På senare tid har ett antal lösa bekanta, oberoende av varandra, kommit fram och hälsat på mig med ungefär samma replik: ”Jag såg din rumpa på tv”.
Det har sin förklaring. På SVT Play ligger en sketchserie för barn som heter ”Doktor Bebis med vänner”. I den spelar Johan Glans några olika kufiska figurer, varav en heter Fummelman. Han är en klassisk slapstickfigur à la Papphammar, som alltid ställer till det för en figur som alltid spelas av mig.
Från början var det inte meningen att jag skulle stå framför kameran. Inledningsvis värvade Glans mig som manusförfattare. Vi båda känner varandra sedan högstadiet och han ville väl gemensamt återkalla vad vi gick igång på då, när vi var unga oskuldsfulla humornördar som brann för allt som var skoj och inte var Eslöv.
Vid en manusgenomgång läste Glans upp sketcherna om hur klantskallen Fummelman råkar ha sönder saker. Med särskilt pojkaktigt fnitter beskrev han hur Fummelman drar byxorna av vad han tror är en skyltdocka, men som visar sig vara en försäljare.
”Och där är det ju kul om någon kan tänka sig att visa rumpan på riktigt”, sa han och tittade menande på mig.
”Jag gjorde som vi kutryggiga män i medelåldern gör när vackra damer tittar på oss: tog för givet att det var någon annan hon tittade på.”
I den sekunden förstod jag att jag var castad.
Och nu, efter att det hela har spelats in och släppts för allmänheten, kan ovanliga situationer utspelas för min del.
Häromsistens stod jag i ett större mingel när jag märkte att jag var iakttagen. Någon glanade på mig. Jag tittade upp och såg rakt in i ögonen på en osedvanligt söt kvinna.
Jag gjorde som vi kutryggiga män i medelåldern gör när vackra damer tittar på oss: tog för givet att det var någon annan hon tittade på. För säkerhets skull sträckte jag i alla fall lite på mig. Man vet ju aldrig.
Damen i fråga fortsatte att stirra och sedan såg jag i ögonvrån hur hon liksom repade mod och stegade fram till mig. Jag sträckte lite till på mig. Jag har nog aldrig varit så rak i ryggen.
Hon harklade sig blygt och frågade om jag möjligen var Kalle Lind. Jag bekräftade.
”Jag är lite starstruck”, sa hon och jag lyssnade nöjt. ”Min femåring och jag tittar på dig varje dag.”
Så öppnade hon sin mobil och visade en skärmdump. Den föreställde mig med nerdragna byxor.
”Är det okej om du och jag tar en selfie?” sa hon. ”Så jag kan skryta inför min femåring?”
Jag sa ja, dock med förbehållet att jag fick ha byxorna på. Sedan tog vi bilden och så sjönk jag ihop igen till mitt vanliga hösäckiga jag.
Medan jag åter såg henne slukas av folkmassan så tänkte jag på det gamla ordspråket: hur man än vänder sig så har man ändan bak – om man inte drar ner byxorna för då kommer ändan fram.
Sedan konstaterade jag att om jag aldrig kommer att ta mig hela vägen till stjärnhimlen så har jag av allt att döma åtminstone kommit till stjärthimlen.
