Skinn på näsan och ylletyg i kanonen.
Ja, bokhållardottern Maria Christina Bruhn går onekligen till historien som ett explosivt kraftpaket.
Hon var klipsk, orädd och egensinnig och utmanade männen inom ett område där svenska kvinnor sällan eller aldrig kunnat eller tillåtits göra några avtryck: Krigsindustrin.
I världshistorien finns visserligen exempel på amasoner som enligt legenden skar av sitt ena bröst för att kunna skjuta pilbåge.
Och i Sverige hade vi både den tappra fyrbarnsmamman Emerentia Pauli, som 1612 ledde försvaret av Gullbergs fästning, och jungfrun Ulrika Eleonora Stålhammar, som på 1700-talet förklädde sig till man för att kunna strida i Karl XII:s armé.
Maria Christina Bruhn var bombmakare
Men Maria Christina Bruhn var något så unikt som en kvinnlig bombmakare.
Ett år efter att Gustav III bestigit tronen, 1773, utlystes en tävling för att utveckla en brand- och fuktsäker förvaring av de krutladdningar som kallades karduser och användes för att skjuta iväg kanonkulor.
Belöningen var på 6 000 daler kopparmynt, vilket motsvarar omkring 180 000 kronor i dagens penningvärde.
Ingen hisnande summa för en ung kvinna som redan etablerat sig som fri företagare i Stockholm, kanske. Men utan tvekan ett bra tillskott till hushållskassan.
Redan som tioåring hade Maria Christina Bruhn mist sin pappa Johan och förvandlats från lekande flicka till barnarbetare.
Året innan, 1741, hade Johan Bruhn och hans hustru Inga Catharina, född Brehm, dragit igång en tillverkning av handmålade papperstapeter.
När han dog insåg familjen att fadern i lönndom skuldsatt sig svårt för att dra igång projektet.
Visserligen skulle snart var tionde av huvudstadens innerväggar vara tapetserade med familjeföretagets våder. Men för att firman inte skulle gå i konkurs måste Maria Christina och hennes två systrar Ingrid och Eva tidigt börja hjälpa till som assistenter.
Tog över tapetmakeri
Inget tungt och smutsigt jobb, det är sant. Men föga tid till övers för de studier som den uppenbarligen mycket intelligenta Maria Christina suktade efter.
Ännu kämpigare blev det när modern dog 1751. Maria Christina hade då hunnit fylla 19 år och kände ansvaret att ta över tapetmakeriet.
Ekonomin var fortfarande svajig, men gamla handlingar avslöjar att hon ändock kunde hålla sig med både dräng och assistent, betala skatt och försörja sina två systrar.
Det sistnämnda gav också sin belöning.
En av systrarna, Ingrid Brehm, även kallad Inga, gifte sig 1766 med stadsingenjören Hieronymus von der Burg. Denne vistades i samma kretsar som
Carl von Linné och potatiskungen Jonas Alströmer, den sistnämnde en av tapetfirmans nöjda kunder.
Maria Christina Bruhn uppfann en ny typ av kardus
Men Maria Christinas svåger var även personligt bekant med Nils Lindblom, professor i artillerivetenskap. Det var denne som 1773 råkade berätta att armén desperat letade efter en ny typ av kardus.
De gamla var både sårbara och farliga. Den som kunde uppfinna en metod där krutladdningen tålde det hårda livet i fält hade en belöning att hämta.
Som tapetmakare var Maria Christina Bruhn van att experimentera med olika pappersmaterial, vävar och lacker. Snart hade hon konstruerat en kardus där tyget härdats med en speciell fernissa som hon själv blandat.
Bara två tävlingsbidrag dök upp till Vetenskapsakademiens provskjutning. Det första kom från ett militärt proffs, artillerigeneralen Reinhold von Anrep.
Han hade också fernissat sina karduser efter tips från en inspärrad tapetserarlärling på Vaxholms fästning. När de prövades i regn och hetta ansågs de dock undermåliga, ja, rent av livsfarliga.
