Martina Haag har slutat köpa kläder: ”Varje grej som jag äger tynger mig”

Alltså, jag är en sån som inte tycker om att sitta still, hoppas det är okej, säger Martina.

Således sköter hon intervjun på stående fot, samtidigt som hon äter lunch – yoghurt med flingor – kokar kaffe, loggar in på en skolplattform, städar och planerar för dagens nästa möte. 

Martina Haag var den misslyckade skådespelaren som aldrig fick fart på karriären, men som – tack vare en kompis – började skriva krönikor i tidningen ”Mama”. Första krönikan handlade om att hon hade 0,7 i snitt i betyg när hon gick ut högstadiet och att hon kan ”absolut ingenting” (vilket inte är helt sant med tanke på att hon tangerar gränsen för att erbjudas ett medlemskap i snilleföreningen Mensa och dessutom har vunnit ”På spåret”).

I krönikorna bjöd hon på sitt och dåvarande maken Erik Haags liv, hon berättade om det kaotiska livet i villan i Bromma med de fyra barnen, alla katterna och hundarna.

Krönikorna banade vägen för en bok, och en till. Så småningom blev böckerna filmer – med Martina som manusförfattare. I hennes affärsidé ingår dessutom att sätta sig själv i den ledande rollen och hon har spelat huvudrollen i flera filmer baserade på hennes egna romaner – däribland ”Underbar och älskad av alla” och ”Glada hälsningar från Missångerträsk”.

Lägg till att hon har varit med i tv-program som ”Let’s dance”, ”Stjärnkockarna” och ”Den stora hälsoresan”, och man kan konstatera att hon knappast har legat på latsidan de senaste decennierna. 

Martina Haag var ofta arbetslös

– Innan jag slog igenom som skådis var jag ofta arbetslös. Det var alltid långt till den 25:e då a-kassan kom, och det där lever kvar i mig. Jag är som en haj som måste simma hela tiden, annars sjunker jag. Men ibland blir det för mycket. När jag har varit inne i en intensiv jobbperiod kan jag upptäcka att jag pratar i falsett, det är som att
Mickey Mouse har gjort entré. 

Ja, hon är onekligen en all in-person. När hon fick för sig att hon skulle börja springa gick hon från totalt otränad till att löpträna varje dag och avverka milen på 52,08. Några år senare började båtlivet att locka. Då köpte sjöovana Martina en rejäl motorbåt och tog alla båtcertifikat som man kan ta såvida man inte vill köra Ålandsfärjan. 

– Jag lever i faser. Olika kapitel. Just nu är det bara båten som gäller. I vår ska jag ta höghastighetskort. 

Men det handlar kanske också om att Martina ser till att saker händer? Hon både förverkligar drömmar och tar tag i det som är jobbigt. En vecka före intervjun har Martina opererat menisken. Men det är inget som hon hänger läpp för. Hon rör sig obehindrat och om hon inte hade berättat om operationen skulle jag inte ha noterat den. 

– Nu kommer jag inte att kunna springa på ett år, och jag måste göra mycket rehab. Men vad är alternativet? Att aldrig bli bra? Jag har fått en liten stund här på jorden och då vill jag göra det bästa av den tiden. När jag var femton höll jag på lite med astrologi, sen kom jag på: Vänta nu, det är inte ödet, utan du själv, som formar ditt liv. Man är förstås begränsad till att spela med de kort man har fått, men ofta kan man faktiskt ta kommandot över sitt liv. 

”Från och med nu” handlar om att uppfylla drömmar

Nya boken handlar om just det här. Den är skriven i samma anda som Emma Hambergs succéroman ”Je m’appelle Agneta”. Det är feelgood, men med ett budskap. Lättsmält, men med svärta. Roligt och sorgligt. Perfekt bokcirkelmaterial, säger jag och Martina nickar instämmande. 

