En äldre man sitter ensam i sitt hem. Kroppen värker, benen bär honom knappt längre, och livet – ja, det har redan passerat. En gång var han en firad konstnär, nu är han ensam kvar med sina minnen, sina misstag och en känsla av förlust. Barnen har han tappat kontakten med, och fruarna är borta.

I Jon Fosses lågmälda monolog ”Så var det” får vi följa en man som blickar bakåt. Orden är få, pauserna långa, men under ytan pulserar livets stora frågor: Vad blev det av allt? Var det här verkligen allt?

– Han har taskiga relationer med sina tre ex-fruar och sina barn. Livet har liksom gått honom förbi. Han summerar och funderar. Han har tidigare varit en erkänd konstnär, men det är han inte längre. Nu är han bara den egocentriske kulturmannen. Han har identifierat sig med jobbet, och glömt att prata med barnen och fruarna. Man kan se det framför sig. Han har prioriterat vernissage, bjudningar, snittar och champagne. Men det är ju inte det som betyder något, det inser också mannen i pjäsen.

Leif Andrée

Ålder: 67 år.
Familj: Fyra barn – tvillingdöttrar som är 39 år och tvillingsöner som är 21 år – samt tre barnbarn.
Bor: Lägenhet på Södermalm och sommarhus på Blidö.
Yrke: Skådespelare. Tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble.
Bakgrund: Var under många år knuten till Teater Galeasen. Har medverkat i uppsättningar som ”Den goda människan i Sezuan”, ”Körsbärsträdgården”, ”Erik XIV” och ”De tre musketörerna”. Har också arbetat flitigt med film och tv och bland annat synts i ”Mantra”, ”Beck”, ”Livet är en schlager” och ”Tomten är far till alla barnen”.
Aktuell: Med monologen ”Så var det” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Känner igen sig i Jon Fosse

Den här intervjun sker på restaurangen på våning fem på Kulturhuset Stads­teatern i Stockholm. Leif Andrée har artros i båda knäna och har svårt att gå i trappan. Han ber mig bära vatten­glasen. Egentligen skulle han ­behöva operera knäna, men det är svårt att klämma in en sjukskrivning i det hektiska jobbschemat.

– Jag fick den här pjäsen i min hand för några år sedan. När jag började läsa så skrattade jag högt för mig själv. Det är mycket som jag kan relatera till. Inte för att jag är så jävla gammal, men på grund av artrosen har jag svårt att gå. Och mannen i pjäsen har ju också svårt att gå. Det är käpp och hela faderullan.

Du kommer i alla fall att vara trovärdig.

– Exakt. Numera har jag till och med svårt att resa mig från sängen, så det är en perfekt pjäs för mig. Jag har också varit väldigt grubblande. Min fru gick ifrån mig för några år sedan, och jag har haft en jäkla ångest. I pjäsen undrar Fosse: Jaha, var det här livet? Det kan Leif Andrée också tänka. Var det här livet? Var det så här det blev?

Men till skillnad från mannen i pjäsen har du väl god kontakt med dina barn?

– Jättebra. Där har du skillnaden. Mannen i pjäsen vet inte ens om han har barnbarn, han vet ingenting om sina barn. Dessutom är han ganska bitter, och det är inte jag – än. Samtidigt är han rolig också, han har verkligen glimten i ögat. På många sätt är det en rätt munter pjäs. Det finns absolut en humoristisk sida i föreställningen, till exempel när mannen går och irriterar sig på sin hemhjälp. Han blir tokig på henne, ändå undrar han hela tiden var hon är: ”Nu får hon ta och komma snart. Var håller hon hus?”.

Leif Andrée i­ ”Den goda människan i Sezuan”, 2003. Foto: Arkivbild från Kulturhuset Stadsteatern

På många sätt är det här en drömsk pjäs, menar Leif Andrée.

– Den är placerad i mellanrummet. Inte i det här livet, inte i nästa liv, utan i mellanrummet. Det där mellanrummet som man är lite rädd för.

