Ibland väntar man en stund med sånt som det är väldigt mycket snack om. Därför har det dröjt ett par år innan jag för några veckor sedan började läsa Lars Noréns dagböcker. Antagligen inget för mig, tänkte jag, men fastnade i hans lite monotona vardagsliv, promenader, sushiluncher, kärlekstrassel och fika med sina döttrar. De första 700 sidorna var det utmärkt sängläsning, för jag blev trött och somnade. Sedan var det ändå något som tog tag i mig, och de sista 500 sidorna läste jag med intresse. Min man betraktade detta med viss förvåning.
”Det intressanta är att han skildrar livet, minus det som är roligt!” sa jag.
”Ja, men det låter ju som Norén”, svarade han lakoniskt.
Men jag tycker det var en spännande insikt. Hur ett fantastiskt liv kan bli trist om det inte går att skratta. Och om vikten av att hitta dem, med vilka du kan stå på samma plats och betrakta det som är roligt.
Vi skriver om hur det är att bli arbetslös i det här numret. Om livkrisen det innebär och hur bilden av ”vem jag är”, förflyttas när du inte har ditt jobb att gå till.
Det pratas ju ofta om det som något negativt, vårt sätt att så tätt förknippa identitet och självkänsla med prestation, det vill säga arbete. Jag vet inte om jag tycker det är så konstigt. Att prestera har nästan blivit ett fult ord, men det är ju viktigt att få känna stolthet och självkänsla i det vi gör, inte bara de vi är. Och inte minst är ju arbetet ofta en källa till den där glädjen som gör att vardagen sprakar.
I dag jobbar jag hemma med budget och ”spraket” kommer inte direkt inifrån mig själv, snarare från höstlöven som börjat glöda utanför fönstret. ”Bladen brinner” hette en av min barndoms favoritböcker, av Barbro Lindgren, som handlade om att växa upp.
Jag tänker på den när barnen cyklar i väg till skolan i för tunna tröjor, om livet som liten, och hur tillvaron bestod av sånt som någon annan hade bestämt. Beslut som blåste högt uppe i de där lövkronorna, och själv var man just den där lilla lorten som cyklade på i kall tröja och sedan försökte få tiden att gå på dubbeltimme orientering.
Det finns mycket att njuta av i vuxenlivet tänker jag och grubblar lite över trenden att vilja fly hem, familj och medelklass (sidan 14). Fast kanske är flykten är ett vuxet uttryck för barnens känsla av att de viktiga besluten fattas någon annanstans. Vem bestämde att livet skulle vara fondtapet, dito sparande, och för lite tid till det som får livet att spraka!
Trevlig läsning,
Åsa Lundegård
