Wanja Djanaieff: ”Nästan alla färger gör mig glad”

Gula kungakronor på blå botten. Mönstret fanns på allt från kalsonger till t-tröjor och slipsar. Formgivaren, som då aldrig framträdde med sitt namn, var Wanja Djanaieff.

Just nu är Wanja Djanaieff, 79, aktuell med Boken om Wanja – ett färgstarkt designliv som skrivits av Kerstin Wickman. Och några dagar till kan man se utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger på Marabouparken i Sundbyberg, norr om Stockholm.

Själv har Wanja inte bleknat med åren. En av de 22 älsklingsfärgerna som måste vara bland de högsta på topplistan är orange. Hon har orange byxor, orangerandig tröja och burrigt, orangefärgat hår. För några år sedan försökte hon sluta med hennafärg.

– Men det kändes som om jag tappade min identitet och blev en annan människa. Jag tyckte att jag slocknade, säger hon.

Fick garn från farmor

Wanja är fortfarande i farten, kreativ och nyfiken, även om hon tillbringat mycket av det senaste året med att blicka bakåt och summera sitt liv.

– Jag har upptäckt hur mycket från min barndom som har inspirerat mig. Min barndoms Norrlandsskog med mossor, lavar och stigar har gått igen i olika plagg, som klänningen Huldra i grön velour.

När hon var liten flyttade Wanja runt med sina föräldrar i Norrbotten eftersom hennes pappa var brunnsborrare. Familjen bodde bara på varje ställe i två tre veckor – så lång tid det tog att hitta vatten. Hon blev tidigt socialt medveten om hur olika det var på de norrländska gårdarna, och när hon sedan lekte fick garndockor vara familjer av olika samhällsklasser, beroende på vilka fibrer garnet var gjort av. Dyrt silke fick vara de finaste familjerna – lin, ylle och bomull lite enklare folk.

Men även färgerna spelade roll.

– Ljusa pasteller var barn, de färgglada var ungdomar och mörkare färger var gamla.

Garnet kom från hennes farmor, som hade en låda full med broderier hon bara börjat på och som Wanja fick göra klart.

– Jag avslutar allt och lämnar aldrig halvätna mackor.

Som 16-åring började Wanja på Konstfack där hon också träffade sin förste man. Två år senare blev hon tvungen att sluta eftersom hon blev gravid. På den tiden fick man nämligen inte delta i undervisningen med en bebis.

Istället fick hon jobb på Alingsås bomullsväveri/Almedahls och flyttade till Borås. Det var där hon ritade sina första mönster – till städrockar. Det viktigaste var att fläckar inte skulle synas på tyget. Inte särskilt glamoröst, kan man tycka.

– Men jätteroligt, för jag kunde göra precis som jag ville, säger hon glatt.

Frågan är om inte Wanja ändå hade gjort som hon ville. Hon har alltid vågat gå sin egen väg.

– Jag går aldrig och väntar på inspiration utan sätter igång att teckna och måla. Idéerna måste kanske bearbetas, men det har alltid blivit något. Sedan kan man förstås vara mer eller mindre nöjd med vad det blev.

Kreativ hemtextil

Under åren på Almedahls gjorde hon hundratals mönster. Coola kläder och kreativ hemtextil. De häftiga färgerna är förstås hennes signum, men annars finns det inget som avslöjar att det är Wanja som gjort ett mönster. Formgivarna blev sällan kända namn – inte ens när hon senare blev designchef på NK stod det Wanja Djanaieff någonstans.

Kanske för att det inte var någon prestigefylld design hon gjorde utan bruksvaror, det som alla hade hemma. Att gå på utställningen eller att bläddra i boken väcker minnen av gardiner, kuddar och tröjor man haft.

– Jag tyckte att det var kul när jag såg att någon på stan var klädd i ett tyg jag hade gjort, säger hon.

Mönstret syns fortfarande

Att hennes mönster fick så stor spridning berodde också på att Sverige på den tiden inte importerade textilier, så allt trycktes i stora kvantiteter och såldes i butiker över hela landet samt på postorder.

Till och med kungen bar en slips i Wanjas mönster under OS i München 1972. Hon hade fått i uppdrag att göra kläderna till den svenska truppen. Och mönstret syns fortfarande överallt om man går längs turiststråket i Gamla stan i Stockholm.

– Just det mönstret har blivit så fruktansvärt plagierat eftersom det inte gick att få något mönsterskydd, förklarar Wanja.

– Men det var första gången den svenska OS-truppen fick blågula kläder. Tidigare var de bruna och beige. Och det blev revolutionerande.

Har skapat trender

Det var också Wanja som gjorde den första kollektionen med barnkläder till det som senare blev butikskedjan Polarn & Pyret.

– Ibland är det nog jag som satt trenderna, säger hon.

Men att hon alltid varit intresserad av människor och känt in stämningar har också gjort att hon har snappat upp tidsandan och prickat rätt i sin formgivning.

Hennes glada färger och roliga mönster gick också hand i hand med allt det nya som kom med pop-musiken och flower power-rörelsen.

– Boken om mig är inte bara en bok om mig utan handlar också om utvecklingen i den svenska textilbranschen under samma period. Jag är faktiskt textilhistoria, konstaterar Wanja.