Res till magiska Abisko

Tåget stannar utanför fjällstationen. Sedan tar vildmarken vid. Följ med två familjer på vandring i en av landets vackraste och nordligaste nationalparker.

Abisko turiststation

Res till magiska Abisko

Drivs av STF (Svenska Turistföreningen). Boende i form av hotellrum, vandrarhem, stugor och tältplats. Restaurang och butik med försäljning av proviant och friluftsutrustning.
Precis intill ligger utställningen Naturum samt Rallarmuseet och Gränsförsvarsmuseet. I byn Abisko – ofta kallad Abisko Östra – finns en större livsmedelsbutik (cirka två kilometer).
Öppettider
Året om (gäller boendet i självhushåll). Hotell, butik och restaurang är vanligen stängda under maj och oktober månad. Se svenskaturistforeningen.se/abisko för mer information.
Resa hit
Enklast, roligast och bäst med tåg (SJ kör nattåg från Göteborg och Stockholm). Tåget stannar precis utanför turiststationen. Ett alternativ är att flyga till Kiruna och sedan ta buss (tio mil).
Närliggande fjällstugor
Kårsavagge, Låktatjåkka och Abiskojaure.
Aktiviteter
Abisko turiststation erbjuder en rad guidade aktiviteter (mot extra kostnad), såsom grottexkursion och vandring till mytomspunna Trollsjön. Även längre vandringar och kurser i bland annat yoga och akvarell.
Abisko på vintern
På vintern förvandlas Abisko turiststation till ett populärt resmål för turskidåkning, offpist, isklättring och andra vinteraktiviteter. På Aurora Sky Station på fjället Njulla finns stora chanser att se norrsken – för den som vill i kombination med en fyra rätters gourmetmiddag.

Jag ligger vaken och lyssnar på hjulens dunkande mot rälsen. Pojkarna sover i britsen över mig. Plingandet från nerfällda järnvägsbommar dyker upp från ingenstans och tonar hastigt bort i den ljusa, öde natten. Det är ljudet av min egen barndom, av lika delar äventyr och diffust vemod.
Vi är två familjer med jämnåriga barn, alla mellan åtta och tolv, som tillsammans gjort enklare fjällvandringar tidigare. I år har vi bestämt oss för en resa så långt norrut som möjligt, till Lappland och till midnattssolen i Abisko. Planen är att ha turiststationen som bas och göra dagsturer, samt en lite längre expedition med övernattning.
Nattåget från Stockholm tar 19 timmar och resan fortsätter halva nästa dag. Då är det vildmark utanför fönstret. Vi är nästan ensamma i sovvagnen och jag står i timmar och ser ut, undrar vad allt detta ska användas till, innan jag inser att frågan är felaktigt ställd, att det är jag som måste släppa taget om storstaden. Efter Kiruna möter vi ändlösa tågset lastade med järnmalm.

Torneträsk och fjället Njulla

Abisko turiststation ligger bara hundratalet meter från järnvägsstationen med samma namn. Ett stort tegelkomplex som är mer funktionellt än vackert, men vars läge saknar motstycke. I bakgrunden Torneträsk som glittrar tung och spegelblank i solskenet. Öster-ut den karaktäristiska Lapp-orten och så fjället Njulla framför oss, 1 164 meter över havet. Vid dess fot börjar den 425 kilometer långa Kungsleden.
Redan år 1902 köpte Svenska Turistföreningen ett par gamla rallarbostäder i Abisko och gjorde om dem till turiststugor. En övernattning kostade 1 krona per natt. I en av dem sov Selma Lagerlöf några nätter när hon samlade fakta till Nils Holgerssons underbara resa, som kom ut 1906. Tre år senare utnämndes Abisko till nationalpark, numera landets näst nordligaste efter Vadvetjåkka. Dagens anläggning stod klar 1952.
Vi installerar oss, packar upp och sorterar utrustningen medan barnen utforskar omgivningarna. Väderprognosen lovar klart väder och dagstemperaturer mellan 22 och 27 grader den närmaste veckan. Kan vi ha sådan osannolik tur?
Följande morgon tar vi stolsliften som går halvvägs upp på Njulla. Vi stretar sedan vidare upp mot toppen i värmen, påminner oss med jämna mellanrum om att stanna till och ta in den magnifika utsikten. Ett svalkande snöbollskrig hinner vi också med.
På väg ner igen gör vi en felbedömning när vi bestämmer oss för att inte gå den markerade leden utan gena nerför baksidan av Njulla och gå omvägen via Björkliden. Det är mycket längre och brantare än det ser ut med karta och ögonmått. Mjölksyran skriker i låren, men barnen skuttar obekymrat vidare, hoppar och rullar sig i den mjuka ljungen. Benen skakar när vi till slut når forsen i dalen Gohpasvággi, där vi tänder spritköken för lunch.
– Vänta lite nu…
Känslan när jag inser att jag glömt påsen med kolhydrater hemma i stugan. De livsviktiga, ljuvliga snabbmaka-
ronerna. Vi får äta stekt bacon på knäckebröd och tömma i oss nödpåsen med “jägarsnus” (choklad, nötter och russin) innan vi förmår oss skratta åt idiotin. 