Utmanande att spela monolog

Har du dödsångest?

– Ja. Jag är rädd för att bli sjuk och dö. Det är många omkring mig som har dött de senaste åren. När man kommer upp i den här åldern så börjar ju folk droppa av.

Hur är det egentligen att spela Fosse?

– Han är väldigt sparsmakad i sitt språk. Monologerna påminner om ett partitur. Dan, dan, da, da, da, paus, paus, da, da, säger Leif Andrée och slår rytmiskt i bordet.

– Fosse var väldigt underfundig. Men ibland undrar jag – vad menar han? Vad vill han med den och den textraden? Läser man Tjechov så är det bara att säga replikerna så fattar man vad han menar. Men att spela Fosse kräver sin man eller kvinna.

Dessutom är det utmanande i sig att spela monolog. Leif Andrée är visserligen rutinerad, han har tre monologer på sitt cv, bland annat ”Leif”, som handlar om honom själv.

– Det är skitjobbigt med monolog. Jag ska inte sitta här och kokettera, men när man börjar repa monolog så tänker man – vad fan har jag gett mig in i? Leif – varför? Kunde du inte bara ha hoppat på en rolig komedi på Oscarsteatern?

”Jag önskar att jag kunde vara lite mer som Baloo, nöjd med allt som livet ger.” Baloo är en favorit. Här gör Leif rollen i ”Djungelboken” på Stockholms stadsteater, 2014. Foto: Arkivbild från Stockholms stadsteater

”Jag har prioriterat jobbet före familjen”

Det är mycket text och upprepningar att hålla i skallen, konstaterar Leif, och hoppar plötsligt in i manuset:

– Ännu en dag. Ja, ännu en dag. Ännu en dag. För att, för att, för, för att, för att… det måste finnas en mening. Mycket sägs ju inte rätt ut, men jag har mina egna undertexter. Jag har skapat en egen historia om hur den här mannen har betett sig. Jag föreställer mig honom som arrogant och självupptagen. Självupptagna människor är det värsta som finns.

Den auran har i alla fall inte du.

– Nej, kanske inte. Men på ett sätt har jag varit självupptagen.

Det måste man kanske vara som skådespelare.

– Nej, det måste man inte. Men jag har varit det. Jag har prioriterat jobbet före familjen. Jag har tagit på mig för mycket jobb. Jag har jobbat på teatern och samtidigt har jag tackat ja till filmjobb. Vet du varför – för att det är jävla bra pengar.

Jag konstaterar att Leif är otroligt produktiv. Jag har läst att han ligger på femte plats på topplistan över svenska skådespelare som medverkat i flest filmer – från 1963, då filmavtalet startade, till 2017.

Vilket driv. Har du eld i baken?

– Jag minns den där listan. De som ligger före mig är alla döda nu. Ja, jag har haft eld i baken. På ett sätt är det bra, men det har ofta hänt att jag har dubbelbokat mig. Jag har ju ingen almanacka, utan allt finns här, säger Leif och pekar på huvudet.

Leif Andrée tror inte det är lönt att grubbla

Grubblar man mer över livet hur äldre man blir?

– Jag kan bara gå till mig själv. Nu, vid 67 års ålder, kan jag känna att det inte var det här jag hade räknat med. Att bli singel och komma hem till lägenheten och ropa: ”Hallå allihop, jag är här nu”. Och mötas av tystnad. Nä, just ja – det är ju ingen hemma. Det är ju bara jag här nu.

Samtidigt är det mycket liv som har levts. Du har fyra barn och är en av Sveriges mest framgångsrika skådespelare.

– Ja, för i helvete. Det är massor av liv som har levts. Mycket har varit en ynnest, och det har varit långa lyxperioder. Men livet förändras, och i framtiden kommer jag till exempel få vända mer på slantarna. Jag har varit väldigt givmild och strött pengar runt mig. Jag kan inte hålla i pengar, om du ger mig 10 000 kronor så går jag raka vägen ut och shoppar.

