Succéförfattaren Mari Jungstedt har bearbetat sin tuffa barndom: ”Jag är född med en sorts orubblig glädje”

Det finns vissa skratt som man skulle vilja patentera och spara på burk. Sedan skruvar du av locket när du känner dig lite deppig – och ut strömmar en dos solsken. Precis så är Mari Jungstedts skratt. Att hon sedan förmedlar en uppenbar värme, gör också att du helst vill stanna kvar hela dagen, hänga på terrassen och njuta av den fantastiska havsutsikten från det vackra huset på Skarpö.

Men även om det kvillrande skrattet har funnits med hela livet, så har det knappast varit någon röd matta som rullats ut framför Mari Jungstedt under uppväxten. Tvärtom beskriver hon sig som ett typiskt maskrosbarn, som trots ganska dåliga odds skapat stora framgångar på egen hand och ett till synes lyckligt familjeliv.

– Under hela min barndom försökte jag att inte kosta för mycket. Jag fick alltid höra hur dyrt det var att ha barn, och vad min mamma hade kunnat göra om hon inte haft mig och mina syskon.

– Därför är jag så fruktansvärt tacksam. Jag är jätte, jätte, jättetacksam varje dag när jag vaknar i det här huset. Är det verkligen sant att jag har lyckats med allt detta? säger Mari som gärna visar runt i husets våningar, ända in i sovrummet. Hit kommer sambon Ingemar med kaffe på sängen varje morgon.

– Sedan ligger vi här och tittar ut över havet och bara snackar och läser tidningen. Plötsligt har det gått flera timmar. Det är så härligt!

Mari Jungstedt har skrivit 23 deckare

I sommar kommer Mari Jungstedts 23:e kriminalroman på lika många år. Böckerna har sålts i över 7,5 miljoner exemplar bara i Sverige. Hon har också precis värvats över till Norstedts för att släppa en helt ny serie böcker hos det anrika förlaget, så visst har hon all anledning att ge sig själv en stor klapp på axeln.

Vägen till att bli en av Sveriges stora deckardrottningar började i Bro utanför Stockholm. Radhusen låg idylliskt, men det var knappast samma harmoni hemma hos familjen Jungstedt. I radioprogrammet ”Vinter” fick lyssnarna höra en mycket stark skildring av hur Maris barndom präglades av pappans alkoholism.

– Genom att berätta om min egen uppväxt ville jag visa att även om man har haft det jättejobbigt som barn, kan det gå bra ändå, säger Mari idag.

– Pappa drack, mamma hällde ut hans sprit i vasken och jag minns hur de bråkade. Det var en lättnad när de skildes. Nu slapp jag skämmas när pappa kom hem full.

Barndomen har påverkat relationer

Sin mamma beskriver hon som stundtals underbar, men också deprimerad under perioder. När Mari bara var 14 år blev mamman svårt sjuk i cancer och var nära att dö.

– Det där har jag funderat på i efterhand. Vem tänkte på oss barn? Vi var tre tonårsbarn som blev lämnade helt själva. Inget stöd, ingen hjälp, ingen som frågade hur vi mådde…

– Som liten låg jag i sängen och grät och väntade på att mamma skulle komma och trösta. Men ofta kom hon inte. Jag har en brist på tröst.

Hur har barndomen påverkat dig tror du?

– Jag har bearbetat det och släppt det, säger Mari först, men ändrar sig efter en stund.

– Det är klart att den fortfarande ­stökar till det på vissa sätt. Min vilja att göra alla glada, att omgivningen måste må bra, till exempel.

– Men också i mina relationer har det funnits ett flyktbeteende och en brist på tillit. ”Det här kommer inte att funka, lika bra att strunta i det”. Idag känner jag mig dock så pass bra att jag hinner säga stopp.

Maris pappa dog av missbruk

Maris pappa var bara 52 år gammal när han dog av sitt alkoholmissbruk, och det hade kanske varit lätt att fastna i någon sorts självömkan. Men som vuxen kom Mari till en vändpunkt. Efter ett besök vid pappans grav kände hon att det var nog.

– Jag skällde och grät på pappa i bilen på vägen hem, men när jag såg mina barn i fönstret så var det som om någonting stillnade i mitt hjärta. Jag insåg att jag måste frigöra mig och släppa det gamla – det är mitt liv nu och jag ska ta hand om det på bästa sätt och inte låta mina föräldrars beteende lägga hinder i vägen.

Att kramas och förlåta har också blivit Maris ledord som förälder. Hemma hos henne ska dörrarna alltid stå öppna, inte bara för hennes egna barn utan även för syskonbarn, bonusbarn och vänner.

– Du kan bara gå till dig själv. Om du blivit osams med din partner en fredagskväll, ska ni fortsätta bråka eller bara säga ”nu struntar vi i det här och lagar en god middag”. Vad blir roligast?

