Kjelle Bergqvist: ”När reptilhjärnan slår till tömmer jag bankomaten”

Kjelle Bergqvist stoppar in ännu en snus som först hamnar lite på sniskan.

– Snusar du? Eller blir du äcklad nu? Mamma gillade inte att jag snusade. En gång kom jag hem från hockeyträningen med hela käften full av snus. Morsan satt i köket och fikade med en granne, och kom ut och mötte mig i hallen: “Sluta med det där äckliga snuset. Börja rök i stället, jag betalar cigaretterna.” Det var andra tider det.

Säger Kjelle och skrockar högt. Ja, han vill kallas Kjelle, om någon till­talar honom “Kjell” tar han inte åt sig, så främmande är det. Vi ses på ett fik i Hammarby sjöstad, ett stenkast från familjen Bergqvists bostad. Han, hustrun Karin och sonen Leo bor i en lya med utsikt, där terrassen är större än lägen­heten. Från hängmattan kan Kjelle följa solens bana över himlen, terrassen badar i sol från morgon till kväll. I området trängs mysiga krogar och bagerier med små butiker, och längs vattnet har det byggts en strandpromenad. Kontrasten till den klassiska arbetarklassmiljön i Stockholmsförorten Högdalen, där Kjelle växte upp, är stor.

– Morsan jobbade natt inom långvården, pappa körde lastbil och bar ut tidningar. Ibland jobbade han extra i garderoben på någon teater. Han jobbade jättemycket. Mitt starkaste minne av honom är att han satt i soffan och sov med kvällstidningen i handen.

Morsan var rak

Livet var hårt på många sätt, men det var också en miljö där man höll ihop och hjälpte varandra. Som när Kjelles kusin Svenne, som hade hamnat på glid och dragits in i både missbruk och kriminalitet, flyttade in hos familjen Bergqvist.

– En dag knackade han på dörren och morsan öppnade, hon var rak mot honom och sa: “Du kan få bo här Sven, om du slutar knarka och skaffar dig ett arbete.” Så det gjorde han. Vi bodde redan fem personer i den där tvåan, så han fick ligga i kökssoffan. Så småningom fick Svenne en egen lägenhet och då flyttade jag med. Min uppfostran fick jag från Svenne, mina föräldrar hade inte riktigt orken. Hemma hos mamma hade jag fått allt serverat. Hon slet på långvården hela natten och kom hem klockan sju på morgonen. Då låg tre slashasar i sängen, vi bröder, och hon gav oss choklad och ostsmörgås på sängen för att vi skulle komma iväg till skolan. När jag flyttade in hos Svenne var det mer: “Varsågod, du tvättar dina egna strumpor och kalsonger. Och du bäddar sängen innan du går härifrån, det behöver inte vara jättesnyggt, men det ska vara bäddat.” Varje vecka åt vi söndagsmiddag, han och jag – fläskkotletter, potatis och champinjonsås. Det var ordning och reda, och i det ingick att ta ansvar och stå upp för de svaga.

Kusinen Svenne var en bonus, dessutom har Kjelle fått fler och fler syskon med åren.

– Min morsa kom från en liten håla utanför Sollefteå. De var elva syskon, när kriget kom stack morsan till Stockholm. Hon jobbade som hembiträde i finare familjer. Gubbarna kladdade, och ställde du inte upp så fick du sparken. Och ställer du upp så blir du förr eller senare på smällen. Det hände mamma – tre gånger. Hon har tre barn före oss tre bröder som växte upp ihop. Mina syskon lämnades bort, och vi har fått kontakt senare i livet. Det måste ha varit hemskt för mamma. Både att utsättas för utpressningsvåldtäkter och att tvingas lämna bort sina barn.

Kjelle är lite trött, dagen före intervjun var han på en insamlingsgala för Ukraina. Ändå dricker han numera sällan någon alkohol, han tycker att alkoholfri öl är världens bästa uppfinning. Igår samlade de in ännu lite pengar till krigets offer i Ukraina. Kjelle har lätt för att relatera till kyrkans predikan att kristna bör ge bort ett tionde, alltså tio procent av sin inkomst. Själv delar han gärna med sig – så mycket han kan.

