Robert Aschberg om skräckbeskedet – som var ett flasklarm: ”Jag drack åtskilligt med sprit för att stå ut”

Förutsättningarna för att göra en porträttintervju med Robert ­Aschberg är egentligen de sämsta tänkbara. Att prata om sig själv är nämligen något som Robert ogillar. Det klargör han redan då jag ringer upp honom för att boka in en tid för vårt möte. När jag förklarar att man brukar behöva avsätta minst två timmar för intervju och fotografering tycker jag mig höra en tung suck i andra änden. Sedan utbrister han på sitt karaktäristiskt Aschbergiga sätt:

– Du ska väl inte skriva en hel jäkla bok?

Journalist på Aftonbladet

Mina farhågor om en stressad och otålig intervjuperson kommer dock snabbt på skam när vi väl träffas. ­Robert, som precis har avslutat ett heldagspass på Aftonbladet, är gentlemannamässigt följsam och uppvisar ett imponerande tålamod med såväl fotografens kamera­strul som mitt digra frågebatteri. Däremot märker jag snabbt att han skyggar för frågor av självreflekterande karaktär.

– Så fort man talar om sig själv ljuger man, medvetet eller omedvetet. Därför gillar jag inte att beskriva mig själv, förklarar han.

Nåväl, Robert må ogilla att tillskriva sig själv olika epitet, men att avliva missuppfattningar om den egna personligheten som andra har gett upphov till tycks han inte ha fullt lika mycket emot. Ett sådan felaktighet är att han enligt vissa journalistkollegor skulle vara en cyniker.

– Cynismer kan det väl finnas utrymme för ibland, men jag ser mig inte som en cyniker. Att ha cynism som ett genom­gående personlighetsdrag vore farligt. Som journalist är det ju meningen att man ska kunna känna empati och förståelse för folk.

En aning uppgivet tillägger han:

– Om jag skulle värdera varenda beskrivning av mig skulle jag inte ha tid till någonting annat. Det skrivs så mycket skit på nätet och överallt. Jag fördjupar mig inte i det. Vi lever i en tid då alla måste tycka någonting om allting. Det är oerhört tröttsamt.

En vänlig själ

Men det där att han skulle vara bufflig då, envisas jag. Är det också en vanföreställning?

– Jag tror att de som känner mig tycker att jag är en ganska vänlig själ. Jag har levt gott på missuppfattningen att jag är bufflig. Eftersom jag har ett lite groteskt utseende tror folk att jag ständigt är arg. Det är jag inte alls.

Möjligen kunde Robert kvala in som bufflig under sin uppväxt.

– Det gick vilt till hemma hos oss. Jag och mina två yngre bröder slogs och höll på och härjade så mycket att jag inte förstår hur våra föräldrar orkade. Det var nog tur att de var unga när de fick oss.

Som äldsta barnet hade Robert övertaget hemma. Annat blev det när han som sexåring började i skolan i förtid ­eftersom han redan kunde läsa och skriva.

– Jag var alltid yngst och minst. På skolgården hamnade jag underst i slagsmålshögarna. Just i de stunderna hade jag väl inte så bra självförtroende, men annars har jag alltid försökt ta för mig. På gymnasiet var jag lite av en slashas som mest var intresserad av brudar och att röka hasch. Farsan, som ville att jag skulle bli läkare som han, tyckte det var tråkigt. När jag senare kompletterade de naturvetenskapliga ämnena på vuxen­gymnasium tändes det nog ett nytt hopp hos honom om att det trots allt skulle bli en läkare av mig.

Började frilansa som reporter

Robert kom med tiden in på samma tanke­bana och gjorde sig redo att börja läsa medicin. Dessförinnan hade han vid två tillfällen sökt till journalist­högskolan, med nedslående resultat.

– Första gången hade jag ingen aning om vad det innebar att vara journalist. Andra gången klarade jag alla tester men blev väldigt osams med psykologen som höll i antagningsintervjun.

Vad kom ni ihop er om?

– Jag minns inte. Det är möjligen en fördom, men jag har inställningen att åtminstone vissa psykologer själva skulle behöva gå till en.