Dramatisk vandring

Vandringen ner mot Björkliden är dramatisk och andlöst vacker där den löper längs forsen. Nere i byn fyller vi på med proviant i lanthandeln och fortsätter ner till den undersköna klapperstensstranden vid Torneträsk. När vi doppat fötterna och dubbelkollat att det inte finns några bussar tillbaka till Abisko får vi vackert börja gå de åtta kilometrarna. Som tur är går den gamla rallarstigen genom en sval och vilt blommande fjällbjörksskog. 
Det som skulle bli en mjukstart blir alltså en nätt tur på åtminstone 16 kilometer. Vi vuxna är fullständigt slutkörda, medan barnen otroligt nog springer i förväg när tak-et på turiststationen till slut skymtar fram mellan träden. Vi duschar och plåstrar om fötterna. När ölen är urdrucken inser vi att klockan slagit 23, men att solen inte har några planer på att gå ner.
Dagen efter får bli en vilodag. Vi sover länge innan vi går ner till Torneträsk för att bada och grilla lunch.
På morgonen den tredje dagen väger jag in ryggsäcken på 16 kilo. Ändå har vi vare sig tält eller sovsäckar med oss, bara påslakan att krypa ner i. Hur är det möjligt?

Isglass!

Vi tar återigen liften upp på Njulla för att spara benen från den värsta stigningen. Solen steker. Jag delar lift med yngsta sonen som är vit i ansiktet av illamående från hettan och gungandet. Han har dessutom en lätt stukad fot. Färden tar en evighet. När vi till sist kliver av är jag utom mig av oro. Jättelika bromsar anfaller våra svettiga kroppar. Det är 14 kilometers bitvis tuff vandring till Kårsavagge, den fjällstuga vi satt som mål. Det är osäkert om där finns mobiltäckning. Kommer vi att klara det här?
Då visar det sig att liftserveringen säljer – Långa farbrorn! Hur det är logistiskt möjligt att transportera isglass till den här platsen på jorden övergår mitt förstånd, men jag vill sjunka ner på knä och tacka både Gud och STF, för i ett slag vänder blodsockernivån och humöret och vandringsviljan.
Vi tar den markerade vinterleden och går på skrå längs östra sidan av berget Sloahtta. Värmen har satt extra fart på snösmältningen och det dröjer inte mer än ett par hundra meter innan vi måste ge upp tanken på att förbli torra om fötterna. Å andra sidan finns ingen risk att börja frysa.
Efter åtta kilometer når vi till slut jokken, äter lunch och följer sedan det brusande vattnet uppströms längs den vackra dalgången. Täta snår, iskalla vad och steniga klippstigar avlöser varandra. De återstående kilometrarna känns mycket långa och först vid 17-tiden skymtar vi taket på Kårsavaggestugan i fjärran. Men det ska ta ytterligare en timme innan vi når fram.
Vi välkomnas av stugvärden Christine, som berättar att det bara är två övriga gäster här i kväll. Tak över huvudet garanteras alla besökare, men nu ser vi alltså ut att även få varsin egen plats i de totalt tio bäddarna.

Resans höjdpunkt

Vi lagar maten utanför stugan. Barnen tar fram knivarna och täljer koncentrerat på sina pinnar. Solen som glöder i jokken, den lätta vinden som håller myggen borta och doften av köttfärsgrytan som väntar. Ingen säger något, och vår tid i Abisko är långt ifrån över, men kanske känner vi allihop att det här är resans höjdpunkt.
Eftersom horisonten är dold av omgivande fjäll försvinner solen redan vid 21-tiden. Innan dess hinner vi med att tvätta av oss i forsen – friskt smältvatten från glaciären längre upp. Med blossande röda skinn samlas vi sedan runt bordet i den inrökta, timrade stugan för att äta spritkökspoppade popcorn och spela kort. De vuxna får whisky i kåsorna.

Stugvärd i Kårsavagge

Efter frukost följande morgon pratar jag en stund med Christine Busain, som gör sitt första år som STF:s stugvärd i Kårsavagge.
Fem obetalda semesterveckor i vildmarken, långt från bekvämligheter och uppkoppling. I vintras fick hon själv torka stora mängder mat, som sedan skickades upp med skoter i mars.
– Jag har en kompis som varit stugvärd länge och för fyra år sedan tog hon med mig hit, förklarar Christine. Då passade jag på att göra en del egna dagsturer medan hon arbetade. Och jag blev… frälst.
Hon ler. Tvekar. Men jag ber henne berätta om ögonblicket.
– Jag minns tydligt hur jag går längs Kårsavaggedalen mot glaciären och efter två timmar hör jag plötsligt någon bakom mig… Men – när jag vänder mig om finns det ingen där! Jag inser då att det är jag själv som går och sjunger! Vilken total närvaro!
Christine Busain skrattar.
– På väg tillbaka tog jag en annan väg och står plötsligt på en brant norrsida och undrar hur jag ska komma ner. Jag får då ett infall, ställer mig på hälarna och bara rutschar ner hela vägen på snön, skrikandes “tjohoooo”. Jag hade aldrig gjort något liknande i hela mitt liv, och jag har aldrig känt sådan frihet. Lycka brukar annars vara i korta ögonblick, nu kände jag lycka under en hel dag. Jag måste ha mer av detta, tänkte jag.
Det tar emot att packa ihop och lämna den här platsen så snart, men vi har bara tagit med mat för en övernattning. Vi tar farväl av Christine och börjar vandringen tillbaka till turiststationen.
Stegen känns lättare när jag minns menyn till kvällens förbokade middag i restaurangen. Jordärtskockssoppa, smörstekt röding och jordgubbsbakelse. Och så en dusch före det.
Tur att det finns flera sorters lycka.

 

Av Oskar Ekman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top