Bättre gick det för den kvinnliga tapetmakaren.
Maria Christina Bruhn hade använt en annan typ av fernissa som bättre tålde klimatet. Hon fick dock också underkänt eftersom karduserna lämnade rester efter sig i kanonröret.
Besvikelse, förstås.
Men inte större än att hon raskt gick hem och bytte ut kardusens tyghölje av silke mot ett i tunt ylle. Nu blev det inga rester kvar som glödde eller orsakade
förstoppning.
Något pris fick hon dock inte. Tävlingen hade redan förklarats som ett fiasko och kommit av sig.
Vände sig direkt till armén och fick beställningar
Men den nu 41-åriga uppfinnaren gav sig inte.
Via en av sin bekanta, artilleriprofessor Lindblom, vände hon sig istället direkt till armén. När de fick prova hennes karduser gav de tummen upp. Snart överhopades hon med beställningar.
Det är osäkert om Maria Christina Bruhn fick något betalt för sina leveranser. Mycket tyder på att hon såg dem som sitt eget personliga bidrag till den svenska försvarsapparaten.
Därför blev hon också ytterst förvånad när hon nio år senare fick läsa en notis i Stockholms-Tidningen om att major Per Gustaf Wagenfelt, som varit med
vid provskjutningen 1774, hade belönats med 500 riksdaler för att ha uppfunnit fernissade karduser.
– Men det är ju ren stöld! fräste hon och beslöt att agera.
Första kvinnan att få patent
Först tog hon saken till Krigskollegium – det ämbetsverk som skapats av Gustav II Adolf och närmast efter kungen ansvarade för den svenska arméns förvaltning.
Tjänstemännen slingrade sig dock. De påpekade syrligt att Maria Christina Bruhns karduser faktiskt underkänts nio år tidigare.
Men uppfinnaren vägrade ge sig. Hon skrev inlagor, bråkade med Wagenfeld och drev av bara farten fallet vidare till Vetenskapsakademien, som tog tre år på sig att utreda saken.
Därefter meddelade de manliga ledamöterna (för det var förstås bara män) aningen skamset att Maria Christina Bruhn måste betraktas som den banbrytande kardusens uppfinnare.
Tolv år efter den utlysta tävlingen tilldelades hon dels det första patent som gått till en kvinna, dels den utlovade belöningen.
Summan tycktes tillräckligt stor för att hon skulle kunna stänga sitt tapetmakeri. Men när pengarna omsider tog slut, hamnade hon i trångmål. Inte minst för att hon valt att försörja sin syster Eva.
De båda ogifta mamsellerna – som de titulerades – delade en liten lägenhet på Södermalm i Stockholm. Få i kvarteret tycks dock ha insett att de var grannar med en pionjär.
När Maria Christina Bruhn avled den 21 oktober 1808, 76 år gammal, blev reaktionen varken officiella hedersbetygelser eller statsbegravning under pompa och ståt.
I mantalslängden från år 1800 beskrevs hon som utfattig.
Krutpaketet bakom kulan
Kardus är en explosiv krutladdning som förs in i eldröret på en kanon, bakom projektilen som ska avlossas.
Genom att variera laddningens storlek kan man bestämma vapnets räckvidd.
Länge föredrog man att krutet var inlindat i papp, pergament eller silkestyg, eftersom höljet förbrändes helt vid explosionen.
Inga farliga glödrester kunde då korka igen eldröret eller av misstag råka antända nästa kardus.
Problemet var att kardusen istället var känslig för fukt och värme. Men Maria Christina Bruhns uppfinning tålde såväl slagregn som glödloppor och ovarsam hantering.
Hon tillverkade den av ett tunt ylletyg som kallades kvinett och var överdraget med en tunn fernissa.
Karduser kom i allmänt bruk på 1700-talet och användes till en början till alla vapen. Numera används tekniken endast för tyngre kanoner, och de flesta karduser är av plast.
