En Jähkel till skådis

Nä, Lennart är inte skådespelaren som ringer till redaktionerna och klagar på artiklar. Inte ens när det blir rejält fel.
– Man kan väl säga att jag inte är en person som ofta går på filmpremiärer. Nu koketterar jag lite, men det är faktiskt så. Men om det är en film som jag själv har spelat med i så brukar jag gå. Så för en tid sedan var jag på premiären av filmatiseringen av Camilla Läckbergs bok Tysk­ungen, där jag spelade en av rollerna. Premiären var på Rigoletto, och i entrén stod fotografer och journalister. “Tjenare Lennart, vad smal du har blivit! Har du gått ner i vikt?”, sa plötsligt en kille. Det visade sig att han jobbade för en kändistidning. Några veckor senare såg jag tidningen. De hade publicerat en före- och efterbild. Efterbilden föreställde mig. Men förebilden var på Göran Ragnerstam.
Vad gjorde du?
– Jag skrattade. Det var ju jätteroligt, säger han på sin sävliga norrländska.

Första musikalen

Vi ses på Lennarts favoritfik Café Dello Sport som ligger ett stenkast från hans bostad i Hornstull. Lennart har fått order från Erik, fotografen, att helst inte bära svarta kläder för att de blir så tråkiga på bild. Dagen till ära har han därför klätt sig i två olika, mörkt blåa tröjor. Och ser nöjd ut över att han har gått fotografen till mötes.
Lennart håller på att lära känna en annan svensk storstad – Malmö. I höst är han tjänstledig från Stadsteatern för att gästspela på Malmö opera. Han har en stor biroll i Top Hat, som är en nyskriven stepmusikal baserad på den klassiska Ginger Rogers och Fred Astaire-filmen med samma namn.
– Cheek to cheek och Puttin On the Ritz, du vet. Min första musikal. Jag håller som bäst på att lära mig steppa. Det är väldigt roligt. Man tränar både balans och koordination. Och det är faktiskt jättejobbigt. Men hellre det än att springa, som är jätte­tråkigt.
– Jag har ju sjungit mycket country, men det är inte samma sak som att sjunga musikal. Det här är en utmaning för mig. Även om det inte förväntas några oöverstigliga sånginsatser från min sida. Tror jag.
Du har ju en omtalad röst.
– Jag vet inte. Allt handlar om träning. Jag har inte så jättelätt för mig musikaliskt sett. Vissa har en förmåga att bara sjunga en låt ur huvudet. Det kan inte jag.
Men du sjunger i kör.
– Alltså det är en hobbykör. Vi kallar oss Boulevardkören. Den bildades när vi alla jobbade på Boulevardteatern. Detta är 20 år sedan nu. Vi repeterar typ var sjätte vecka. Alla kommer, ingen har tränat, alla har med sig en flaska vin, och den som vi är hemma hos lagar maten. Vi sjunger i en och en halv timme. Sen skriker vi, nej, sen pratar och skrattar vi, det är jättetrevligt. Vi har lika roligt fortfarande, och vi har träffats i 25 år. Sissela Kyle, Göran Berlander, Gunvor Pontén, och vår maestro och körledare Jonas Nyberg bland andra.

“Lelles tjejcharter”

