Låt oss prata om klimakteriet

Vi har alla hört skräckvisionerna av klimakteriet: Kärringen blir torrlagd. Könsorganen skrumpnar. Den tidigare så anpassliga kvinnan blir arg, galen, obekväm – och så småningom totalt blodfattig och osynlig.
Om verkliga kvinnor och deras olikartade klimakterium talas det mer sällan. Saker som frihetskänslor, en ny självsäkerhet, en gapande sexaptit. Eller om de mer begränsande symptomen: Vallningar, svettningar och störd nattsömn. Klimakteriet kan pågå upp till tio år, och för halva jordens befolkning – ändå är det skämmigt att snacka om?
– Visst är det märkligt, säger författaren Maria Fröjdh. Och, tänk, vilket slöseri om man sväljer myterna och går runt och känner sig passé 40 procent av sitt liv!

Kända kvinnor berättar
Tillsammans med journalistkollegan Åsa Albinsson har hon skrivit Hej klimakteriet – texter om livet kring 50 (Bonnier fakta). Utöver faktakapitel, tips och intervjuer med olika experter på åldrande kvinnoliv har de bett kända personer att berätta om sina erfarenheter av övergången från månadsblödare till blödningsfri.
Skådespelaren Sissela Kyle berättar om sin mamma, professorn i kvinnohistoria, som ständigt närgranskat kvinnors villkor – men på ett för sin generation typiskt vis tigit om den egna kroppen.
Författaren Emma Hamberg vet hur det är att komma i klimakteriet före 40, och hyllar friheten den för med sig.
Förbundskaptenen i fotboll, Pia Sundhage har aldrig tänkt sig att bli mamma – därför blir klimakteriet heller inget som avkodar henne som kvinna. Van att använda sig av sin kropp blir hon snarast upprymd över den första vallningen, ombord på en buss: “Jag tyckte att det var fantastiskt hur detta kunde komma över mig, och sedan bara försvinna.”
Journalisten och författaren Nina Lekander avskriver definitivt den generella tesen om ett “förtorkat underliv”. Hon, som tänkt sig ett bra liv som en tämligen asexuell singel, blir plötsligt handlöst förälskad och “förvandlas till nymfoman på bara några timmar”.

Vallningen förenar
Många saker skiljer sig för de olika skribenterna, men en sak har nästan alla gemensamt: Minnet av den första vallningen.
– Vi är så vana i vårt samhälle att ha kontroll på det mesta, och så kommer plötsligt något och bara sköljer över en! säger Maria Fröjdh.
Själv fick hon tredje barnet sent i livet, och beskriver inlevelsefullt hur den första vallningen drabbar henne när hon är på väg från dagis:
– Först blev jag faktiskt lite rädd, säger Maria Fröjdh. Min vana trogen ville jag läsa och inhämta kunskap, men utöver de medicinska förklaringarna på vårdsajten 1177 hittade jag nästan ingenting. Tyvärr googlade jag på “kvinna plus klimakteriet”, det vill jag inte rekommendera någon som vill stärka sig.

Mer än bara kroppsligt
Det rent kroppsliga är en sak; och författarna rotar i såväl östrogen som yoga, KBT och naturläkemedel. Men med sjunkande östrogennivåer följer också så mycket annat, menar Maria Fröjdh och Åsa Albinsson. Som vilken status äldre kvinnor har i samhället. Hur mycket de är värda på arbetsmarknaden. Och vilken typ av människa eller kvinna man får och vill vara?
– Det har länge varit accepterat att prata nedsättande om äldre kvinnor, säger Åsa Albinsson. Det gör det också enklare för omgivningen att nedvärdera kvinnors helt relevanta ilska över en avstannande löneutveckling eller över nedmonteringen av äldrevården, som belastar dem som jobbar där ännu mer och lägger en stor del av omvårdnaden i knäet på anhöriga kvinnor.
Att förbli “kvinna” handlar också om att vårda sitt yttre.
– Enligt äldreforskaren Karin Lövgren, som vi intervjuar i boken, är det okej för en kvinna att åldras så länge hon “sköter sig” och tar hand om sin kropp. Alltså att hon är fortsatt “smal och snygg”. Det blev så tydligt för mig själv när jag skrev just det kapitlet i vilken grad det handlar om strukturer. Mina nojor handlar inte bara om mig och min kropp, de ingår i en struktur. Kvinnlighet och utseende, liksom ålder, är något som “görs”. Och den strukturen har ju även jag en del i. Hur ser eller har jag själv sett på och värderat äldre kvinnor?
På samma sätt är vi alla med och “gör” bilden av klimakteriet. Eller bilderna.
– Att prata öppet om sina erfarenheter, högt, kan vara ett första steg till förändring, säger Maria Fröjdh. Då kanske vi dels kan ta mer hänsyn till varand­ra i arbetslivet, dels hjälpas åt att känna lite mer ömhet inför den åldrande kroppens förändringar och skavanker. De som har det riktigt klimakteriejobbigt kanske borde få ta ut “vall-dagar” i stället för vab-dagar?

Ett hälsobevis
Och hellre än att se på klimakteriet och åldrandet som “början på slutet” ska vi montera ner myterna med fakta, menar författarna. Exempelvis kan vi lyfta fram den forskning som visar att kreativitet inte minskar med stigande ålder.
Eller de undersökningar som tyder på att det inte är svårare att tända sexuellt efter 50, men möjligen kan ta längre tid att få orgasm – något som kanske rentav kan vara utvecklande för en relation?
Faktum är också att klimakteriet främst är ett hälsobevis. Kroppen din fungerar som den ska, grattis!
– Människor i dag lever och jobbar allt längre, säger Åsa
Albinsson. Det kräver att vi börjar se på åldrandet på ett annat sätt. Vi är så ungdomsfixerade i Sverige, men ung är faktiskt det enda man inte kan bli.

Av Anna Kågström