Marianne blev succé-författare vid 60

Marianne Cedervall, 67, visar trakten runt det gotländska lilla kyrkokapellet hon bor i halva året.  

– Här har jag lagt ett lik, säger hon och pekar på den dammiga lilla vägen som leder upp mot kapellet. 

Vi fortsätter in i en tunnel av lövträd. 

– Och här i branddammen har jag dränkt en person. 

Det är inte så illa som det låter. Marianne är i själva verket en fridfull kvinna. Prästdotter och kyrkvärd i domkyrkan i Västerås på söndagarna, har jobbat som lärare och chef på Migrationsverket i många år. 

– Men redan som barn fantiserade jag en massa. Som många andra med fantasi har jag också skrivit, men behållit det för mig själv. 

Vi är tillbaka i kapellet, Marianne Cedervall har dukat fram kaffe och kakor. Hon berättar om hur hon utbildade sig till gymnasielärare, jobbade många år, bildade familj och jobbade ännu mer. 

Gick en skrivarkurs

När hon närmade sig 50- strecket fick hon jobb på Mora folkhögskola.

– Då fick jag mer tid än tidigare. Jag bestämde mig för att satsa lite på mig själv, och gick en skrivarkurs, säger hon.

På kursen fick hon en rad handfasta råd om hur man skriver en bok. Ett par karaktärer dök upp i hennes inre och på lediga stunder “lekte” hon med de två karaktärerna, den synska Hervor och prästdottern Miriam. 

– Men så kom andra jobb i vägen. Jag jobbade som chef på ett par av Migrationsverkets asylmottagningar och lite längre fram med personal-frågor på Svenska kyrkan. Det var fullt upp. 

Men figurerna i hennes huvud pockade på. De ville så mycket. Hela intriger utspelade sig när hon hade en ledig stund. Så, hon fortsatte att skriva. Men att bli författare på riktigt, inte skulle väl hon…

Nej från fyra förlag

– Jag skrev i flera år innan jag till slut vågade skicka in mitt manus till fem förlag. Fyra skickade tillbaka det. Sedan ringde det en man från Natur & Kultur och ville träffa mig.

Marianne Cedervall tar lite snus och pratar fortare nu. Solen skiner och allt känns idylliskt. Att hon i sitt inre har ihjäl folk till höger och vänster är svårt att tro. 

– Förläggaren berättade att de var intresserade, jag fick i uppdrag att gå hem och få in mer magi i berättelsen. 

Marianne Cedervall jobbade i Svenska kyrkan på dagarna, och skrev på kvällarna. En månad före hennes 60-årsdag kom debutboken Svinhugg ut. En livsdröm, konstaterar hon. 

– Men när jag skrivit den första boken kände jag mig färdig, att jag inte hade mer att ge. 

Men hon blev ändå ombedd att skriva ytterligare en. Ute i landet gjorde hon succé. 

– Jag fick tjänstledigt från Svenska kyrkan för att skriva ytterligare en deckare, men till slut kom jag till ett vägskäl: Skulle jag jobba kvar eller skulle jag skriva böcker?

Valet var inte enkelt. Hon levde ensam och hade ingen hög pension. Visst, pengar gör ingen lycklig men brödet måste finnas på bordet. 

Marianne Cedervall låg vaken om nätterna och funderade. Hon, som alltid varit så förnuftig? Skulle hon bränna alla skepp och satsa på en dröm när hon snart skulle gå i pension? 

– Jag gick till en livscoach, som hjälpte mig att sortera tankarna. Hon ställde svåra frågor och efter tre gånger sade jag upp mig. 

“Skyldig att försöka”

Idag har Marianne hunnit skriva sju böcker. Den senaste, Låt det som varit vila, är på tryckeriet när vi ses. Böckerna går åt som smör i solsken. Hon håller även välbesökta skrivarkurser.

Var sak har sin tid, menar hon, och det är ingen idé att ångra att man inte tagit klivet tidigare. 

Samtidigt är hon noga med att poängtera att man, om man har en dröm, är skyldig sig själv att åtminstone försöka uppfylla den.