Journalistdrömmen återupplivades när kompisen Jörgen Widsell slängde ur sig att Robert borde bli journalist som han själv. Robert hörsammade uppmaningen. Dagen därpå började han att frilansa som reporter. Ansöknings­papperen till läkarutbildningen förpassades till byrålådan för all framtid, vilket pappa Sven fick lära sig att leva med. Reporterjobbet på Expressen kom så småningom att bli Roberts universitet. Hans brokiga bakgrund som bland annat sopåkare och grovarbetare i ett bussgarage visade sig vara till gagn för honom ute på fältet.

– Jag tror att mina tidigare kneg ­lärde mig att ta folk och att snacka med dem på ett sätt som de som har gått den akademiska vägen inte har alltid har möjlighet att göra.

Robert Aschberg var programledare i ”Diskutabelt”

Fostrad som renodlad skribent hade Robert inga som helst anspråk på att göra tv-karriär. Idén om att det fanns en inneboende programledare i honom kom från Jan Stenbeck som i slutet av 1980-talet stod i begrepp att utvidga sitt konglomerat Kinnevik och bryta tv-­monopolet. Robert stretade emot men lät sig till sist övertalas att ge tv-mediet en chans.

Den 13 januari 1989 gjorde han programledardebut i debattprogrammet ”Diskutabelt” som med sin okonventionella stil i dubbel bemärkelse levde upp till sin titel. Till programinslagen som gått till historien hör en bokstavligt talat naken debatt mellan nudister och naturister samt besöket av den professionella pruttomanen ”Mr Methane” som med ändalykten trumpetade fram Storbritanniens nationalsång under överinseende av Sveriges dåvarande utrikesminister Margaretha af Ugglas som var gäst i samma program. Det var inte bara innehållet som var kontroversiellt, även Roberts provokativa programledarstil och kedjerökande väckte starka reaktioner. I retrospektiv är det där med rökningen det enda lilla i sin omfångsrika karriär som han möjligtvis ångrar.

– Ja, rökning är ju inget bra, men det var väl ett sätt att sticka ut. Dessutom var jag storrökare. När det var som värst rökte jag två paket om dagen. Det har jag dessbättre slutat med. Nu snusar jag i stället.

Fick cancerbesked och skrev sitt testamente

Det som till slut fick honom överge blossandet var ett rejält skrämskott. I samband med en röntgenundersökning av ett knakande nyckelben gjordes ett bifynd på högerlungan. Robert fick beskedet att det troligtvis rörde sig om en cancertumör. Han skrev testamente och förberedde sig på det värsta.

– Det kändes som att det kom ett mycket mörkt moln över mig. Fram till operationen drack jag åtskilligt med sprit för att stå ut. Men historien fick ett jättelyckligt slut. När jag vaknade upp med en massa slangar och hemsk värk efter att man tagit bort en femtedel av lungan fick jag veta att det inte alls var någon tumör utan bara en förkalkad lymfkörtel. Det gjorde mig glad som en lärka. Min farsa som är kirurg påpekade att om det hade varit i USA hade jag kunnat stämma skiten ur sjukhuset, men det är ändå inget som ligger för mig.

Lyckosamhet har även varit en central ingrediens på jobbfronten. Om man ska tro Robert själv är i stort sett hela hans karriär en produkt av ren och skär tur.

Är inte det att förringa dig själv? Hur stor roll tillskriver du talang och yrkesskicklighet?

– Jag vet inte. Det finns säkert många som besitter större talang och yrkes­skicklighet än jag men som inte har fått möjligheterna som kommit i min väg. Det är inte ett speciellt svårt jobb att vara programledare. Det är bara att sitta och göra det som du gör nu. Väldigt många i branschen blir förvridna i huvudet och tror att det är förmer än andra för att de är tv-pajaser. Jag hoppas inte att det har drabbat mig. Jag tror inte det, men det måste ju andra bedöma. Jag tycker som sagt inte att man ska värdera sig själv.

Robert Aschberg jobbar två dagar i veckan

Att tv-jobbet har varit uppslukande är Robert däremot den första att medge.

– Jag har varit lite av en arbetsnarkoman. När vi startade produktionsbolaget Strix hade jag hela tiden händerna fulla. I långa perioder jobbade jag över 60 timmar i veckan.

Har du känt en slitning mellan jobbet och familjelivet?

