Kroppen är helt slut
Hej Bim!
Jag är glad att det finns människor som du som konsekvent avråder från bantning för att uppnå viktminskning!
Så till min fråga, eller det är egentligen inte någon fråga, men… Jag är 20 år och har haft allvarliga ätstörningar under flera år. På något sätt har jag ändå lyckats funka hyfsat på ren vilja. Studerar nu vid en “elitutbildning” i Cambridge, men trots att jag ökat lite i vikt är min kropp helt slut och orkar inte mer. Vet bara inte vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till här. Har funderat på att åka hem för till och med Cambridgestipendier känns rätt meninglösa när det är svårt bara att ta sig upp ur sängen.
Har verkligen ingenting att se fram emot. Känns ibland onödigt att ens försöka bli frisk när alla vänner är borta. Har faktiskt inget liv. Vad ska jag göra? / Melinda
Svar:
Melinda,
Jag blir glad över att du “håller på mig” när det gäller budskapet att aldrig banta. Tack för det! Jag blir däremot nedstämd när jag läser hur du lever livet… eller inte lever livet kanske jag ska säga… Hur kan du göra? Jag önskar att det vore enkelt och jag genom ett trollslag skulle kunna förändra din situation. Nu går ju inte det förstås.
Jag undrar om du har talat med någon inom sjukvården? Har du fått hjälp för din ätstörning? Har du kontakt med någon läkare här hemma? Har du berättat för någon hur du egentligen mår? Har du överhuvudtaget någon att tala med? Du säger att dina vänner är borta, vad innebär det? Är det så att dina vänner finns i Sverige, är det så du menar? Eller, har du inga vänner känner du? Varken i Cambridge eller någon annanstans?
Jag förstår vad du menar när du skriver att det känns jobbigt att ens försöka bli frisk, när du inte ens har ett liv liksom. Om vi säger så här då, du är född, kommen till jorden och det ger dig rätt att finnas här. Att leva livet dag för dag är inte alltid lätt och inte heller alltid roligt. Vi har problem av olika slag, vad ska vi göra med våra liv, vad ska vi jobba med osv? Har vi en ätstörning har vi inte ett problem utan två. Förstår du hur jag menar? Att laborera med maten, dvs inte ge kroppen det kroppen behöver gör inte att livet blir lättare att leva. Det ger oss dubbla problem…
Jag funderar på om du är deprimerad. Kan det vara så? I så fall kan du kanske få hjälp genom att tala med någon, kanske medicinera på något sätt? Kanske du har näringsbrist som gör att du helt enkelt tappat lusten för livet? Det finns faktiskt en del att ta reda på. Det finns en del att göra. Om du kan göra det här jobbet när du är i Cambridge är svårt att säga. Rimligen kan du söka hjälp även där. Annars blir frågan för dig att avgöra vilket som är viktigast, och ta det viktigaste först. En dag i taget tar vi det viktigaste först. Så går dagarna och vi kommer att må bättre så småningom. Allting förändras, även situationer som ter sig omöjliga att förändra.
Melinda, jag hoppas innerligt att du finner en väg att ta ett litet steg i riktning för livet. Jag sänder lite kraft och styrka per nätet till dig. Vänliga hälsningar och lycka till hälsar Dietist Bim
