Vi tittar på ”Tomten är far till alla barnen”, den där filmen där alla är fulla och har haft ihop det med varandra. Den är från 1999. Peter Haber och Suzanne Reuter och Kajsa Ernst ser så unga ut. När jag såg filmen förra gången, på nittonhundratalet, kändes de uråldriga.
Dan Ekborg spelar en gapig och fördomsfull tölp. Hans styvdotter är vegetarian och dejtar en invandrargrabb. Ekborg retar henne, avbryter henne, uttrycker sitt uppenbara ogillande mot henne och pojkvännen.
Här tycker min sextonåring att filmen är orealistisk. ”Ingen skulle väl bli tillsammans med någon som inte gillar ens barn?” säger han. Det finns inte i hans föreställningsvärld. Inte skulle väl en förälder sätta en annan vuxen före sina egna barn?
Jag tittar på min sambo, som inte är mina barns mor, och ler fånigt. Hon ler tillbaka. Min sextonåring är fullkomligt trygg med att hans bonusmamma tycker om honom. Allt annat vore, som han ser det, absurt. Hade hon inte tyckt om honom så hade hon inte varit hans bonusmamma. För inte skulle jag sätta mig under samma tak som någon som inte kan se charmen i mina barn.
”På sjuttiotalet var det ingen som reagerade på att två grälande gifta inte brydde sig om barnen.”
Min barndom var full av barn som skydde sina styvföräldrar. Nya män och kvinnor dök plötsligt upp i deras liv, bestämde villkor, satte upp regler, bråkade, skällde, ställde sig i vägen för barnet och föräldern, var så uppenbart svartsjuka att även jag som liten kände av det. Det betraktades, efter vad jag kunde förstå, som rimligt. Barn var ett bihang som fick finna sig i vuxnas nycker, oavsett om de vuxna var formella förmyndare eller ej.
I Ingmar Bergmans tv-serie ”Scener ur ett äktenskap” (1973) vrider och vänder Erland Josephson och Liv Ullman på sin relation. Det är neuroser och frihetskamp och maktkamp och otrohet och svartsjuka och självförverkligande. I typ avsnitt två framgår att de har två döttrar. I typ avsnitt fyra får man som hastigast se dem. Inte en enda gång verkar barnen vara en faktor i skilsmässan. Det diskuteras inte hur de mår och de ses inte som ett skäl att försöka lappa ihop äktenskapet.
Nu var väl Bergman kanske inte helt representativ för sin generation förälder, han som skröt i intervjuer med att han inte visste när något av hans tio barn var födda. Men jag hävdar ändå att någonting har hänt på femtio år och det till det bättre.
På sjuttiotalet var det ingen som reagerade på att två grälande gifta inte brydde sig om barnen. På nittiotalet kunde en usel styvpappa vara en krumelur i en svart komedi. På tjugotalet betraktar min son det som en fullkomlig absurditet.
Jag är medveten om att jag här sysslar med så kallad anekdotisk bevisföring, men jag vill ändå tro att mänskligheten har gått framåt på just den punkten. Om än inte nödvändigtvis på någon annan.
