Min partner och jag flyttade ihop för ett år sedan med våra fem barn. Vi har det jättebra, men det finns en utmaning som hela tiden dyker upp. Problemet är att min partner blir arg om jag lägger mig i hur han uppfostrar sina barn. Jag är pedagog och väldigt intresserad av barn och eftersom jag älskar hans barn kan jag inte låta bli att engagera mig i dem.
Jag inser att jag inte ska engagera mig i allt och jag tycker att jag har hittat en rimlig balans. Men när jag lägger mig i blir min partner rasande – istället för att respektera och erkänna min kunskap och erfarenhet.
Min partner lyssnar inte på mina råd
Min partner har till exempel en snart 13-årig son som är en känslig pojke. Han är ganska omogen för sin ålder och hans mamma behandlar honom som en bebis, vilket min partner håller med mig om. Vi försöker därför göra pojken mer robust när han är här. Min partner lägger dock fortfarande sin son i sängen varje kväll. Pojken går och lägger sig ganska sent, så häromdagen påpekade jag för min partner att eftersom hans son går och lägger sig så sent skulle han nog kunna somna själv.
LÄS ÄVEN: Clara: Min exman vill inte uppfostra vår dotter
Min partner kommenterade inte detta och när jag frågade honom nästa dag om han fortfarande ville lägga sin son blev han riktigt arg och sa åt mig att inte lägga mig i det. Jag önskar att han istället hade sagt att han hade tänkt på problemet och att det kunde leda till en bra dialog.
Jag är ledsen att vi inte är bättre på att prata om saker och ting. Vad har du för tankar kring detta?
Kajsa
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar
Jag har levt i en blandad familj i många år nu. Det har varit utmanande, men också underbart. En av anledningarna till att det blev just det senare var att min man och jag tidigt insåg att om vi skulle klara oss som en blandad familj var vi tvungna att avstå från att lägga oss i hur vi var och en valde att uppfostra våra egna biologiska barn. Saken var den att alla goda råd vi gav varandra togs emot som kritik, särskilt som ingen av oss hade bett om det.
Nu skriver du att du bara lägger dig i småsaker. Ditt exempel med din partners utsatte son är inte ”småsaker” i mina ögon. Det här är en känslig pojke som är i tidig pubertet och som håller på att etablera sig i en relativt ny familjesituation. Det är en svår tid och det talar väl för din partner att han visar sådan omsorg om sin son när han agerar som han gör. Din partner är förmodligen också ofta osäker på om han gör rätt – det är de flesta föräldrar – och det sista han behöver är råd som han inte har bett om, eftersom det i slutändan känns som kritik.
LÄS ÄVEN: Pernilla: Min man visar inte barnen någon kärlek
Så mitt råd till dig är att sluta lägga dig i hur din partner interagerar med sina egna barn. Du kanske har en bra utbildning som pedagog, men du bor inte på ett behandlingshem för barn – du bor i en familj, så låt din partner vara en far på precis det sätt han vill vara. För det som din partners son behöver just nu är inte en lärare eller en barnpsykolog – det är sin pappas kärlek och omsorg. Så om du vill det bästa för dem båda, sluta ge råd och låt far och son lösa saker själva, för det är vad de är bäst på.
Vibeke
Artikeln publicerades först hos Hemmets journal.
