Det är lika bra att erkänna direkt: Jag är trädgårdsanalfabet. I min omgivning finns människor som kan prata sig varma för det rogivande i att påta i jorden. Och jag vet att flera undersökningar har visat att trädgårdsmänniskor är lyckligare än andra. Trots det har jag en väldigt hög tröskel vad gäller det gröna. Och det är inte bara för att jag just nu bor i lägenhet. För mig har trädgård hittills mest känts som en stressfaktor. Något jag borde, ett dåligt samvete, nästan ännu mer sedan jag lärde mig hur hälsosamt det är med trädgårdsarbete. Nu är det inte längre bara gröna fingrar jag saknar. Jag borde satsa på grön själ och större lycka också.
Värst var stressen när jag bodde i villa, granne med Fru Trädgårdshandske. En riktig fullblodsodlare, som var ute så fort tjälen gick ur marken och pysslade och pyntade. Jag såg nog mer av hennes bak än av något annat, och hon hade verkligen en fantastiskt välskött tomt. Som låg granne med vår lite mindre prydliga. Vi hade ingen öppen grannkonflikt, men jag kände hennes besvikna/missnöjda blick när hon tittade ut över våra rabatter. Det fanns inget som höjde lyckokänslorna där inte.
Vår största och enda odlingssuccé var någon sorts gurka (var det kanske squash?) som både tog över trädgårdslandet och en del av gräsmattan. Det året hade vi hela kylen full av inlagd squash, och tillgången var ständigt större än efterfrågan.
Och när jag tänker efter hade jag faktiskt en lycklig trädgårdstid när jag var barn. Jag och mina tre syskon hade var sitt land där vi fick plantera vad vi ville. Jag valde oftast sallad, morötter, rädisor och snittblommor. Ingen överkurs, men spännande att följa hur det knoppade och utvecklades där i landet.
Men som vuxen har jag inte lyckats uppleva den där kärleken igen. Och jag har funderat lite på varför. Min senaste teori handlar om att jag just nu inte orkar med fler levande ting som pockar på min uppmärksamhet och tid. Det kanske låter hemskt, men jag tror faktiskt att det kan vara en del av förklaringen. Jag har fullt sjå med att sköta hem och dvärgpapegoja (dotterns förstås, men nog sjutton är det oftast jag som står där vid buren och kuttrar med henne, fågeln alltså).
Skulle jag också ha en massa känsliga buskar och primadonnerosor att vårda, då skulle både jag och fågeln behöva extra hemhjälp.
Eller så ska jag våga mig ut över tröskeln, och inte tänka på trädgård som en prestation. Bara försöka, och också stå ut med att misslyckas ibland. Och bli ännu mer balanserad och lycklig på köpet.
Välkommen till Icakurirens fullmatade trädgårdsspecial – ut och njut!