Berättelsen kretsar runt Malin som har förlorat sin man i en trafikolycka. Barnen har flyttat hemifrån och hon famlar i livet – vad ska bli hennes uppgift nu? På en nyårsfest träffar hon livsbejakande skådespelaren Tanja och de ingår en pakt. Inom ett år ska de uppfylla alla drömmar de har. Kyssa en främling uppe i Eiffeltornet, sno en svindyr Gucciklänning, ha tantrasex och dansa på Kungliga Operans scen till exempel. 

– Allt som de drömmer om har jag, eller någon kompis till mig, testat. Men jag kommer aldrig att erkänna vad jag har gjort, säger Martina och skrattar högt. 

När man blir äldre kan man tänka på vad man själv vill

Samtidigt finns det ett allvar i det här, påpekar hon. 

– Det finns en uppgivenhet hos många i min ålder. ”Jag vet, jag skulle ha börjat med sjukgymnastik för länge sedan, men nu är det ingen idé.” Man är missnöjd, men orkar inte göra något åt det. Jag tänker att boken kan peppa folk att göra det de drömmer om. Ja, du är sextio år, men du kanske fortfarande har fyrtio år kvar som kan vara skitroliga. Om du bara börjar våga lite. 

Men kan du inte känna att de roligaste åren har varit? Att det uppbyggliga – man får barn och skapar ett liv – är över?

– Nej. Nu kommer det roligaste kapitlet, tror jag. Barnen klarar sig själva och är på väg att flytta hemifrån. Under så många år har mitt fokus varit: Vad vill flocken? Nu kan jag tänka: Vad vill jag?

En frihet att inte äga saker

Hon har lämnat Brommavillan och flyttat in en lägenhet på våning 16 i ett nybyggt hus som antagligen har Stockholm vackraste utsikt. 

– Min nya fas handlar om frihet. Jag vill sitta fast så lite som möjligt. Det är därför jag vill bo så här, jag vill kunna se långt. Blicka ut över himmel och byggnader. 

Martina pekar på en ensam flyttlåda i hallen, där skymtar några gamla dagböcker och skolböcker. Det är vad som återstår efter förrådsrenset. 

– Jag vill inte ha massa saker i källaren. En källare drar ner en. Jag kör alla prylar till Erik. ”Här är dina gamla sovsäckar.” Om man ska vara en skapande person kan man inte ha en skog av väskor och kattungar på köksbordet. Först när det är rent blir jag fri i huvudet. 

Köper inga nya kläder

Hon har gett bort nästan alla sina kläder och förbjudit sig själv att köpa nya. När hon – som i dag – ska fotograferas eller gå på en filmpremiär kan hon lika gärna låna kläder. 

– Fram till att man fyller femtio vill man ha mer och mer saker. Jag skulle behöva en bättre sån där, en högre sån där, och fler klänningar. Men efter femtio händer något. Jag vill inte ha någonting, jag vill inte äga något alls. Varje grej som jag äger tynger mig. Tidigare bodde jag i hus, och allt runt omkring mig kallade på uppmärksamhet: ”Hallå jag är en hängränna, rensa mig.” ”Jag är en gräsmatta, vattna mig.” Hela tiden skulle något klippas, grävas, vattnas, fixas… Det var för varmt, för kallt, råttor i källaren och olika grejer som hela tiden skulle köpas. 

Martina stormtrivs i den nya lägenheten, men funderar ändå över om hon borde köpa något mindre? 

– För mig skulle det räcka med sextio kvadrat. Ju färre saker du äger, desto friare är du. 

Skilsmässoboken blir film

För åtta år sedan, i samband med skilsmässan från Erik Haag, gav Martina ut boken ”Det är något som inte stämmer”. Det är ojämförligt den bok som hon har fått mest uppmärksamhet för, den slog uppenbarligen an något hos människor. Än i dag kommer folk fram och tackar henne för den, dessutom används den inom terapin.  

