bara de moderna odlingarna som vårdas, utan även de ympade vildaplarna i oländigare terräng.
Rikt kulturarv
Inte i någon annan trakt i Sverige finns ängsfruktodling kvar i sådan omfattning som här. Det är ett unikt kulturarv med stark förankring i bygden. Sedan 1994 finns också möjlighet för odlarna att få EU-bidrag för äppelodling på hävdad ängsmark.
På gården Ellenäs bor Per-Anders Almén tillsammans med sin fru Kristin och tre barn. I fyra generationer har Per-Anders släkt odlat frukt på den smala Ellenäsa udde. Precis som man gjorde förr ympar han in sorter på de vildaplar som dyker upp i markerna.
– Finessen är att man redan har en stam. På fem år har man ett färdigt träd.
Men det blir inga träd som liknar dem man ser i plantskolan. Träden på Ellenäs har individuella former som också kräver särskild känsla vid beskärningen.
Det finns 27 olika sorters äpplen i familjen Alméns odlingar. Trots utbudet har Per-Anders inga problem med att utse sin favorit.
– Det godaste äpplet är gravensteiner. Det brukar kallas för äpplenas Rolls-Royce. Sorten är från 1700-talet, den äldsta som fortfarande odlas kommersiellt. Fast den är svårodlad och drabbas lätt av sjukdomar.
Gudomlig smak
Vi smakar den ena sorten efter den andra och tycker att nästan alla smakar gudomligt. För att beskriva aromerna krävs lika färgstarka uttryck och liknelser som vid vinprovningar.
Per-Anders menar att den sparsamma gödslingen bidrar till att äpplena blir så goda.
– På ängarna tillför vi ingen extra gödsel. Vi låter bara en del av gräset ligga kvar under träden. Gödslar man mycket försvinner både smak och färg.
De flesta av Urshults ängsfruktodlingar drivs helt utan kemikalier, men Per-Anders sprutar sina träd mot vissa skadegörare. På så sätt får han en större andel saluduglig frukt. Trots toppkvalitet och lågt pris går ändå försäljningen trögt.
– Vi var inne på stormarknaderna i går. Där låg små äpplen av sorter som inte borde ha skördats än. De är inte färdiga. Vid den här tiden ser de varken ut eller smakar som de ska. Då är det inte konstigt om konsumenterna ratar äpplen till förmån för kiwi och papaya.
Av: Berit Haggren