– Vi lever ett fantastiskt liv. Vi har en fin lägenhet, hus i Thailand, fina bilar, vi kan gå på krogen när vi vill. Resa. Men det blir ändå en slant över. Och de pengarna samlar jag inte på hög, utan dem gör jag något bra av.

Kompisar på parkbänken

Men alla tänker inte så. De vill samla pengar till barnens lägenheter och köpa sommarhus. Varför är givandet så viktigt för dig?

– Det kommer hemifrån. Så småningom började mamma städa extra på bibliotek och kontor. För de pengarna åkte vi tågcharter till Italien. Det gjorde vi fyra år i rad, och var borta i tre veckor. Resorna öppnade dörren till världen för mig, jag såg fattigdom och att människor kunde leva på olika sätt. Två av mina närmaste barndomskompisar sitter kvar på parkbänken i Högdalen och dricker bärs, de har knappt tagit sig genom tunnelbanespärren. Men jag hade förmånen att få se något mer och det påverkade mig.

Sedan dess har han rest, rest och rest. Och med resorna kom ett samhällsintresse.

– När jag har rest har jag inte bara legat vid poolen, utan jag har sökt upp barnhem, besökt favelor och kåkstäder. Många turister går ju bara turistgatan upp och ner och tittar in på olika krogar och äter. Men jag lärde mig tidigt att det finns en annan värld runt hörnet. Dessutom vill jag göra nytta när jag ändå är på plats. Tack och lov har jag en klok fru som är jävligt ekonomisk. När min reptilhjärna slår till så tömmer jag vartenda bankomatkort, då vill jag ge bort allt jag har. Som tur är har jag en ekonomisk fru. Man ska vara lite påläst innan man bidrar, det har vi fått lära oss den hårda vägen.

Numera skådespelar Kjelle allt mindre, istället tar Familjen Bergqvists Insamlingsstiftelse mer och mer av hans tid. När yngste sonen Leo var liten bestämde sig Kjelle för att lägga teatern på hyllan för gott. Han stod inte ut med arbetstiderna.

– Jag ville vara med min familj, jag ville också vara mer i Thailand, jag vägrade stå på scen varenda kväll. Filmandet har jag dock fortsatt med. Både teamen runt “Bäckström” och “Springfloden” har anpassat sig efter mitt schema. Vi spelar in när jag är hemma i Sverige, jag har det väldigt förmånligt.

Kjelle har alltid varit tydlig med hur han vill ha det och under vilka förutsättningar han vill jobba. Att veta sitt värde och att ställa krav är inte farligt, är hans filosofi. Dessutom har han ofta fått som han har velat.

– När jag gör en stor roll och kan påverka så ser jag till att inte jobba med hustrumisshandlare och mobbare. Jag vill heller inte ha några alkisar på arbetsplatsen. I går, på den där galan, presenterade moderatorn Annika Jankell mig som: Kjelle “Civilkuraget” Bergqvist. Det kändes bra, säger Kjelle och ser stolt ut.

Jobben trillar in

Men den inställningen fungerar väl bara så länge man är eftertraktad, invänder jag. När man har en karriär som flyter på. Kjelle håller med.

– Jag har aldrig ringt ett enda samtal, jobben har trillat in ändå. Jag har aldrig haft scenskräck. Men så har jobbet heller inte varit hela mitt liv. Många ser det som ett kall att vara skådespelare. Jag ser det så här: “Skicka pengarna så att jag kan resa iväg någonstans.” Jag vet att jag har åkt på en räkmacka i jobbet, samtidigt måste jag väl ha någon slags begåvning också.

Hellre än att prata om gamla roller vill Kjelle berätta om simskolan för thailändska barn, som är en av grundpelarna i stiftelsens arbete.

– Vi ville göra något för byn där vi har vårt hus, men visste inte vad vi skulle hitta på. Det var Karin som kom på det här med simskolan. I snitt drunk-
nar sju barn om dagen i Thailand. Vi köpte grannhuset med en stor tillhörande tomt och där byggde vi en stor pool. Sedan 2015 rullar simskolan, fyra dagar i veckan, oavsett om vi är där eller inte. Vi har också köpt en tio meter lång, flyttbar swimmingpool från Kina. Vi betalar en thailändsk före detta elitsimmare för att ställa upp den vid olika skolor och köra simskola. Brand­kåren fyller på med vatten. Simläraren Mr Storm har adhd, och han är en trollkarl på att lära barn simma.