Efter intervjun ska Lennart titta till båten – en Pettersson i trä, som ligger på Långholmen. Sola, som hon heter, är känd från tv-programmet Sjön suger, och hon har använts mindre och mindre de senaste åren. Tiden har blivit knappare, och Sola har dragits med motorproblem.
– Förr om åren, vi pratar nittiotal, var jag ute mycket mer. Då lekte jag och mina kompisar att jag hade ett företag som hette: “Lelles tjejcharter”. Jag hade många tjejkompisar som tyckte om att åka ut med båten. Ofta blev jag inblandad när det var möhippa på gång. Det var jätteroligt. Åtta tjejer och jag. Tjejerna satt på en filt och drack vin och åt ost. Och så satt jag lite på utkanten av filten. Inte med i själva sammanhanget, jag var liksom bara chauffören. “Nu vill vi åka hem”. “Javisst”. Men det där gör jag inte längre. Det är slut med möhippor i min bekantskapskrets.
Är du folklig?
– Det är inte något som jag medvetet försöker vara. Men kanske. Det har väl i så fall att göra med det jag har gjort. Jägarna och Pistvakt har väl skapat en slags folklighet.
– Det är inte så vanligt att folk kommer fram till mig på stan. Men igår började en kille på tunnelbanan att prata med mig. Honom hade jag faktiskt träffat förut. Han och hans kompisar har en Pistvakt-fanclub. De jobbar på häktet i Huddinge, och de är ganska roliga. Jag har haft lite kontakt med dem. Vi hade en jättetrevlig pratstund på tunnelbanan. Men sånt där vet man ju inte innan. Folk kan också vara fulla och jobbiga.
Vill de ha autografer?
– Autografer skriver man inte längre. Nu ska de ta selfies. Usch. Man är ju inte alltid fräsch.
– Man är ALDRIG fräsch. Men det spelar ingen roll. Det bjuder jag på. 
Har du kvinnotycke?
– Haha, ojoj, det vet jag inte. Jag måste berätta en historia om en kompis som är skådespelare. Han är frånskild och skrev in sig på en dejtingsajt för kulturintresserade. Han hade varit negativt inställd till nätdejtande, men blivit övertalad att prova. Han var livrädd för hela grejen, men bestämde till slut träff med en kvinna. De pratades vid på telefon, sen tog de en promenad. Efter ett tag frågade hon: “Du är skådis, va?”. “Ja, jag skrev ju det.”, sa han. “Känner du Mikael Persbrandt?”, undrade hon. “Jag kan inte påstå att vi känner varandra, men vi har jobbat ihop”, konstaterade min kompis. “Alltså honom vill man ju bara knulla med sju dagar i veckan”, klämde hon till med.
– Haha. Varför man går på en dejt och säger så kan man ju undra.
Är det en fördel eller nackdel att vara känd skåde­spelare när man ska träffa kvinnor?
– Både och. När jag var yngre kunde det kanske vara en fördel. Eller jag vet inte. I vissa situationer var det en fördel, i andra inte.
Din pappa var skogsdirektör vid SCA. Vad hade han sagt om exklusiva jakter och privata resor med bolagets flygplan?
– Jag är glad att han slapp uppleva det där. Han hade inte tyckt att det var roligt.
Var ni överklass?
– Min pappa var chef över skogen. Vi bodde fint. Men överklass vet jag inte. Mina äldre bröder blev ingenjörer. Jag var själv inställd på att bli ingenjör. Samtidigt drogs jag till skådespeleriet. Jag upptäckte att jag tyckte om att stå på scenen genom gymnasieföreningen Vigor i Sundsvall.
Du kände att du hade något?
– Nja, det tror jag inte att jag kunde bedöma. Men jag tyckte att det var väldigt kul. Men teater låg långt borta i begreppsvärlden. Att man kunde syssla med teater som levebröd… det kunde jag inte föreställa mig.
Så Lennart började läsa till väg- och vatteningenjör på KTH i Stockholm. Men drömde om scenskolan.
“Scenskolan? Måste man inte ha talang för det?”, undrade en tvivlande kompis. Men Lennart sökte och kom in – på fjärde försöket.
Vad tyckte dina föräldrar om yrkesvalet?
– Jo, det var inga problem. De hade inga åsikter om det. Nu är de döda.
Dessutom gick det ju bra för dig som skådespelare.  
– Jo. Kanske. Men inte i början av min karriär. Jag jobbade med fria grupper och Unga Riks. Jag spelade barnteater klockan tio på morgonen. Det var en bra skola. Jag är väldigt tacksam för den tiden, även om jag kanske inte såg alla fördelar då. Kompisarna började göra karriär i Stockholm, och jag kände att jag jobbade i skuggan. I och med Jägarna ändrades det där.
Är du karriärplanerande?
– Jag är öppen. Jag går inte och tänker att jag borde göra det och det. Kanske är det en brist. Jag borde säkert vara ännu mer fokuserad och strategisk. I så fall hade jag kanske fått göra ännu större roller. Jag vet inte.

Som att vara på kollo

Så som i himmelen är en av de mest sedda filmerna i svensk filmhistoria. Åtta guldbaggenomineringar och en Oscarsnominering för bästa icke engelskspråkiga film. Men framförallt var Så som i himmelen publikens favorit – nästan en och en halv miljon svenskar såg den på bio, och filmen har exporterats till ett fyrtiotal länder.
Tio år efter succén får den nu en uppföljare. I Så ock på jorden, som har premiär den fjärde september, får vi veta vad som hände med kören från Ljusåker.
Lennart beskriver inspelningarna som “en härlig återförening med gamla vänner”.
– Vi var i Boden hela förra sommaren. Det var som att vara på kollo. Vi hade så fruktansvärt roligt. Vi satt i en relax­avdelning på kvällarna och pratade. Vi hade fester. Vi skrattade och pratade.
– Det är en ynnest att få jobba med så fina människor. Frida Hallgren, Niklas Falk, André Sjöberg, Maria Sid, Eric Ericson, Björn Granath… och alla andra.
– Kay Pollack är speciell att jobba med. Han ställer stora krav. Han kräver mycket energi. Ingenting går på halvfart. Det är järnet som gäller. Det är en utmaning och jag tycker att det är spännande att jobba med honom.
Men livet är inte bara jobb. Roliga projekt, avbrott i vardagen, har alltid varit Lennarts melodi.
– Jag tog till exempel tjänstledigt en månad för två år sedan. Jag åkte till Berlin och pluggade tyska. Jag kände plötsligt för det. Jag var sugen på att lära mig mer tyska. Jag läste ju tyska i skolan. Jag var aldrig någon stjärna i skolan, mina resultat var väldigt mediokra. Men min farfar kom från Tyskland. Jag har släktningar i Tyskland, på tre-männingsnivå. Det där har skapat ett
intresse för Tyskland. Jag var på Götheinstitutet och pluggade i fyra veckor. Jag bodde i Mitte, och jag gick mycket på teater.
Lennart gäspar. Tycker att han har snackat ovanligt mycket.
– Det här gick väl bra. Tycker du inte det?, säger han förnöjsamt och tar av sig glasögonen.

Anna Wahlgren