Förr var de tio budorden lag i Sverige – här är berättelserna om tre personer som straffades

Det fanns en tid då våra lagar byggde på Bibeln och tio Guds budord. Det begränsade tillvaron för gemene man och ledde i flera fall till fängelse – och i vissa fall även döden:

• Nils Olofsson Bååth berättade att han varken trodde på Jesus eller den helige ande, men Gud trodde han på. Gud brukade han prata med, i sin lada. Bååth dömdes till döden.
• Maria Johansdotter klädde sig i manskläder och förförde pigor. Hon dömdes till åtta dagars fängelse på vatten och bröd – och då hade hon ändå tur.
• Den vuxne sonen Rickus Anders Nilsson försvarade sig när hans pappa tänkte slå honom med en käpp – och sonen dömdes till spöstraff, 120 rapp mot den bara ryggen. Det är osäkert om han överlevde.

De lagar som dömde Maria, Anders och Nils byggde på Bibelns gamla testamente. Redan 1608 lade kungen till tio Guds bud i gällande landslag. Den lagen gällde sedan fram till 1734.

Dömdes till spöstraff efter slagsmål med sin far

Det budord som dömde Rickus Anders Nilsson var det fjärde: ”Du ska hedra din fader och moder”.

Som fader och moder räknades de flesta äldre och överordnade: föräldrar, svärföräldrar, styvföräldrar, fosterföräldrar, lärare, husbönder … Ja, alla som på något sätt kunde ses som överhet.

Året var 1751 och Anders var 28 år, han hade en egen gård och var gift. Hans mamma hade dött och han skulle ärva henne. Enligt den tradition som gällde där han bodde, i Venjans by i Dalarna, skulle arvet bestå av en bit jord eller några djur. Han skulle få ett får och ett lamm, men istället hade pappan gett sonen pengar. Pengar hade låg status och kunde i värsta fall betyda att sonen var ”oäkta”.

Anders sökte upp pappan och klagade, detta när andra personer hörde på, dessutom. Då gick pappan hem till sin egen gård, med sonen i släptåg. På gården lyfte pappan en käpp för att slå sin son. Det blev slagsmål och flera andra blandade sig i. Både Anders, hans pappa och styvmor hade efteråt mindre blessyrer och det blev domstolssak – men det var bara sonen som åtalades och dömdes.

Pappan hade enligt lagen rätt att slå sin son om han hade varit uppkäftig, inför vittnen dessutom.

Rickus Anders Nilsson hade kunnat dömas till döden, men både pappan och styvmodern backade – det hade nog inte varit så farligt och styvmoderns skråmor hade kanske uppstått när hon fallit …

Det var inte så många liknande dödsdomar som verkställdes eftersom föräldrarna ofta bad om nåd för sina barn.

Men Anders dömdes till att offentligt be sin far och styvmor om ursäkt, och till det värsta kroppsstraffet: 40 par spö.

Ett par spö var två smala kvistar av björk eller hassel som byttes ut mot ett nytt par efter vart tredje slag.

40 par spö, alltså totalt 120 rapp mot bar rygg, ansågs vara gränsen för vad en fullvuxen man kunde överleva.

Det kallades ”att mista rygghuden”. Det framgår inte i rättegångshandlingarna om Rickus Anders Nilsson överlevde sitt spöstraff.

Bakgrunden till att vår Bibel flyttade in i den svenska lagboken var att Gustav Vasa och hans söner i och med reformationen hade tagit kontroll över kyrkan. Att guds lag flyttade in i lagboken legitimerade den nya starka kungamakten. Egentligen betydde ”att hedra din fader och moder” att alla skulle hedra överheten, och då även kungen.

Påstod att han pratade med gud – dömdes till döden

Bibelns första budord lyder ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig” och det andra budordet ”Du ska icke missbruka herren din Guds namn”, och det var de budorden som Nils Olofsson Bååth i Nybyn i Västerbotten hade brutit mot år 1687. Han kallas blasfemant i rättsprotokollen och det betyder hädare eller gudsförsmädare.

För att stå till svars för sina brott kallades han till häradsrätten i Umeå.