Gick journalisthögskolan i Sundsvall

Att Mari skulle bli en framgångsrik journalist och sedan författare var knappast något hon vågade drömma om som barn (även om hon som sju-åring skrev ner en hel Aktuellt-sändning ord för ord).

– Det fanns inte i min värld att jag själv skulle sitta och läsa nyheterna en dag!

Men 28 år gammal kom Mari in på sin drömutbildning, journalisthögskolan i Sundsvall. Där blev hon också blixt­kär i skrivbordsgrannen Cenneth. De blev ett par, och sista året hade den lilla familjen utökats med babyn Rebecka.

– Vi lyckades flytta våra studier till Stockholm för att få mer hjälp. Jag ammade på rasterna och vi fick dispens att ha med barnvagnen på lektionerna.

Fyra månader senare var Mari gravid igen med Sebastian.

– Allt gick! Vi hade bara råd med tygblöjor och frös in egen barnmat i folie. Men jag var så otroligt kär – och vi samarbetade om allt.

Programledare för regionala ABC-nyheterna

Det blev en karriär inom radio och tv och under tio år var Mari programledare för de regionala ABC-nyheterna. Men 2003 fick Mari äntligen tid att förverkliga sin skrivdröm. Manuset blev antaget direkt av Albert Bonniers förlag och Mari fattade knappt någonting. Böckerna om kriminalkommissarie Anders Knutas på Gotland har sedan debuten blivit hela 18 stycken och även filmatiserats.

–  Jag har aldrig planerat så mycket framåt eller tagit ut massa saker i förskott. Lev nu är mitt motto!

Därför är hon inte heller ett dugg orolig över att bokidéerna plötsligt ska ta slut. På ett nästan magiskt sätt dyker det alltid upp ett nytt fragment, som hon kallar det för, när hon satt punkt för den ­senaste boken.

– Det är som det säger klick i huvudet. Jag har aldrig behövt leta en idé, alla berättelser kommer inifrån mig själv, säger Mari och berättar hur ett besök hos en frisör på Gran Canaria kan bli upptakten på otäck historia om ett försvunnet barn. Eller hur ett besök i lyxbutikerna i Málaga har inspirerat till senaste bokens spektakulära stöld.

Men Mari är också mycket tydlig med att hon vill mer än att underhålla med sina böcker. Att skildra barns utsatthet är ett bärande tema.

– Ja, det är en väldigt stark drivkraft. Utan den hade det nog inte blivit några böcker. Jag bar väldigt mycket själv som barn och det ser jag hur många barn fortfarande gör. Jag vill berätta om hur barndomen påverkar och präglar oss på så många olika sätt.

– Temat smyger sig in, vare sig jag vill eller inte, säger hon.

Och så kommer skrattet igen. För som ni redan förstått har Mari Jungstedt inte någon svårmodig personlighet, trots sitt bagage. Hon kan snarare beskrivas som spontan och impulsiv och med ett kraftfullt energifält omkring sig, något som hon också bekräftar:

–Jag är född med en sorts orubblig glädje. Det är som att jag har en brinnande glädjebrasa i bröstet.

Den som följer Maris olika flyttar mellan olika hus och länder, kan ana en viss rastlöshet, men det är inte rätt beskrivning, menar Mari. Efter skilsmässan från Cenneth 2012 handlade det snarare om att landa i rätt miljö – och i rätt relationer.

– Jag letade nog efter nya familjesammanhang och kanske hade jag ibland lite bråttom att köpa hus och flytta ihop.

– Jag erkänner det, så straffa mig då, skrattar Mari, men jag är ju bara en människa som älskar tvåsamheten. Jag är värdelös på att vara singel.

Träffade Ingemar på Tinder

Sedan ett år tillbaka tycks Mari ha landat tryggt med Ingemar – som inte är helt olik norske författaren Karl Ove Knausgård för övrigt. De möttes på Tinder, Mari var ivrigt påhejad av författar­kollegan Martina Haag.

– Jag kände direkt att Ingemar var väldigt gullig och mysig. När jag berättade vem jag var reagerade han inte alls. Han hade aldrig läst någonting av mig!

Idag är den pensionerade systemteknikern en ivrig läsare av Maris böcker och han är dessutom ett utmärkt bollplank när de sitter mittemot varandra i arbetsrummet. På sitt inkluderande vis har Mari snabbt tagit till sig hela hans familj med barn och barnbarn.

I den stora familjen ingår också ­sedan 20 år halvsystern Anna.

– När vi kom till pappas lägenhet för att ­städa ur den, upptäckte vi några teckningar av en 12-årig flicka. Det var från lilla Anna, vår halvsyster.

– Vi hade ingen aning om att hon fanns. Men hon är pappas gåva till oss, förklarar Mari.