Lena Sohl har skrivit om en osynlig arbetarklass: ”De kallades nedlåtande för tvättkärringar”

Rimbo är ett samhälle i Uppland där landstinget på 1960-talet startade en industritvätt för att betjäna de stora sjukhusen i Stockholm och Uppsala. Den blev ortens största arbetsgivare och drog till sig unga tjejer, hemmafruar, invandrarkvinnor, alla som ville ha ett jobb som inte krävde några speciella kvalifikationer. ”Tvättkärringar” kallades de på byn.

Sociologen Lena Sohl växte upp i Rimbo. Mormor hade jobbat på Tvätten. Alla kände någon som jobbade där. Lena arbetade själv där sommaren 1994 och kände att här gällde det att inte fastna. Men nu har hon återvänt och djup­intervjuat kvinnor som arbetar, eller har arbetat där.

– Jag har aldrig kunnat släppa det där nedvärderande ordet tvättkärring. Dessutom får man sällan höra arbetarklassen tala med sina egna röster i offentligheten. Allra minst kvinnorna. Människor som dem jag växte upp med, skildras nästan ingenstans. Många svenskar vet väldigt lite om livsvillkoren för arbetare, säger Lena Sohl.

Tvätteriet i Rimbo

Därför har hon skrivit boken ”Tvätten”. Vi möter bland annat Aino som började där 1969. Hon hade hört talas om stället redan hemma i Finland, hört att där kunde man alltid få jobb. Hon hamnade i sorteringen av smutstvätten (”Det värsta var lukten som kom med liklakanen”) och arbetade på företaget i 40 år. Nu är hon pensionär.

Eller Leila, anställd på 2010-talet, som kom till Sverige för kärlekens skull. I sitt hemland hade hon ett tjänstemannajobb. Med flera utbildningar i bagaget trodde hon att hon skulle kunna skapa sig en motsvarande tillvaro här. Hon såg Sverige som ett mångkulturellt land där hon skulle passa in bra. Men efter en oändlig rad obesvarade jobbansökningar blev det Tvätten i Rimbo. Även om kärleken består är hon besviken.

Eller Mikaela, anställd på 70-talet, som är stolt över sin arbetskapacitet: ”Jag har alltid arbetat hårt. Det är inbyggt i mig på något vis.” Samtidigt som hon konstaterar att jobbet har förstört hennes kropp.

Får inte prata med varandra på arbetstid

Tvätten tar emot cirka 30 ton smutstvätt från Region Stockholm per dag, plus textilier från privata företag. Även om processen är högt mekaniserad blir det många lyft och repetitiva rörelser. Flera av kvinnorna vittnar om ständig värk. Men att få den klassad som arbetsskada är svårt. Värken skulle ju teoretiskt ha kunnat uppstå ändå. Och att gå i förtidspension har en tvätteriarbetare sällan råd med.

En del saker har blivit bättre. Arbetskläderna och skyddsskorna. En viss arbetsrotation har införts. Ackordet har tagits bort. Men annat har skruvats åt. Personalen får inte längre prata med varandra på arbetstid och ackordet har ersatts av målstyrning. På en av avdelningarna visar en digital skärm hur varje person förhåller sig till det uppsatta målet, mätt i antal plagg som hängs upp på galgar under en minut. Håller man tempot lyser skärmen grönt, halkar man efter lyser den rött. Det får de intervjuade att känna sig övervakade, misstänkliggjorda.

– Den skärmen är kanske det som upprört mest hos dem jag talat med, för den är ett slags ifrågasättande av deras arbetsmoral som de själva sätter högt. Det är viktigt för dem att vara en hårt arbetande människa, säger Lena Sohl.

19 minuters lunch

Jullunchen och fikat vid jämna födelsedagar har dragits in. Men kanske viktigast för stämningen är att anställningsformerna förändrats. Förr fick i princip alla fast jobb. Nu är det vanligt att visstidsanställa och att folk får sluta inom ett år och ersättas av någon annan. ”Nu orkar jag inte fästa mig vid någon på jobbet längre, eftersom jag vet att de ändå kommer att försvinna”, säger Johanna som började här på 80-talet.

Lunchrasten är 19 minuter och då ska man hinna gå till matsalen en trappa upp, köa till mikron, värma sin mat, äta och gå tillbaka. ”Man har lärt sig äta fort, och sedan äter man lika fort hemma” konstaterar Johanna.

Tvätten i Rimbo speglar större trender i samhället. Den är inte längre landstingsägd utan tillhörde de offentliga verksamheter som såldes ut på 90-talet. Köpare var ett riskkapitalbolag och anläggningen har bytt ägare flera gånger. Numera ingår den i textilserviceföretaget Textilia som har danska ägare.

