Vi for till Berlin över påsk. Så länge mina söner kan minnas har de i princip varit årligen i Berlin. I mobilens fotoapp hittade jag bilder där vi sitter på U-bahn med munbindlar, ett bevis på att vi inte ens lät pandemin hindra oss att åka dit. Fortfarande uttalar vi gärna staden så som den en gång lät i en treårig skånsk pojkes mun: ”Baa-lin”.
Jag har aldrig varit den som ändrat på vinnande lag. Inte på förlorande heller.
När jag fortsatte bläddra bland Berlinbilder från ett gånget decennium och mer så framstod det tydligt hur mycket som har hänt. Han som nådde mig till höfterna första gången vi var där kunde inte följa med i år eftersom han på egen hand tagit sig till Sydamerika. De små kalufstrollen som poserar bredvid björnstatyerna på Alexanderplatz pratar nu med mörka skrovliga stämmor och lyssnar på David Bowies Berlin-trilogi i hörlurar när vi rör oss genom Kreuzberg.
”Jag hade aldrig hoppat om inte två tonårspojkar redan gjort det”
I centrala Berlin ligger Mount Mitte: en jättelik klätterställning, sexton meter hög, där man kan utmana sin höjdrädsla och dödsångest. Inte bara kan man ta sig över guppande brädor, gungande tunnor och slingriga rullskridskobanor till små platåer som ser ut att sväva fritt i luften, man kan också avsluta hela klättringen med att ta ett kliv rakt ut i intet och känna adrenalinet kittla en i maggropen medan man faller mot madrassen nedanför.
Inget är så farligt som det låter eftersom man sitter stadigt förankrad i diverse säkerhetslinor. Men det känns farligt.
I år skuttade mina söner som små bergsgetter hit och dit och upp och ner och avslutade med att alldeles självklart trilla sexton meter rakt ner. Själv slog jag upp ett stort jack i smalbenet och stod länge som en häst framför hinder innan jag tog det där sista klivet. Jag hade aldrig hoppat om inte två tonårspojkar redan gjort det.
Väl nere på trygg fast mark tog jag återigen fram bilder från 2015 och 2020 som jämförelsematerial. Samma pojkar, samma klätterställning, men fortfarande var det faktiskt jag som visade vägen. Jag var ingen bra klättrare, men jag var i alla fall bäst i familjen. Nu haltar jag fram med blodigt smalben medan mina söner glatt hoppar vidare i livet.
Traditioner är på gott och ont. Berlin är alltid ett kärt återseende, Mount Mitte väcker varma minnen till liv från de där korta sekunderna när jag åtminstone kunde låtsas att jag var beskyddaren. Men de återkommande besöken blottlägger också ens egna årsringar. På fotona från då ser jag inte bara mina söners babymulliga kinder som nu fått mannens raka konturer. Jag ser också mitt eget hårfäste obönhörligt dra sig mot nacken.
Så länge jag får bestämma så kommer vi att fortsätta göra våra årliga Berlintripper. Den stora frågan är väl hur länge jag får bestämma.