Säger Kjelle och skrattar högt bara av tanken på den energiske simläraren. Kjelle går igång på att få hjälpa, ett liv utan insatser skulle vara fattigt, tycker han.

“Jag vet att jag har åkt på en räkmacka i jobbet, samtidigt måste jag väl ha någon slags begåvning också”

– Hur jävla tråkigt skulle inte det vara? Att vara fyra månader i Thailand och bara bada.

Det är alltså helt logiskt att Kjelle, under flyktingkrisen 2015, tillbringade varje natt i över en månad på centralstationen i Göteborg. Han hade noterat ett par tjejer som stod vid ett litet bord med mackor och dricka. Han klev fram: “Vad gör ni?” – “Vi delar ut mat till flyktingar”, sa de. “Vad behöver ni?”, undrade Kjelle. “Mer dricka och saker att äta.” – “Kom så går vi ner till Konsum”, sa Kjelle.

– Och så länsade vi hyllorna. Därefter stod jag själv där om nätterna.

Under kriget i Ukraina har han också haft fullt upp. Ordnat välgörenhetsgalor och bussat hit flyktingar. Det ena leder till det andra, Kjelle har många kontakter och folk hör av sig till honom – både för att be om hjälp och för att bidra.

– I början av kriget blev jag kontaktad av en syrra från Sophiahemmet, de hade mängder av sjukvårdsmaterial som hade blivit stående under pandemin. Tack vare henne kunde vi skicka ner fyra pallar med operationsmaterial. Dessutom har vi, i samarbete med Ekman Buss och några andra, tagit hit sammanlagt hundra personer. Vi tar inte hit människor som vi inte vet vad vi ska göra av, vi ställer dem så att säga inte på kajen i Nynäshamn, utan vi tar ansvar för dem. Många har hamnat i Vadstena tack vare en eldsjäl i stan, en hel del har fått jobb och alla har egna boenden. Vadstenaborna har ställt upp på ett sätt som har varit fantastiskt. Vi är många som samarbetar och hjälps åt.

Svenne, kusinen, skulle nog ha varit stolt över dig?

– Kanske. Framför allt är jag stolt över honom. Jag har nog aldrig träffat någon, varken förr eller senare, med högre moral. Att inte sparka på den som ligger, att ett handslag betyder något och allt det här. Han var Robin Hood, tog från de rika och gav till de fattiga. En gång hamnade vi i slagsmål i Sandhamn. Han brottades med en kille och jag med en annan. Jag minns inte detaljerna, men jag klappade till en kille som redan låg på backen, och då fick jag mig en jävla avhyvling av Svenne: “Du slår inte på den som ligger!”

Innan intervjun avslutas tar vi en liten promenad i området. Det är mycket “Tjena Kjelle” när man är ute och går med den här profilerade skådespelaren.

– Det kan ta en timme att gå till Konsum för att köpa en liter mjölk. Jag gillar att snacka. Men mitt engagemang mot SD har nog gjort att jag förlorat några fans på vägen.

Magdalena Andersson ringde

I samband med förra valet startade Kjelle Facebookgruppen “Vad som helst men aldrig SD” som fick ett stort genomslag. Det ledde också till att dåvarande finansministern Magdalena Andersson, hörde av sig.

– På valdagens morgon ringde telefonen och det var hon. Hon ville tacka för att jag hade engagerat mig mot SD, hon trodde att det på marginalen kunde göra skillnad, och undrade om jag hade tid att ses. Sen satt vi i en timme på den där parkbänken och pratade. På valdagen! Två Säpovakter stod bredvid oss. Jag är född sosse och jag kommer att dö sosse. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle kunna passera linjen och gå över till det andra laget.

Man kan ta Kjelle ur Högdalen, men man kan inte ta Högdalen ur Kjelle.