• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Malin försökte ta sitt liv – två gånger

    Malin Kling Uddgren var bara tolv år när hon försökte ta sitt liv första gången. Numera har hon accepterat svärtan i sitt liv, och är inte längre så rädd för de mörka perioderna.

    Malin försökte ta sitt liv – två gånger
    "Jag är ett maskrosbarn, och det var tur att jag hade min gammelmorfar", konstaterar Malin Kling Uddgren. Foto: Linn Malmén

    Hon berättar inte om sin bakgrund hur som helst. Malin Kling Uddgren är medveten om att hon har varit med om "så mycket" att det kan vara svårt för människor att ta till sig. 

    – Det är ju naturligt att frågor om ens bakgrund kommer upp då och då. Jag tycker att det är svårt att berätta lagom mycket. Någon ber om en liten kaka, men får ett helt bageri…

    Malin bor i ett hus på Hammarö – "Värmlands Djursholm", kallar hon området. Hon är journalist och jobbar på Sveriges Radio. Hon har två egna barn och två bonusbarn, och är gift med sin ungdomskärlek. Hon har flera nära vänner som hon kan prata med om allt. 

    Ärren sitter kvar

    Malin Kling Uddgren är på många sätt tacksam för sitt liv. Men hon kan lugnt konstatera – det har inte varit lätt. 

    Hon föddes av en 16-årig missbrukande och prostituerad mamma, pappan var tre år äldre, och också missbrukare. Morföräldrarna var alkoholister. 

    – Därför växte jag upp med min gammelmormor och gammelmorfar, som visserligen ock-så var alkoholist. Periodare. Trots det var han den stora tryggheten i mitt liv, och den ende person som verkligen såg mig. 

    – Men eftersom vuxenvärlden inte tyckte att jag skulle växa upp med en äldre, alkoholiserad man så tvångsomhändertogs jag när jag var sex år. Jag skildes från min älskade gammelmorfar, och hamnade på barnhem. Senare flyttades jag till en fosterfamilj som var sådär klichémässigt elak som folk annars bara är på film. Jag har fortfarande ärr efter allt stryk jag fick. 

    Jag tror att min gammelmorfar räddade mig. Efter att vi skilts åt bestod livet av ett konstant pissregn från ovan. Foto: Linn Malmén

    Som Askungen

    De första åren av sitt liv, fram till att hon skildes från sin gammelmorfar, betraktar Malin trots allt som lyckliga. Utan honom tror hon inte att hon skulle leva i dag. Han undervisade henne i fågelarter, tog med henne på cykelutflykter, lärde henne läsa, skriva och tänka. Han var pensionär och gav henne obegränsat med tid och uppmärksamhet. Under de perioder då han söp såg han till att Malin togs om hand av andra vuxna. 

    – Jag tror att min gammelmorfar räddade mig. Efter att vi skilts åt bestod livet av ett konstant pissregn från ovan. Men gammelmorfar hade gett mig ett litet paraply. Det blev min räddning. 

    Efter en kort period på barnhem flyttade Malin in hos en fosterfamilj där hon blev trakasserad, förnedrad – och slagen. Hon utnyttjades som hemhjälp och fick sköta familjens städning, tvätt och matlagning. Däremot fick hon inte äta samma mat som de andra. Hon var familjens egen Askungen, och fick hålla till godo med second handkläder samtidigt som den andra dottern fick nya, moderna kläder. Fostermodern påtalade gång på gång att enda anledningen till att de tagit hand om henne var att de fick betalt. 

     

    Fann tröst i böckerna

    Åren hos fosterfamiljen sammanfattar Malin i ett ord: transportsträcka. En enda lång väntan på att få bli vuxen och på att eländet skulle ta slut. Hon flydde in i tankar, dagdrömmar och böcker. När Malin var nio år hade hon läst alla barnböcker på Stenungsunds bibliotek. Böckerna gav henne självinsikt. 

    – Redan som väldigt liten kände jag: "Jaha, det här blev ju inte så bra. Så här är det inte i andra familjer." Jag identifierade mig mycket med huvudpersonen i Anne på Grönkulla-böckerna, som ju också var ett barnhemsbarn. 

    En dag kom socialtjänsten på besök. Kvinnan undrade hur Malin trivdes i sin familj. Malin sa som det var – att hon fick stryk. 

    – Soc-tanten gick raka vägen ut i köket och frågade om det jag sagt var sant. Fostermodern nekade förstås. Jag har fortfarande ärr i ansiktet efter den kvällen. Där försvann min tillit till vuxenvärlden.   

