Cecilia Düringer
Ålder: 45 år.
Familj: Sambo.
Bor: Stockholm.
Gör: Programledare, författare.
Aktuell: ”P3 Historia” året om. Boken ”Häxor, en populärhistorisk berättelse om de svenska häxprocesserna i slutet av 1600-talet”.
Sögs in i Anne på Grönkullas värld som barn
”Mörka speglande vågen”, ”besläktade själar” och lyckan i en klänning med puffärmar. Se där ett axplock av fröjder man möter i berättelserna om den rödhåriga, föräldralösa jäntan Anne på Grönkulla, vars värld jag sögs in i som barn.
Huvudpersonen må vara lite småpräktig och böckerna är stundom plågsamt sedelärande, men Anne med sin envisa personlighet och förtjusande melodramatiska språkdräkt är oemotståndlig. Just språket, sprången mellan Annes högtravande, lillgamla språk och hennes fostermors ofta krassa och återhållet humoristiska respons blev något som fastnade på mig. Men mer än något annat lärde mig Anne på Grönkulla att hisnande kärlek, om det så är till en bästa väninna, en mörkögd pojke eller bokliga kunskaper, är det finaste vi har och bör på intet vis tyglas.
”Händelser vid vatten” var en helt ny upplevelse som ung
Till en början vågade jag inte öppna boken. Titeln var så kuslig: ”Händelser vid vatten”. Men så tog jag mod till mig – och möttes av en helt ny upplevelse.
Hela min barndom hade jag läst (min mor brukar skryta om att jag knäckte läskoden som fyraåring, men det påståendet bör tas med en nypa salt), men inget som Kerstin Ekmans prosa. Hennes sväng ut i deckarvärlden blev mitt inbjudningskort till kvalitetslitteraturen.
Berättelsen är elegant framsvarvad: det förfärliga mordet som är ett slags nav men vars lösning egentligen inte är det väsentliga i historien utan blir en dörröppnare till människors relationer, till varandra och till naturen. Stämningarna stiger rakt upp från boksidorna; rädslan, kärleken och frustrationen vibrerar genom hela historien. När jag nyligen återvände till romanen var det som att möta en gammal vän, som jag nu hade förmågan att ställa helt nya frågor till – och få nya insikter av.
Uppslukad av ”Utrensning” som vuxen
En hel påskhelg var jag i Barcelona, men väl hemkommen hade jag inte sett varken La Sagrada Familia-katedralen eller Medelhavets glittrande vågor. Kanske för att jag gick med näsan i ”Utrensning”, helt uppslukad av Sofi Oksanens magnifika berättelse om förtryck som sipprar från översta lagret i ett totalitärt system och hela vägen ned till den enskilda människan.
Personerna som träder fram är plågsamt mänskliga – här finns inga hjältar – och trots att deras öden är becksvarta bultar de av liv. Romanen utspelar sig på två tidsplan i Estland: en historia från Sovjettiden och en efter att muren fallit och det nya Europa tar form. Oksanen visar med sylvass skärpa att historiens sår är djupa och fortsätter blöda även när diktaturen städats undan, i generation efter generation.
