Sjukdomen kom smygande. Det började med att Erik Henriksson inte gick upp som han brukade på morgonen. Han tyckte ingenting var roligt längre och förlorade till slut förmågan att klara sig själv.
– Det var tungt att se att hur någon som alltid haft koll på läget inte längre hade det, säger Annika.
Starka minnen
Med sin kamera skildrade hon pappans insjuknande och hela vägen till det ofrånkomliga slutet. Bilderna utgör tillsammans med anteckningar från tiden en fotodagbok som gör minnena ännu mer smärtsamma men också starkare.
– Boken är brutal. Men som min bror sa när han läst igenom den: Det var ju så här det var.
Annika vill att boken bidrar till att öka kunskapen kring demenssjukdomar och att den kan fungera som ett stöd för familjer och andra som kommer i kontakt med kognitiva sjukdomar.
Men framför allt vill hon att den som läser boken ska se att det i allt det dystra kan finnas små, små stunder av lycka också.
– Pappa var inte i dimman hela tiden, han hade klara ögonblick. Men han visste att han skulle dö snart och vi pratade om det också, det kändes viktigt
sa han.”