     

    Planerat självmordsförsök 

    Malin mådde allt sämre, och när hon var tolv år försökte hon för första gången ta sitt liv. Det var ett kalkylerat, övervägt självmordsförsök. Malin hade räknat på hur många år det skulle ta innan hon blev vuxen. Hon insåg att det var för lång tid. Att hon inte orkade. Att det var lika bra att avsluta livet. Hon försökte hänga sig, men misslyckades. Hemma renderade självmordsförsöket i vanlig ordning i – stryk. Malin tror att hennes fosterfamilj framför allt skulle ha tyckt att det var pinsamt för dem om hon tog livet av sig. 

    Efter åtta år hos fosterfamiljen hamnade Malin i ett nytt familjehem, och det är den familj som hon i dag betraktar som sin egen. Hennes riktiga mamma, pappa och mor- och farföräldrar är alla döda. Hon har heller inga biologiska syskon. Hos den nya familjen fungerade det bättre, men Malin var märkt av åren hos mardrömsfamiljen och gjorde ännu ett självmordsförsök. Hon svalde tabletter, och hamnade på sjukhus. Första dygnet var hon blind, men blev så småningom helt återställd. 

     

    Bottenlös tomhet

    Malin tycker att samhället svek henne under de svåra åren. Hon hade sporadiska kontakter med Bup och en kurator, men ingen fanns där kontinuerligt för henne. 

    – Kanske har jag orimliga förväntningar på hur mycket vården kan göra, men jag vet ju att det är helt avhängigt vem som råkar vara i tjänst när man kommer till psykakuten, och vem man har med sig som kan föra ens talan.

    I hela sitt liv har Malin mått dåligt av och till. Hon har varit sjukskriven, gått i terapi, och ätit ångestdämpande mediciner. Fortfarande kan hon sjunka så djupt in i depressioner att hon inte tycker att livet är värt att leva. Men det händer allt mer sällan, och hon är inte längre så rädd för den känslan. 

    – Det är inte ångest eller förtvivlan jag känner, snarare en bottenlös tomhet. En tyst, enorm trötthet. Men jag väntar ut den. För jag vet att det kommer att kännas annorlunda om några dagar.

    Den stora förändringen kom när hon fick barn. Malin beskriver det som att ett svart skynke drogs undan och att hon plötsligt såg tillvaron ljusare. 

    – Jag ska inte säga att jag har blivit av med svärtan, för det har jag inte. Men jag har accepterat att den är en del av mitt liv. Att jag kommer att må tjyvtjockt till och från. 

    Men hon tror inte att hon någonsin kommer att ta livet av sig.

    – Jag vill se vad det blir av mina barn. Jag har lovat att ta hand om dem, och det kommer jag att göra. Att de finns funkar som stödhjul för mig. Det hjälper mig otroligt mycket. Dessutom är jag i grunden en levnadsglad person. Jag har fler saker att leva för, än att dö för. 

     

    Rätt att må dåligt

    Trots att Malin genomgått så mycket elände i sitt liv, känner hon sig inte bitter över sitt öde. 

    – Det är klart att jag önskar att jag hade fått växa upp utan att få stryk. Men jag har kompisar som är dysfunktionella trots att de har växt upp i intakta familjer.  Jag kan trots allt skydda mig med att de som gjorde mig mest illa var inte mina föräldrar. 

    Malin tror heller inte att livet är svårare för henne för att uppväxten var som den var. Kanske är det tvärtom? 

    – De som börjar må dåligt helt "utan anledning" är mer sårbara och har inget – som min uppväxt – att gömma sig bakom. Jag har ju all "rätt" att må dåligt. Det vore ju snarare konstigt om jag hoppade runt och bara mådde toppen. 

    Samtidigt konstaterar Malin att bakgrunden har gjort henne stark. 

    – Jag har förstått att jag är ett maskrosbarn. Det betyder att jag hade turen att födas lite starkare. Och så hade jag min gammelmorfar. Tur för mig. 

    Ofta när andra människor hetsar upp sig av olika anledningar tänker hon:

    – Men det där är ju inte farligt på riktigt.

    Vad skulle du säga till en person som mår dåligt och funderar på att ta sitt liv?

    – Jag skulle förstås vilja säga: "Det blir bättre". Men det vet jag ju inte. Jag kan bara säga att det finns vägar upp ur den där gropen. Jag har själv tagit mig upp ur den så många gånger. 

    – Och jag kan säga att om man tar livet av sig så undviker man mycket jobbigt. Men man missar också väldigt mycket bra. Och jag tycker inte att någon ska ta livet av sig innan den har varit på Färöarna.

     

    Fotnot. Sedan 1982 används termen familjehem istället för fosterhem, men eftersom Malins historia inleddes på 1970-talet och hon själv ser sig som ett fosterbarn har vi valt att använda de äldre termerna. 

    Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!