Kalle Lind: Mina älskade, osnutna odågor!

Jag får ett mejl från en läsare som ogillar att jag, i presentationstexten intill min krönika, kallar mina barn för ”osnutna”. Jag har också, på Icakurirens sidor, kallat dem ”ohängda”, ”odågor” och rentav ”odrägliga skitungar”.

Det är fullt begripligt att det där stör den som har en annan jargong än jag. Läser man de där orden bokstavligt så framstår de förstås som direkt otrevliga.

I några år på 2010-talet var jag morgonpratare i P4 Malmöhus och stod varje dag och ondgjorde mig över hur jobbiga och gapiga och kladdiga och allmänt stökiga mina barn var. En dag fick jag ett mejl: ”Om du inte tycker om dina barn – varför skaffade du dem då?”

Jag blev lite störd av mejlet, minns jag. Jag stod ju trots allt några timmar i veckan och pratade om allt barnen gjorde och citerade allt de sa och analyserade deras rörelser in i minsta detalj. För mig var det alldeles självklart att allt jag sa sades med värme och av intresse. Det hade ju varit ett psykopat­beteende att på fullaste allvar stå och racka ner på mina barn inför offentligheten.

”Mina tre söner är det enda i livet jag tycker att jag har lyckats med.”

Så för att inga missförstånd ska föreligga: jag gillar mina barn. Som fanken. Mina tre söner är det enda i livet jag tycker att jag har lyckats med. Jag är all­deles osannolikt stolt över dem, även när de är jobbiga och stökiga – för det är de, precis som de flesta andra barn och människor jag träffat.

Men i min värld är det så man pratar. Det enda kärleksspråk jag kan är det som innehåller en gnutta salt, en gnutta syra och två gnuttor beska. Sötma i för stora doser gör munhålan fadd.

Min mormor, som fram till att barnen kom var min favoritmänniska i världen, kallade mig allt som oftast ”sjatte”, ”typas” och ”pajsare”. Det är ur­skånska ord för folk som är lite eljest och knappast några positiva värdeord, men i hennes mun var det inget annat än kärleksbetygelser. Hade hon plötsligt kallat mig ”min älskade lilla sötsnut” hade jag blivit livrädd och övertygad om att hon blivit dement.

Min äldste son är servitör på en Köpenhamnskrog. När jag var där för att inspektera att han skötte sig kom restaurangens manager fram till mig och sa, på argentinsk-engelska: ”He’s a good boy. And he can take a joke!” Sällan har fadershjärtat svällt häftigare. Att han är en bra grabb – visst, det är ju utmärkt, men det är ju alla som inte är direkt dåliga. Men att han kan ta ett skämt – en gliring, ett tjyvnyp, en ironi – gjorde honom i mina ögon fulländad.

Man får tycka vad man vill om det, och prata hur man vill med sina egna barn, men tro mig när jag säger att något mer snutet än mina osnutna ungar och ­något mer hängt än mina ohängda barn och något mer dågigt än mina odågor och något mer drägligt och rent än mina odrägliga skitungar kan jag inte föreställa mig.