• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Fredrik Kullberg

    Rivieraexpressen går inte hit längre

    Så vill då SJ göra det ännu svårare att åka tåg. Merparten av nattågen på Jämtland ska bort. Nedläggningen befaras skada turismen och det lokala näringslivet allvarligt, men infrastrukturministerns händer är bakbundna. Marknaden bestämmer och nattågen är olönsamma, punkt slut. 
    Nu har väl aldrig nattågen – eller svensk tågtrafik överhuvudtaget – varit någon vidare affär, rent ekonomiskt, de senaste åttio åren om ens någonsin. Det faller liksom på sin egen orimlighet. Landet är för stort, avlångt och glesbefolkat för det.
    Långt in i modern tid har det ändå funnits en idé om att järnvägarna – jag vet att det här låter vansinnigt – är något mer än bara business och mjölkkossa för staten. Nämligen en grundläggande samhällsnytta för alla, var man än bor, för att landet ska hänga ihop och fungera effektivt.
    Ungefär som landsvägarna.
    I ett radioprogram nyligen intygade Sveriges äldsta bloggare Dagny Carlsson, 103, att livet inte var bättre förr, vilket låter rimligt, och hon om någon borde veta. Men Dagny uttalade sig om läget i stort och ni vet väl hur det brukar vara med riktigt gamla människor? Exakt: de har en tendens att glömma.

    När det gäller järnvägarna är det ju helt uppenbart att de befinner sig i skuggan av en för länge sedan svunnen guldålder som, enligt mina beräkningar, nådde zenit år 1959. Bevis: den 175-sidiga SJ-skriften Trevlig resa från just detta år, med skildringar av ett dåtida järnvägsväsende som var så omfattande och serviceinriktat att det går runt i huvudet.
    Ta bara stationerna. Under det sena femtiotalet välkomnades resenärerna av Sveriges största trädgårdsmästare SJ, som årligen planterade 700 000 växter runt stationshusen för att höja trivseln maximalt. Något som får dagens obemannade så kallade Resecentrum med skramlande rulltrappor och blåsiga busstorg att verka just så sterilt människofientliga som de faktiskt är.

    Tågen gick visserligen långsammare (enligt tidtabellen, fast senast jag åkte "snabbtåget" Göteborg–Stockholm tog resan längre tid än 1959), men förbindelserna fler och restaurangvagnarna förnämliga med rikhaltiga à la carte-menyer vid dukade bord. Direkta sovvagnar gick från Sverige till Paris, Rom, Berlin, Warszawa och massor av andra ställen.
    Man kunde rymma med Rivieraexpressen – underbart namn – ner till Genève. Det är vad jag kallar att resa. Inte att sitta ihopklämd som boskap på korkade Ryan Air. Tyvärr är Rivieraexpress-tricket i praktiken omöjligt att upprepa idag, då SJ slutat sälja utlandsresor och inga nattåg längre lämnar Köpenhamn. Kanske ändå något för infrastrukturministern i vår miljöprofilerade regering att jobba med?

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!