Tävlingar då och nu
Nuförtiden är våra fototävlingar omåttligt populära. Men för 60 år sedan var det helt andra tävlingar som lockade våra läsare.
I juli 1948 ägnas hela förstasidan åt att redovisa lärdomar från Icakurirens konserveringstävling. “Vi har tagit fram dessa exempel för att alla duktiga och flitiga husmödrar, som lägger ner mycket arbete varje år på sin konservering, inte skall behöva slita ut sig på otidsenliga, arbetskrävande metoder.”.
Man kan undra om vi ens skulle få några bidrag ifall vi utlyste en konserveringstävling i år…
Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Det var skolfest, och jag hade ny polotröja med stickad väst över. Med hjälp av locktången hade jag fixat min vanliga finfrisyr, inåtböjda lockar (mest lik en champinjonhatt egentligen).
Och där på skolfesten var han. Inte kanske han med stort H, men han som verkade intresserad av mig. Och det behövdes inte mer på den tiden, jag var inte van att vara föremål för uppvaktning. Efter några svettvarma tryckare på dansgolvet frågade han chans. Jag sa ja.
Nu var vi inte ihop så jättelänge, redan två dagar senare ringde jag och gjorde slut, jag “behövde vara själv”.
De flesta av oss kan redogöra rätt tydligt för de där första romanserna. Och det beror nog inte nödvändigtvis på att de relationerna berört oss djupast rent känslomässigt. Utan kanske på att de händer oss under en tid i livet som är en viktig utvecklingsperiod för oss.
Jag har också starka minnen av filmer och böcker jag läste under tonåren. Några gånger har jag gjort misstaget att se om en sådan film. Det har varit besvikelser. Kanske är det fortfarande filmer av gott hantverk. Men där 18-åriga Helena satt klistrad framför bioduken och lät allt skölja rätt in i hjärtat, sitter medelålders Helena och undrar “hur kunde jag tycka att den här långsamma filmen var så oerhört drabbande?”.
Så de där böckerna jag slukade i flickrummet, vissa med tårarna rinnande, de tänker jag inte ens prova att läsa om. Jag vill minnas dem som de var då. Fantastiska, ljuvliga, omtumlande. De får ligga kvar orörda i samma minnesfack som mina gamla kärlekar.
Men så blir det inte för alla. I det här numret har vi intervjuat två par vars ungdomskärlekar har blommat upp på nytt, många år senare. Där det visade sig att de där gamla känslorna inte alls hade tappat i kraft, tvärtom.
Själv ska jag låta mina gamla äventyr vila, och ägna året åt att samla på helt nya härliga upplevelser att fylla på minnesskafferiet med.
