Marita bjuder in till samernas kultur – renar, jojk och gnistrande snö

Solen strålar över det vackra vårvinterlandskapet, när fransmannen David Rubin leder den tama renen över skaren. Promenaden går från renhägnet, genom skogsdungen mot den frusna älven. Där skaren inte håller får en stig trampas upp i snön, till hela den gästande franska familjens förtjusning.

– Vi har länge längtat efter att få uppleva vinter och snö. Det var något jag fantiserade om redan som barn. Vi har ingen snö alls i Lyon där vi bor, och just nu är det nog 15 grader varmt, säger Christelle Bonville och kisar nöjt mot solen.

Hon och David är på besök under några dagar här i Norrbotten, i ett område strax utanför Luleå, tillsammans med döttrarna Camille, Anaëlle och Loane.

Samisk kultur och traditioner

De har redan fått åka hundspann och skoter och i dag är det dags för resans höjdpunkt – mötet med renarna och samekvinnan Marita Sikku, som ska lära dem mer om samisk kultur och traditioner.

Marita Sikku är uppvuxen i en familj med renskötsel och har tillbringat många barndomssomrar på fjället. Hennes turistverksamhet Dálvvás, som betyder ”över vintern” på samiska, erbjuder upplevelser under just vinterhalvåret.

– I november flyttas renarna från fjällvärldens bete till skogslandet i öster. Till våren flyttar vi renarna tillbaka till de grönskande och svalkande sommarfjällen. Precis som samerna alltid gjort så flyttar jag och min dotter Ella med norrut igen.

Godis för renar

Intill den samiska tältkåtan – lávvun – strosar renarna fritt på ett stort, inhägnat område. Här finns tama renar, renar som är under tämjning och renar som bara närmar sig människorna försiktigt.

Marita delar ut varsin påse med renlav till gästerna. Renlaven är som godis för renarna och det kan till och med hända att man får möjlighet att handmata Päri och Ulko – de tamaste individerna i flocken.

– Sätt er på huk så kommer de till er, tipsar Marita.

Hon berättar om renens öronmärkning, på både höger och vänster öra, som visar vem som äger den. När Christelle underar om det kommer blod när man skär i öronen får hon lugnande besked av Marita:

– Den som är skicklig snittar örat snabbt och smidigt. Vi märker renarna när de är riktigt små. Då är öronen så mjuka att det är som att skära i smör. Det är viktigt att märka dem tidigt.

David får hålla i renens horn när Marita trär på halsselen. När familjen går ut på promenad turas alla i familjen om att hålla i repet. På den vackraste platsen, i ett högt läge med utsikt över den frusna älven, stannar familjen och passar på att fotografera sig tillsammans med Marita och renen.

Industrier fick samerna att flytta

Marita berättar att det här området förr i världen var betesplats för samernas renar. Senare byggdes industrier och samerna flyttade härifrån.

– När jag erbjöds att ha mina renar här, vid campingen i Karlsvik, kändes det som att cirkeln slöts, säger Marita.

Hon bjuder in gästerna till tältkåtan, där lågorna i den stensatta eldstaden sprakar i kåtans mitt och renfällar bjuder på sköna sittplatser runt om.

– När jag var barn bodde jag i ett likadant tält med mina mor- och farföräldrar. Tältet var indelat i olika ”rum”. Vi sitter just nu i vardagsrummet. I tältet fanns en sovdel, umgängesdel och matlagningsdel. Köket låg längst in och över köksdelen fick ingen gå. Jag är så glad över att jag fått uppleva när vi fortfarande bodde i lávvu under sommaren, det har inte mina barn fått. Nuförtiden sover samerna i stugor.

Marita delar med sig av minnen om då de vuxna arbetade med kalvmärkning och barnen fick lära sig att kasta lasso för att fånga in renarna. De som hade renmärke fick tidigt öva på att märka sina kalvar med snitt i öronen.

Renmärket är personligt

Ett renmärke är mycket personligt och går vanligtvis i arv inom släkten. Marita fick sitt renmärke i vuxen ålder.

– Sedan har jag i min tur kunnat ge renmärken till mina barn, vilket jag är jätteglad för. Renmärket kopplas till både identitet och tillhörighet.

I kåtan förbereds mat till gästerna och Marita berättar samtidigt om den samiska kulturen, historien och traditionella tron – där förhållandet till naturen är grundläggande. Hon berättar om hur naturen tidigt ansågs vara besjälad och gudar vakade över landskap och djur. Om hur det var viktigt att hålla sig väl med naturens själar och gudar, likaväl som med människorna. Det var gudarna som delade med sig av sin rikedom till människorna och gav av sina bytesdjur, men kunde även undanhålla villebråd om man bröt mot deras regler.

– Varsågod, jag bjuder på varm lingondricka och traditionellt samiskt bröd, gáhkku, säger Marita och sträcker fram en bricka med kåsor och bröd som serveras med torkat renkött.

Nåjden – en spåman

Marita berättar vidare om Nåjden – samernas motsvarighet till de afrikanska folkens medicinman och de sibiriska folkens shaman – och om Nåjdens främsta instrument, trumman. Med hjälp av trumman kunde Nåjden spå om renskötsel, jakt och fiske.

Medan Marita delar med sig av berättelser från samernas traditioner puttrar kaffet i pannan över elden. Även jojken, samernas urgamla sångart, och norrskenet har en särskild plats i den samiska kulturen, berättar hon. Och när det är dags för bröd med hjortron och en kopp rykande hett kaffe stämmer Marita upp i en vacker jojk. Tältkåtan fylls av tonerna från hennes sång och gästerna blir märkbart berörda. Efteråt säger Camille, Anaëlle och Loane att den vackra jojken var något av det finaste med besöket, att den rörde vid deras hjärtan.

Innan vistelsen är över får alla i familjen prova att kasta lasso. Marita riggar upp ett stort renhorn på skoterspåret i snön och ber dem gissa vad renhornet väger.

– Kanske 30 kilo? säger David när han lyfter upp hornet och väger det i sina händer.

Marita lär ut tekniken för lassokastning och sedan är det dags att se om gästerna har det rätta knycket. Och jodå, efter ett par försök lyckas de alla att fånga renhornet och får en ”high five”, innan det är dags att ta farväl.

”Mana dearvan”

Alla i den franska familjen upplever att dagen varit lyckad, att den med råge motsvarade deras förväntningar.

– Mötet med renarna, Maritas jojk och att få ta del av berättelser om hennes familj och samernas historia … ja allt var jättefint.

Innan alla skiljs åt utväxlas leenden och samiska hälsningsfraser – förklarade av Marita:

– På samiska säger den som stannar kvar: ”Mana dearvan”, vilket betyder gå med hälsa. Och de som i sin tur går i väg svarar tillbaka: ”Báze dearvan” – stanna med hälsa.