Annica sadlade om till skådespelare

Efter 50 var lusten att bli skådespelare starkare än någonsin. Annica Liljeblad utbildade sig – och fick en roll i Ruben Östlunds nya långfilm. 

Annica Liljeblad, 54 år, står längst fram i kassan på fiket och lyckas med gester fråga vilken sorts kaffe jag vill ha, trots att jag står långt ifrån henne. 

Hon har precis kommit hem från en workshop i Los Angeles som letts av Bernard Hiller, en legendar i skådespelarkretsar. Hon är uppfylld av de intensiva dagarna, där hon och de andra i gänget gett allt och vridit ut och in på sig själva. 

– Egentligen ska jag nog tacka Google för att jag sitter här idag, skämtar hon.

Annica Liljeblad hade det bra och knep det ena attraktiva jobbet efter det andra. Jobbade på UD, blev marknadschef på ett företag. Men hon ville något annat och bestämde sig för att testa tv-branschen. Hon var bland annat programledare för Emmas hus i TV 4 och julvärd på SVT 2 1995.

– Men mest av allt ville jag bli mamma. Så när Anders och jag äntligen fick våra flickor kändes livet perfekt. Jag hoppade av karriären för att bara kunna vara hemma med döttrarna.

Men i takt med att flickorna blev större växte en ny längtan inom Annica. Hon ville underhålla. Och hon insåg att livet inte varar för evigt. 

– Den där rösten inom mig hade funnits länge, men jag hade ignorerat den. Men nu stannade jag upp och lyssnade. Jag insåg att jag hade velat bli skådespelerska redan som barn, men istället gjort vad som förväntats av mig och pluggat till “ett riktigt yrke”. 

I samma veva påminde hennes man henne om att hon suttit med ansökningsblanketterna till en skådespelarutbildning redan för 15 år sedan, men aldrig skickat in dem.

– Jag hade haft fantastiska jobb, men kände mig själsligt urholkad. Så jag satte mig ner och googlade skådespelar-
utbildningar, och ansökte till en åttaveckors kurs. 

Fick småroller

Detta var två år sedan. Annica Liljeblad fick mersmak och kom in på ytterligare en utbildning. Hon kände att hon hamnat i sitt rätta element. 

– Jag hade lagt in fakta om mig själv på en sajt och fick flera småroller, bland annat i Jordskott och i Café Bärs.

– Men nu har jag kommit in i de kulturella finrummen, säger hon, och berättar om när hon provspelade till succé-regissören Ruben Östlunds nya film The Square.

Att slå igenom som 53-åring är ovanligt, och visserligen önskar Annica att hon gjort slag i saken tidigare, men inser samtidigt att det kanske aldrig hade gått vägen om hon satsat tidigare. 

– Dessutom har jag nytta av mina tidigare erfarenheter. Hade jag slagit igenom tidigare, när barnen var små, hade jag känt mig splittrad. Dessutom verkar det finnas ett behov av just 53-åriga kvinnor i filmbranschen, säger hon och skrattar.  

“En tuff resa”

Annica Liljeblad är noga med att poängtera att det har varit en tuff resa. Att jobba som skådespelare handlar om att ständigt bli bedömd, och att nio gånger av tio bli bortvald. 

– Jag har naturligtvis dippar, då jag känner mig värdelös och Jante säger “Hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna bli skådespelare?”

Då kopplar hon bort hjärnan och låter magkänslan tala – det har hon lärt sig med åren. Hon har förstått vikten av att vara snäll mot sig själv, lyssna på sin inre röst och att våga vårda sina drömmar.

– Det är bara du själv som kan göra något åt din tillvaro om du inte är nöjd. Fundera på vad du har för mål, ge dig själv en ordentlig chans och fundera på hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål. 

Annica Liljeblad vet numera att hon kan skådespela och sätter ribban högt. Veckan i USA gav mersmak. 

– Jag vill absolut prova lyckan i USA. 

Av: Anna-Maria Stawreberg