– När jag skilde mig så ville jag läsa en bok som kunde ge mig stöd och pepp, men jag hittade ingen. Det fanns bara happy, happy-litteratur och ”Det är jättekul att skiljas”-skildringar. Jag var inte alls där. Jag ville ha en bok som handlar om att livet kan vara superdeppigt, men sen blir bra. Till slut var jag tvungen att själv skriva den boken. 

Och i höst ska boken – tillsammans med ännu en bok som Martina har skrivit: ”Livet går så fort. Och så långsamt” – bli film. Böckerna vävs samman och skildrar Petra både som 15-åring, spelad av Ella Hammarsten Liedberg, och som 50-åring, spelad av Alexandra Rapaport. 

– I en scen får man följa unga Petra som står och röker i rökrutan. Klipp till vuxen-Petra som står och röker under fläkten, och förbannar att hon gjort alla misstag som hon lovade sig själv att hon inte skulle göra. 

Martina Haag regisserar

Och för första gången är det Martina själv som regisserar. 

– Jag hade aldrig haft en tanke på att jag skulle regissera. I vanliga fall spelar jag ju huvudrollen i mina filmer, men det ville jag inte den här gången. Det blev för geggigt, folk skulle tro att det är en skildring av min skilsmässa. I början var det ovant, men jag hade stor nytta av att själv ha stått framför kameran. Jag vet hur det är att vara skådis och regissören skriker ”MEN VAD GÖR DU?” inför hela teamet. Det är bättre att ta skådespelaren åt sidan och inte vräka ut kritik och instruktioner över hela rummet. Jag hade också nytta av att ha jobbat med Felix Herngren som regissör i ”Dag för dag”. ”Hur skulle Felix ha gjort i den här situationen?”, tänkte jag ofta. Jag vill att det ska vara trevligt i rummet, och då kan det vara jobbigt att kräva ännu en omtagning. Alla i teamet står och väntar, och vill börja med nästa scen, men jag tycker kanske inte att vi har kommit åt det vi ska komma åt. Skulle Felix ha sagt stopp i det läget? Nej! Han är så väluppfostrad privat, men i jobbet drar han sig inte för att vara besvärlig. Så jag lekte att jag var Felix Herngren. 

Att inte våga men göra det ändå

Att kasta sig in i nya utmaningar handlar mycket om mod, menar Martina. 

– Det finns mycket som jag inte vågar göra, men jag gör det ändå. Tänk dig första dagen på filminspelningen. 42 personer stod och tittade på mig och förväntade sig att jag skulle ha svar på alla frågor: Är det är rätt slags filmjölk? Ska bilen åka här? Som regissör måste du vara lugn och kunnig och i alla fall låtsas som att du har koll. När vi började visste jag inte ens i vilken ordning man skulle säga: ”Tystnad, tagning, varsågod och börja”, men jag lärde mig allt eftersom. 

Men jag kan tänka mig att du passar bra i rollen som regissör? 

– Ja! Jag är ju ändå storasyster och har fyra barn. Dessutom är jag kapten, och van att peka med hela handen. 

Just nu drömmer Martina om en härlig sommar – med mycket båtliv. Hon ser fram emot att återse ”Lilla Peter” efter en lång vinter. 

– Jag hade separationsångest när jag lämnade in honom på vinterförvaring i höstas. Han är ju ganska liten och de andra båtarna såg så stora ut. ”Hej då Peter, jag kommer att vara borta ett tag nu, men jag kommer snart och hämtar dig.” Jag pratar med Peter som man pratar med ett barn. ”Hoppas de stora båtarna är snälla mot honom”, tänkte jag när jag åkte därifrån. 

Martina Haag älskar båtlivet

I sommar kommer hon och Peter att umgås nästan hela tiden. 

– Barnen är helt ointresserade av båtliv, och jag fattar det. Är man femton ska man vara med sina polare, inte titta på mamma när hon kör Djurgårdskanalen. Men bland kompisarna är jag populär under sommaren. Det bästa jag vet är att fylla båten med vänner och en stor picknickkorg. Att hänga i båten och bara ta det lugnt. Någon läser, en annan dyker. Det är drömmigt om något.