Lia Boysen öppnade sitt hem för Ukrainska flyktingar: “Det var en mamma som räddat sina barn”

När det nya året började såg Lia Boysen fram emot att pandemin skulle klinga av och att äntligen få full fart på restaurangen Vår Fru, inrymd i ett 1600-talshus i Visby, som hon köpt tillsammans med livspartnern Per Broman. Idyllen kunde ha varit perfekt, men livet blev mer turbulent än hon någonsin kunnat drömma om. I januari drabbades hon av stor sorg när hennes mamma dog och i mitten av mars var bostaden ovanför restaurangen förvandlad till storfamilj. Lia och Per hjälper flyktingar från krigets Ukraina genom att ha öppnat sitt hem för familjen Popelnytska.

– Men de också har gett oss så mycket tillbaka. Ångesten över mammas död och hela världssituationen har minskat genom att möta verkligheten och försöka göra någonting, även det allra minsta.

Lias och Pers engagemang började med att vännen och eventarrangören Johan Petré på eget initiativ hyrt bussar för att fakta ner förnödenheter och ta hem flyktingar från Polen.

– Johan ringde mig från bussen tillbaka och frågade om vi kunde ta emot en kvinna med två barn. Och det var ingen tvekan.  

Vardagsliv i Kiev

Mamma Oleanna, pappa Artem och deras två barn, Anastasia 17 och Matvii 8 var tills alldeles nyligen en helt vanlig familj i Kiev. Den 20 februari köpte Oleanna ett gymkort i Kiev för ett år framåt. Den 24 februari kom attacken med artilleribeskjutning, explosioner och brinnande, utbombade hyreshus. 

Familjen flydde först till släktingar på landet och sökte skydd i en jordkällare samtidigt som situationen eskalerade. Medan de hörde ljudet av bomberna på avstånd och pansarvagnarna som mullrade förbi ovanför dem så låg de sömnlösa, barnen grät hela tiden och lille Matvii började blöda näsblod av stress.  

Oleanna kände att hon inte kunde utsätta sina barn för det här längre, de måste härifrån. Men det var inget lätt beslut eftersom männen ju inte får lämna Ukraina utan måste stanna kvar och försvara landet. Sista natten tillsammans låg familjen omslingrade runt varandra innan de skulle skiljas åt. Matvii tryckte handen mot bussrutan och tårarna bara forsade på alla tills pappa Artem försvann ur sikte utanför bussfönstret. 

Litar bara på kvinnor

Lia har svårt att själv hålla gråten tillbaka när hon berättar. Hon var i Visby när hon fick samtalet från flyktingbussen, och eftersom Per var i Stockholm dit familjen skulle anlända var det han som skulle möta upp. 

 – När jag förklarade för henne att en man skulle hämta dem blev hon orolig. Kvinnor som är på flykt litar bara på andra kvinnor. Men när jag förklarade att jag fanns här och väntade på dem och att Per kommer med sina söner och med hunden så blev hon lugnare.

Per messade sen från färjan över till Gotland. “Nu har lilla Matvii legat och gosat med vår hund Pysen i två timmar.”

– Pysen var rena botemedlet. Det är så mycket man inte kan föreställa sig, även i det lilla. Bara det hemska i att tvingas lämna sina husdjur bakom sig. De är ju som familjemedlemmar. 

Och så kom de från färjan, den lille pojken höll i kopplet till hunden och jag och  Oleanna och Anastasia kramades i en evighet och grät, berättar Lia och börjar nästan gråta igen. 

– Herregud, det var en stor stund. Jag hade aldrig träffat Oleanna tidigare men jag kände bara att det här var en mamma som hade räddat sina barn. Det var så självklart att ta dem till sig. När de sedan satt hemma och drack te så kom snälla gotlänningar med påsar med kläder, lego, och ritblock och barn kom som ville leka. Oleanna har också fått låna en symaskin och eftersom hon är duktig på att sy och brodera ska hon försöka tjäna lite extrapengar på att sy barnkläder. 

I trygghet, bland vänliga människor kändes allt bättre, men det finns också smärtsamma stunder. Det är mycket gråt och oro för vad som händer med pappan.

Behov av att prata

– De har ett jättebehov av att prata, berätta, framför allt mamma Oleanna och Anastasia. Det är en fors av saker de behövde få ur sig. Men vi såg på lille Matvii att han kände av vad de pratade om och jag såg i hans ansikte hur ledsen han var. 

Men när Per fick veta att han tränat judo hemma i Kiev så ordnade han så att Matvii fick börja i den lokala klubben i Visby. Sonen har också kontakt med pappan så ofta det går att ringa och har fått veta att han räddat deras katt och två tamråttor hemma i Kiev.

–  Jag har stått för väldigt mycket av kramandet medan Per är en “doer”, han är godhjärtad men får samtidigt också saker gjorda. Just nu försöker han organisera så att krögare i Visby ska bjuda flyktingar på gratis mat. Jag har hittat en frände, en entreprenör som förverkligar saker.  

Spontanköpte hus

Som när livet här på Gotland började för paret. De skulle hyra ett sommarställe i Visby när Lia var här och filmade. Men så blev det istället ett spontanköp av ett hus, en hel restaurang, ett galleri och ett nytt liv. Under deras första sommar för två år sedan var Vår Fru lite av en idyll. Det var gäster som sa: “Herregud, det är ju Mamma Mia på riktigt”. Men så hände saker slag i slag. Först drabbade pandemin restaurangverksamheten och så nu i vintras dog Lias mamma. 

Lia Boysen försöker oftast se det positiva i tillvaron trots kriser och svårigheter de senaste tio åren. 2012 tog äktenskapet med Anders Ekborg slut.

– Man säger ofta att en skilsmässa är ett misslyckande, men jag tycker att det är ett lyckande. Vi hade 21 år ihop och vi har två fantastiska barn. Jag är otroligt tacksam för de åren, men allt har sin tid.

Kriser slag i slag

Slag i slag kom nästa kris. Lia blev sjuk, det började med hjärtklappning och att hon rasade i vikt. Det visade sig vara giftstruma. 

– Han man otur kan det bli så att ögonen ploppar ut lite. Jag fick det lite på ena ögat. Och eftersom man är så ­extremt utsatt som skådespelerska så tänkte jag att det får bli som min moster sa. “Du får göra komedi och skräckfilm”. 

Efter flera ögonoperationer normaliserade det sig och nu är hon aktuell i flera tv-serier och mer är på gång. Men just nu är engagemanget för flyktingarna det viktigaste. Hon har redan varit i på plats i Warszawa och tagit hem ytterligare en familj som vänner på Gotland tagit emot. Hon är överväldigad över det positiva bemötande och det engagemang hon mött. 

– Det är verkligen så att i detta mörkaste mörker lyser ljuset som allra starkast. Man börjar nästan tro på mänskligheten mitt i allt elände.