Leif Andrée i rollen som Pjotr i Dostojevskijs ”Onda andar”, 2006. Foto: Arkivbild från Stockholms stadsteater

Men är det egentligen lönt att grubbla? Det tror inte Leif Andrée. Han säger som sin husgud Bob Dylan: ”Don’t look back”.

– Titta inte bakåt, skit i det. Det är ändå ingen idé. Det som har hänt har hänt, det man har gjort har man gjort. Varför gick jag till höger och inte till vänster? Varför valde jag att leva med den människan? Tog det jobbet? Ja, varför inte? Grubbel bygger på att du hänger upp dig på något som du tycker är fel.

Det finns människor som inte grubblar.

– Och det finns människor som aldrig har ångest. Det är jävligt märkligt. Allt är ju dessutom relativt. Jag pratade med en gammal vän nyligen. Han sa att han hade ångest. Oj, sa jag. Han hade varit ute och krökat och vaknat upp bakis. Men bakfylleångest är ju ingenting. Den existentiella ångesten är något helt annat. Varför lever jag? Vad är meningen med allt?

Blev utbränd och gick i terapi

Leif Andrée konstaterar att han har haft panikångestattacker sedan han var i 14-årsåldern, men det var först 2002 som livet kom i fatt honom. Då gick han in i väggen.

– I kön i lunchmatsalen mötte jag ­sekreteraren till min dåvarande chef, som frågade hur jag mådde. ”Jorå, det är bra”, sa jag i vanlig ordning. Hon tittade på mig länge och sa: ”Men Leif, är det verkligen bra?”. Det var som att trycka på en knapp – jag började störtgråta. Det slutade med att jag blev sjuk­skriven i åtta månader och började gå i ­terapi hos psykolog Kurt Gordan, en judisk man som i många år var rektor vid ­Ericastiftelsen. ”Har du aldrig känt så här förut?”, undrade han. ”Nej, det har bara kommit”, sa jag. ”Är det säkert det”, undrade han. Och då tänkte jag efter. Men vänta nu – där vaknade jag ju upp med tryck över bröstet, och där ramlade jag ihop på gatan. Jag kunde konstatera att jag hade haft en rad panikångestattacker. Allt det här hänger naturligtvis ihop med att min pappa dog när jag var 13 år. Morsan bröt ihop, och snart träffade hon en psykopat. Jag har Kurt att tacka för mycket. För några år sedan ringde jag honom, jag kände att jag behövde hans hjälp igen. Då låg han på sjukhus, och var nära att dö. ”Nej, kom igen nu Kurt, upp och hoppa. Har du överlevt den där jävla Förintelsen kan du väl överleva det här”, sa jag. Men sedan gick han och dog ett halvår senare, 94 år gammal.

Ska du fortsätta att piska på dig själv?

– Jag önskar att jag kunde vara lite mer som Baloo, nöjd med allt som livet ger. Och kanske börjar jag lugna ner mig. Det är först nu, vid 67 års ålder, som jag börjar känna att jag inte måste jobba oavbrutet resten av livet. Här på teatern går man i pension vid 69. Men jag vill ju inte sluta jobba helt. Jag ska börja flagga för både den här teatern och andra teatrar ute i landet att jag är tillgänglig. Grabbarna är ju så stora att de är på väg att flytta hemifrån, så jag har en annan frihet nu.

Polonius i ”Hamlet”, 2023. Foto: Arkivbild från Stockholms stadsteater

Så du tänker inte gå i pension?

– Nej för sjutton. Jag vill jobba. Om man nu får några jobb, säger Leif och knackar tre gånger i bordet.

– Men de behöver väl alltid gamla gubbar. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det är de rollerna som gäller nu.

Du vill spela motorcykelkille.

– Exakt. Jag vill spela first lover. Nähä, det fick jag inte?

”Så var det”

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Premiär 3 september
kulturhusetstadsteatern.se