– Ja, jag borde kanske ha varit pappaledig med barnen, men jag var så jäkla manisk på den tiden. Å andra sidan är det ingenting som jag sörjer. Barnen har överlevt det och jag tror mig ha en väldigt bra relation till dem, konstaterar han pragmatiskt.

En ringsignal ljuder från jackfickan. Robert svarar men avslutar snabbt samtalet efter att ha lovat att ringa tillbaka.

– Det var en av tjejerna jag jobbar med. Vi har blivit goda vänner och talas vid ofta. ”Min andra fru” har hon kallats. Min riktiga fru har ingenting emot det, upplyser Robert med ett skratt.

”Den andra frun” och en annan yngre kvinnlig kollega på redaktionen som Robert jobbar tätt tillsammans med har en stor del av förtjänsten till att han vid 73 års ålder fortfarande väljer att traska i väg till det gigantiska Kungsbrohuset där Aftonbladets redaktion är inrymd, även om arbetstiden numera är reducerad till två dagar per vecka.

I vilka jobbstunder är du som mest tillfreds?

– När jag får vittring på något intressant och ser att det kan bli något bra av det. Och sedan om det tar skruv när det publiceras. Det är kul! Jag tar dagen som den kommer. Så länge jag tycker det är roligt och ledningen vill ha mig kvar fortsätter jag att jobba. Men jag kan ändra mig när som helst. Det finns en stor frihet i det. Jag är ju inte ekonomiskt beroende av jobbet.

Träffade sin fru Lotta för 40 år sedan

Om de hade varit en helt vanlig vardagskväll hade Robert vid det här laget suttit till bords med frun Lotta. Nästa gång telefonen ringer är det hon som är på tråden. Ett löfte om uppringning och ett ”puss och hej” senare är samtalet avslutat. Paret Aschberg träffades på sin dåvarande gemensamma arbetsplats Expressen för ungefär 40 år sedan. Några mer exakta tidsangivelser än så har Robert svårt att ge.

– Det där borde jag kunna. Nu blir Lotta arg på mig. Hur länge vi har varit gifta? Det kommer jag inte heller ihåg. Nu blir Lotta ännu argare om hon läser det här.

Om äktenskapets stora hållfasthet har han lättare att uttala sig.

– Jag tror förklaringen ligger i att vi har bråkat lagom mycket. Sådana där äktenskap där man hävdar att ”vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra” tror jag inte riktigt på. Som de flesta andra par har vi grälat om skitsaker. Fast vanligtvis brukar vi komma bra överens. Med stigande ålder har vi hamnat i mer och mer traditionella könsroller. Lotta är väldigt intresserad av matlagning och odlar också en del. Själv tillbringar jag mycket tid utomhus på vår gamla gård i skärgården. Där finns alltid något att underhålla, och så har jag olika projekt som håller mig upptagen. På sistone har jag exempelvis börjat snickra bord.

Programledare för realityserien ”Jagad”

Tv-tittandet är det sämre ställt med för tv-pionjären Aschberg.

– Det finns ett viktigt skäl till det: Man blir sällan överraskad. Jag har själv varit med och gjort massor av program med utröstningar hit och dit. Nu behöver jag bara titta litegrann på dem för att veta vad som ska hända. Det underhåller inte mig. När jag väl tittar på tv blir det mest dokumentärer och långfilmer som jag strömmar. Jag orkar inte sitta och invänta något bestämt klockslag.

Senare under året kommer han själv att dyka upp i tv, som programledare för realityserien ”Jagad” där några kända svenska ska göra allt som står i deras makt för att hålla sig undan tolv professionella utredare som är dem i hasorna.

– Tidigare när jag blivit erbjuden att leda den sortens program har jag tackat nej, men i det här fallet tyckte jag att det fanns ett salt eftersom det handlar om övervakningssamhället. Därför valde jag för en gångs skull att anta erbjudandet.

Återkomsten i tv-rutan betyder inte att vi kan förvänta oss att se Robert frottera sig med andra offentliga personer på tidningarnas festmingelsidor.

– Nej, jag går inte på sådana där kändisfjanterier. Det är en narcissistisk värld som jag föraktar. Däremot stör det mig inte om folk vill ta en selfie med mig. Om de blir glada av det får de gärna göra det.

Hur vill du en dag bli ihågkommen?

– De människor jag tycker om hoppas jag ska minnas en rätt schysst kille. De övriga skiter jag i.