– Under flera decennier har de anställda upplevt att det ena efter det andra tagits ifrån dem. Det rör sig ofta inte om så stora saker men det mesta har varit till deras nackdel. Ändå är de jag intervjuade väldigt engagerade i sitt jobb. Det var kanske det som förvånat mig mest, vilken stark känsla de har för sin arbetsplats, säger Lena Sohl.

Inblick i arbetarkvinnors vardag

Och som sagt, allt har inte blivit sämre. Jultallriken kom tillbaka.

Utöver att ge en inblick i arbetarkvinnors vardag hade Lena Sohl en mer personlig infallsvinkel på sitt intervju­projekt. Hon ville skärskåda sin egen inställning som ung. Varför var det viktigt för henne att inte fastna på Tvätten?

– Nu när jag som vuxen och sociolog tänker tillbaka så störs jag av min egen reaktion. Vad är det egentligen för fel med att stanna? Hur betraktar vi dem som blir kvar på ett lågbetalt jobb på en liten ort?

Lena Sohl benar ut hur yrkesmässig rörlighet, karriär­tänkande och risktagande är kopplat till samhällsklass. Inom arbetarklassen sätter man stort värde på anställningstrygghet, kamratskap och att ha ett jobb som är viktigt för andra, menar hon. Kollektiva värden och omhändertagande har relativt sett större betydelse i den samhällsgruppen medan tjänstemän och högutbildade generellt lägger större vikt vid individuella värden som självförverkligande och personlig frihet.

Eftersom medelklassens ideal har blivit ”det normala” tror vi att livsdrömmar ska handla om uppåt och utåt, stiga i graderna, tjäna pengar, se världen. Men drömmar ser inte nödvändigtvis ut så. Johanna exempelvis, sökte en pålitlig inkomst, sammanhang, familj och barn, och det fick hon i Rimbo, på Tvätten, där hon kunde jobba kvällsskift och vara hemma med barnen på dagarna. Hon tänkte aldrig att hon skulle någon annanstans. Hon är stolt över sin arbetskapacitet och noggrannhet. Hon ville inte bli någon annan.

Det går alltså att trivas på Tvätten. Några av de intervjuade beklagar att de blivit kvar så länge men flera är också nöjda.

– Jag har funderat mycket på varför vi i Sverige älskar idén om den uppåtgående klassresan. Vi ser den som en entydig framgång. Många vill prata om min egen klassresa som någon typ av framgångshistoria, vilket jag vänder mig starkt emot, säger Lena Sohl.

– Det finns mycket i den värld man klassreser till som inte alls är så lockande och positivt. Konkurrensen i medelklassyrken, bristen på solidaritet och gemenskap. Inom exempelvis akademien eller i kulturvärlden finns en slags maktutövning som kan vara otroligt obehaglig.

– Sedan innebär den uppåt­gående klassresan också annat. Ofta bättre ekonomi, att bli lyssnad till i de flesta sammanhang. Men jag är intresserad av att göra bilden lite mindre enkel.

Arbetarklassen är mer osynlig

Det är inte längre så många som talar och skriver i termer av klass på det sätt som Lena Sohl gör. Ännu på 70-talet skrevs uppmärksammade rapportböcker från arbetarmiljöer som Sara Lidmans ”Gruva”, Göran Palms ”Ett år på LM” och Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Och det var väl också då, när Nationalteatern sjöng om ”Hanna från Arlöv”, som den kvinnliga tvätteriarbetaren hördes av senast. För att vara ett land som så starkt präglats av arbetarrörelsen är det nu förvånansvärt tyst om arbetarklassen i Sverige, trots att den fortfarande är den största samhällsklassen. När Lena Sohls bok nominerades till Augustpriset, kallades den i motiveringen för ”befriande otidsenlig”.

Så pass tyst är det om arbetarklassen att flera av de intervjuade, när de får en fråga om klasstillhörighet, definierar sig som medelklass. Kanske beror det på att Sverige fått en stor och delvis dold samhällskategori som är vida mer utsatt än arbetarklassen; matbud, bärplockare, papperslösa, offer för jobbtrafficking, kroniskt arbetslösa. Att ha ett fast, vitt och reglerat jobb som går att leva på, om än inte i överflöd, blir då i de tvätterianställdas ögon att tillhöra medelklassen.

Lena Sohl menar att den nyliberala omsvängningen och uppfattningen att ”vi alla är medelklass” har gjort arbetarklassen mer osynlig och svårare att identifiera sig med.

Lite bekymrad var hon för hur hon skulle tas emot på Tvätten, hon som ”sitter på kontor och vänder papper” som en av de intervjuade beskriver folk med tjänstemannajobb. Men kvinnorna berättade gärna. Som Lena Sohl säger:

– Det är inte det att kvinnor i arbetarklassen inte har röster – det har de verkligen – det är att ingen lyssnar.