Mus-Olle samlade på ting och öppnade museum – med 150 000 föremål från hela världen

Det är sommar i slutet av 1800-talet och resesällskapet har just klarat av den 25 timmar långa tågsträckan från Stockholm – med nattuppehåll i Bollnäs – och är äntligen framme i jämtländska Ytterån. När tåget sakta rullar in på stationen står en nyfiken ung man redo på tågstationen. Sakletare som han är, är han mycket intresserad av vad de eleganta männen och kvinnorna kan tänkas ha för exotiska ting i bagaget – och han vill vara först på plats.

Många av de återvändande kurortsgästerna känner redan till särlingen på perrongen. De vet att ”Mus-Olle”, som han kallas, är i ständig jakt efter nya förunderliga ting att forsla hem på cykelns pakethållare. Och han är aldrig blyg att fråga.

– Många av ortsborna tyckte nog att Mus-Olle var en lumpsamlare, att han bara samlade skräp, säger AnnaKarin Montemsilva, ordförande i Ytteråns hembygdsförening som förvaltar Mus-Olles museum.

– Men ”Mus-Olle” var listig och klädde upp sig för dagen. Kurortsgästerna var ju fint folk, då ville han också vara fin.

Mus-Olle möter upp badgästerna, följer dem genom skogen och blir på väg till badhotellet och Societethuset vän med dem. Han frågar om de möjligen har något spännande med sig i kappsäckarna? Ibland får något litet – som en tändsticksask eller en enklare slipsnål – som tack för hjälpen, ibland köper han till sig någon särskilt intressant raritet.

Mus-Olle började samla på saker som 6-åring

I slutet av 1800-talet lockade det välgörande källvattnet i kurorten Ytterån årligen tusentals besökare från när och fjärran. Men drygt hundra år senare är det just sakletaren Mus-Olles unika samling av 150 000 märkvärdigheter – från snusdosor och porslinstallrikar till gevär och finger­borgar – som är ortens största sevärdhet i det museum han öppnade.

Och allting började med en nyfiken pojk som redan som sexåring samlade på underliga kvistar, växter och vackra stenar i naturen.

– Mus-Olle växte upp som torparson med fem syskon i en jordbrukarfamilj. Tanken var att han skulle ta över gården, men han tyckte helt enkelt det var roligare att cykla runt sjöarna och leta efter sällsynta föremål. Han var noggrann, sorterade sina fynd i grupper och skötte sina föremål med stor omsorg.

Genom uppväxten var Mus-Olle ständigt på spaning efter förpackningar, bruksföremål eller udda prylar. Som ung vuxen arbetade han på gårdarna runt om för att tjäna ihop till sitt uppehälle. Folk visste att han var en samlare och kunde ibland skjuta fram en samling kuvert eller tömma ut knappburken som betalning. Mus-Olle sålde också fisk från sjöarna och köpte till sig kuriositeter för pengarna. Men det vittnas också om att han konsekvent tiggde till sig föremål som mynt, pillerburkar eller tändsticksaskar.

– Det sägs att han hade en enastående förhandlingsteknik och övertalningsförmåga och att han enkelt kunde lura till sig småföremål. Han kunde fråga om han fick låna hem exempelvis en tvål, för att jämföra med dem han redan hade, utan att sedan lämna tillbaka den till ägaren. Och fick han inte lov, kunde han ta sig för bröstet och utropa ”Åh, mitt hjärta …!”

Stoppade upp möss

Men Mus-Olle hade också en innovativ affärsnäsa, menar AnnaKarin Montemsilva. som berättar att trots att han snålade och sparade pengar, och mest åt fattigmanskosten ”brö´sull”, (en blandning av mjölk, hårt tunnbröd och sylt) så kom han att hänga mycket i närheten av Societetshuset.

– Han kunde exempelvis be om att få köpa en tablettask av någon sommargäst, för att sedan tömma och sälja innehållet och spara asken. Det sägs också att han aldrig unnade sig själv att smaka. På så sätt kunde han gå runt ekonomiskt och samtidigt konstant lägga nya ting till sin växande samling.

Bland ortsbefolkningen var han dock länge häcklad. Barn och unga var rädda för honom och han kallades både Lump-Olle, (han samlade skräp), Katt-Olle (han hade alltid katter) och Kåd-Olle (han gjorde och sålde tuggkåda). Bland alla underliga pjäser han samlade på sig fanns också mängder av döda djur. Hundratals fjärilar, sländor, fladdermöss, skalbaggar, fågelägg utgör idag en stor del av samlingen på Mus-Olles museum. Dessutom lärde han sig att stoppa upp möss, därav just öknamnet ”Mus-Olle”.

AnnaKarin Montemsilva:

– En del hade trots allt goda ord att säga om honom. Han var ju lite av en entreprenör och i början på 1904 fick han besök av en kvinna som imponerades av hans samling och föreslog att han borde ställa till med ett museum.

Öppnade museum med rariteter från hela världen

Så kom det sig att Mus-Olle 1906 bestämde sig för att slå mynt av självaste samlingen. Han var nu i 35-årsåldern och hade samlat på sig över 10 000 föremål. På en affisch skrev han ”Kom och se Ytteråns blifvande museum” och lät sig hädanefter kallas för museiintendent.

Samlingen växte under hans liv till att omfatta hela 150 000 föremål. Museet blev känt även bland kurortsfolket, som nu ofta lämnade Ytterån med löfte om att inför nästkommande sommarsäsong frakta med sig nya exotiska och spännande föremål tillbaka till Mus-Olle. Han bad dem också att posta honom en och annan tingest och korresponderade snart med människor från olika delar av världen.

På så sätt kom både sköldpaddsskal, naturalier, keramik, textil- och dräktföremål parfymflaskor, konfektyraskar, vid sidan av 60 500 frimärken, så småningom att bli sällsynta rariteter i Mus-Olles häpnadsväckande samling från hela världen. Själv kom han aldrig utanför Jämtlands gränser.