Det här är andra boken om deckarrecensenten Florrie Granat – berätta!
– Florrie är en stor personlighet. En bok var helt enkelt inte nog! Jag började skriva fortsättningen innan ”Döden tar semester” gick i tryck. I ”Bittert, amore” är det stekhet augusti 1956. Florrie är kvar i Rom och bor i ett rum högst upp på Aventinen. En dag springer hon in i en bekant från sin studenttid i Uppsala, de börjar prata… och så befinner hon sig plötsligt i en krets arkeologer. Hettan blir värre, spänningarna ökar, någon dör… Självfallet kan inte Florrie låta bli att börja snoka. Då har hon också fått sällskap av Georg Brandt, den trevlige adjunkt som var hennes Watson i första boken.
LÄS ÄVEN: Nya böcker i vår – 34 boktips
Också den här boken utspelar sig i Rom. Du gillar Italien?
– Om! Ett fantastiskt land på så många sätt. Historia, cool modern design, god mat… I Rom känner man hur alla historiens lager är närvarande samtidigt. Inte är det fel heller att spatsera längs en gränd och så hoppa in på någon av alla barer och ta en espresso och en cornetto al banco. När jag nu inte själv är där kan jag låta Florrie göra det.
Och du dyker återigen ner i femtiotalet – är det tacksamt att förlägga handlingen till en annan tidsepok?
– Det finns många fördelar – inte minst den distans man själv får. Det handlar inte om ens egen värld. Jag har skrivit flera böcker om sjuttonhundratalet, och där är förstås distansen ännu större. På femtiotalet finns ju många av de moderna uppfinningarna, som bilar, radio och telefon. Sedan får man förstås också chansen att skildra sådant som är tidstypiskt – i de här böckerna blir det mycket klänningar och skor – och att låta folk göra sånt vi inte gör idag. Det ligger en glädje i att skriva om knepiga tituleringar eller onyttig förtäring.
Du har en förkärlek för just 50-talsdeckare, varför det?
– Jag brukar säga att jag föredrar mina lik i biblioteket. Inte på riktigt, men i deckare. Äldre deckare kan fungera som portar till en annan tid. Sedan är det också roligt hur den klassiska deckaren sluter förbund med läsaren om att detta inte är på riktigt, och där finns alltid en ironi, som visar att deckarens värld är en annan än vår.
