Tåg skapade hysteri i Europa

Utdrag ur Ta tåget ­(Ordfront förlag) av Per J Andersson

Rädslan för urspårning är en vanmakt över att vara instängd i en apparat som snabbt rör sig framåt utan att man på något vis kan påverka den. Resenären blir hjälplöst passiv. Kupén kan alltså lika väl bli en traumatisk plats där resenären känner sig instängd och maktlös som den kan upplevas som en plats för lustfyllda skakningar. Känslan av instängdhet förstärktes av att resenärer i förstaklasskupéer ända fram till 1860-talet bara kunde ta sig ut genom sidodörrar ut mot perrongen, eftersom det som vi sett saknades en sammanbindande korridor i tågets färdriktning. 

I kupén rådde inte bara en generande tystnad utan också ett potentiellt hot. ­Någon av medpassagerarna kunde ju vara mördare som därmed ostört skulle kunna begå sitt brott. 

I fantasin blev tåget en dramatisk och fascinerande plats för brott som sker ohörda och osedda av resenärerna i de angränsande kupéerna.

Tidningen The Globe skrev: “De högsta rop drunknar i bullret från de snabbt rull­ande hjulen, och mord eller värre brott än så kan pågå till ackompanjemang av ett tåg som flyger iväg med sextio miles i timmen. När det stannar i ve­derbörlig ordning, och inte förrän då, kan konduktören finna en andraklasskupé förvandlad till ett slakthus. Vi överdriver inte.”

Tågdeckare ny genre

Tåget blev scenen för en ny sorts brott. I januarinumret 1861 av Annales d’Hygiène Publique stod det under rubriken Tåg­passagerarnas faror att läsa om ett tåg som kom till en station i Paris. 

Alla passagerare lämnade sina kupéer genom direkt­dörr­­arna till perrongen, men en dörr förblev stängd. En järn­vägstjänsteman öppnade dörren, sträckte in handen, drog tillbaka den och stirrade förskräckt på sina fingrar. Blod! Där inne i kupélampans svaga, fladdrande sken låg ett lik i en blodpöl. Det var överdomaren Poinsot som enligt polisutredningen delat kupé med en enda annan resenär, som nu var puts väck. 

Fallet fick stor uppmärksamhet i pressen. I Paris kände man en “olustig känsla över tanken på med vilken enorm lätthet brottet tycks ha förövats”, rapporterade Paristidningen Galignani’s Messenger. Extra oförklarligt, märkligt och obehagligt var det faktum att medpassagerarna i kupén intill inte hört någonting. 

Satirer och debatter

Mordet på Pariståget blev snart föremål för satirer och debatter. Le Figaro skrev att miljonärer nu ses resa i tredje klass för att slippa andra- och förstaklassvagnens isolering. Andra reser i sällskap av kammartjänare, kusk eller kokerska. De som inte har råd med det får “utstå svår oro”.

Tre år senare skedde ett liknande kupémord i England (Briggsfallet) och Punch publicerade en rad karikatyrer på temat ömsesidig misstro mellan förstaklass­resenärer. 

Panik ombord

Brittiska underhuset beställde året därpå en rapport om säkerhet på tågen, där det konstaterades att “det har utbrutit panik bland tågpassagerarna”. 

I ivriga försök att bryta isoleringen skapades skräckfantasin om kupén som en “mordprovocerande inrättning”. Ännu 1870 stod det i Handbuch für Specielle Eisenbahn-Technik: “Hur lycklig blir inte resenären när han får en egen kupé, och hur olycklig blir han inte över en medpassagerare som bestjäl honom när han sover eller till och med mördar honom och kastar honom styckad i bitar ur vagnen utan att tågfunktionärerna märker något.” 

Att två mord i två olika länder med fyra års mellanrum kunde utlösa en sådan masspsykos säger mycket om tågkupéns plats i den europeiska artonhundratalsmänniskans själsliv.

Skapade salonger

En lösning på problemet skulle vara att överge kupén för 6–8 resenärer och istället skapa ett “storrum” eller salong som omfattar hela vagnen. I USA blev den formen av vagnar vanliga från början, eftersom man inte var lika fången i idén om att efterlikna den hästdragna diligensen.

Men den stora salongen passade inte resepublikens psykologi i Europa där traditioner och klassförhållanden innebar att åtminstone förstaklassresenärernaskulle få vara i fred på resan. 

De skulle klaga om de hamnade i en tågvagn av amerikansk modell, konstaterade en fransk utredning, eftersom de då skulle utsättas för “alla slags oro, oljud och främmandes nyfikenhet”. 

Ett utredningsförslag var ett tittfönster mellan kupéerna, vilket också genomfördes på några linjer. Ett annat var en gångbräda på utsidan av vagnen, men det krävde årligen flera dödsoffer. 

Ett första försök med en korridor på insidan i tågets färdriktning gjordes på den schweiziska nordostbanan, men då i form av en mittgång med dörrar in till varje kupé. Försöket fick genast kritik med samma argument som använts mot de amerikanska öppna salongerna. 

Resenärernas avskildhet och lugn blev störda av trafiken i gången. Först därefter kom förslagen med att förlägga korridoren till ena sidan av tåget och avskilja kupéerna från gången med skjutdörrar eller draperier eller både och.

Amerikanen kunde få andnöd

Guillaume Tell Poussin skriver i De la puissance Américaine från 1845 att “en amerikan skulle knappast kunna vänja sig vid vårt sätt att resa, på permanenta sittplatser i trånga och därtill slutna vagnar: han skulle få andnöd och tro sig ­kvävas”. Amerikaner som åkte tåg i ­Europa pratade om att de kände sig som om de utsatts för “inspärrning i en liten kupé”, enligt E  B  Dorsey i English and American railroads compared från 1887. Amerikaner, konstaterade han, upplever det som obehagligt att inte kunna röra sig fritt i vagnen.