Dels hade Nils uteblivit vid gudstjänster och katekesförhör – det var också olagligt – men framför allt hade han pratat hädiskt. Han trodde inte på Jesus Kristus eller den helige ande. Han ansåg inte heller att Adam och Eva hade drabbats av syndafallet i Paradiset och att ”boken” som han kallade Bibeln var skriven av människor.

Enligt nutida mått mätt låter det inte så farligt, men på den här tiden ansågs Bibeln verkligen innehålla Guds rena ord. Varje mening skulle läsas och förstås bokstavligen. Att förneka det var ett allvarligt brott. Men det värsta var kanske att Nils påstod att han absolut trodde på Gud, eftersom han brukade prata med honom, i sin lada.

Nils Olofsson Bååth dömdes till döden av häradsrätten, men som så ofta i sådana här fall skickades ärendet genast vidare till hovrätten och kungliga rätten i Stockholm.

Han ändrade inte sin ståndpunkt i de förhören, även om han kanske var lite mindre stöddig.

I takt med att månaderna gick blev han allt mindre stöddig. Han utsattes för olika sorters plågor – kyla, dålig mat, isolering – medan han uppvaktades av präster som skulle få honom på bättre tankar.

Till sist vek han ner sig, bekände sig till kyrkans lära och sa att han trodde på syndafall och den helige ande och Jesus Kristus och alltihop.

Då bestämde Kungliga Rådet att han visserligen borde ha dömts till döden, men eftersom han hade gjort fel ”av enfaldighet endast” och dessutom suttit inlåst i närmare ett år bestämde man att han fick åka hem, på sommaren 1689.
Hemma fick han bekänna sin synd i kyrkan, och stå på den så kallade ”pliktpallen”, en särskild skamlig plats.

Maria Johansdotter klädde sig i manskläder

Det finns inget budord som handlar om kvinnor i manskläder, men i Femte Mosebok 22:5 står det: ”En kvinna ska icke bära manstyg, och en man ska icke draga kvinnokläder uppå, ty den som gör det är Herranom en styggelse.”
”Styggelse” innebar dödsstraff.

Maria Johansdotter hade kunnat dömas för ett sådant brott, men hon klarade sig. Antagligen berodde det delvis på att sex mellan kvinnor inte betraktades som lika allvarligt som sex mellan män, ja, kanske knappt som sex på riktigt, och att både män och kvinnor i samband med lekar och lustigheter ofta klädde sig i det andra könets kläder.

Maria kom från Åland till Stockholm år 1701. Hon var 18 år och gick runt mellan krogarna i Stockholm och spelade nyckelharpa, till en början klädd som kvinna.

Så småningom skaffade hon sig nya jobb och ett nytt pass med prästbesked, i vilket hon hade bytt både namn och kön.

I fortsättningen kallade hon sig Magnus och klädde sig i manskläder. Det gav många fördelar och en helt annan frihet. Bland annat gick det att resa runt som skomakarlärling och musikant och på så sätt slippa det låsta arbetet som piga.

I rättegången framkom att Maria i samma veva bestämde sig för att i fortsättningen ”bara älska vackra flickor”.

Många flickor besvarade också Maria/Magnus känslor och ett tag höll hen på att bli gift med en piga som hen delat säng med.

Pigan var djupt förälskad och tyckte att Maria/Magnus ”kunde väl duga ändå”.

Men Maria/Magnus ville absolut inte gifta sig, och bestämde sig för att erkänna för sin arbetsgivare. Hon sa att hon var ”både man och kvinna men ändå mer på manssidan”.

En kroppsbesiktning visade att Maria biologiskt var 100% kvinna.

Tvingades bekänna sin synd

I domstolen dömdes hon inte enligt Bibelns ord, vilket hade kunnat vara möjligt, utan för att ha ställt till med ”stor oreda och villervalla” i länet och församlingen genom att förleda och förföra andra kvinnor.

Domen blev åtta dagars fängelse på vatten och bröd och hon tvingades att bekänna sin synd i kyrkan.

Hon slapp det starkt stigmatiserade kroppsstraffet, piskandet som kanske tog livet av Rickus Anders Nilsson i Venjan ett halvt sekel senare.

Källor: Artikeln bygger på material från och intervju med Jonas Lilieqvist, professor emeritus i historia vid Umeå universitet.