Evelyn Scala Schreibers om sin cirkussläkt: ”En värld som många inte vet så mycket om”

Familjehistorien låg länge nedpackad.

I den stora amerikakofferten fanns fantastiska fjädrar, pärlor, smycken och glittrande kläder som Evelyn Scala Schreiber och hennes kusiner lekte med när de var små. Visserligen hängde det också en stor oljetavla på väggen hos farmor av cirkusdrottningen Baptista Schreiber.

Men annars var det tyst.

Att farmors släkt vuxit upp på en cirkus var ingenting man talade om.

– Jag minns hur jag som barn satt och bläddrade i gamla fotoalbum. Ur ramlade det bilder på tigrar och dresserade elefanter. Knappast de vanliga familjemotiven, ­berättar Evelyn.

”Privatflickan” är första delen i cirkustrilogin

Men idag börjar en ny stolthet att växa fram, mycket tack vare Evelyns arbete med ”cirkustrilogin” som bygger på familjen Scala Schreibers minst sagt spännande liv. Första delen ”Privatflickan” har precis kommit ut.

– Från början ville jag bara samla ihop vår historia. Jag ville pussla ihop de fragment och anekdoter som jag hade snappat upp under åren.

Snart insåg Evelyn att det fanns en större berättelse.

– Jag hittade en värld som många inte vet så mycket om, med fantastiska människor som är bortglömda idag. ­Cirkuskvinnor som gått långt före i kampen för den kvinn­liga frigörelsen men som ­aldrig hamnat i historie­böckerna, säger hon.

”Privatflickan”, det är ­Evelyns farmors farmor Bertha Lindberg och ”privat”, det är det som cirkusens folk kallar alla dem som är utanför deras värld.

– Jag brukar säga att det är ungefär som mugglare och trollkarlar, säger Evelyn och syftar på böckerna om Harry Potter.

Bertha flydde med cirkusen

Berthas historia är minst sagt värd en roman. Tänk dig en 23-årig borgarflicka i slutet på 1800-talet, uppvuxen på Östermalm i Stockholm. En ung kvinna som har en snudd på omöjlig dröm om ­frihet, om att en dag få stå på scenen som skådespelare.

Mot alla odds lyckas hon få tillåtelse att åka på turné till Örebro med sitt teatersällskap. Samma dag anländer en stor cirkus, där stjärnan heter Baptiste Schreiber, berömd som ”konstberidarnas konung”. Stilig som få rider han in på sin vita häst i manegen och blickar möts. Och nu händer något som nästan skulle vara alltför osannolikt om det vore en film. Men…

– Bertha rymmer med cirkusen, berättar Evelyn, med en man hon känt i 48 timmar.

Evelyn håller med om att det låter som en Disneysaga. ”Men att Baptiste först ser Bertha på teatern och sedan bjuder henne till cirkusen är helt sant. Och den vita hästen såklart”.

– För mig har det därför ­varit viktigt att inte skriva en banal historia om föräl­skelse, utan att jag vill att man ska förstå att Bertha drevs av något annat också. Om att få frihet, om att förverkliga sina egna drömmar och visioner. Baptiste bjöd in till det livet.

Startar egen cirkus

Men att vara en ”privatflicka” är inte lätt i cirkusen hierarkiska värld. Bertha får slåss för att bli accepterad, och också slita hårt för att överleva. Hon fostrar tre barn, Jean, Baptista och Frans och startar så småningom en egen cirkus. Baptista går i sin fars fotspår och blir en världs­berömd konstryttarinna och Evelyn har hittat mycket stoff till boken i gamla intervjuer med Baptista.
Familjen Scala Schreiber hamnar kanske lite oväntat i Karlskoga under sent 20-tal och det är där Evelyns farmor och hennes syskon så småningom växer upp. Men staden var en bra central plats för ett vinterkvarter mellan föreställningarna.

– Baptista blev med tiden minst sagt excentrisk. När farmor och hennes syskon hälsade på i den stora villan i Karlskoga, kunde hon öppna i en lång svepande sidenrock, medan apor sprang runt i huset, berättar Evelyn.

Att landa som cirkusfamilj mitt i den svenska folkhems­idyllen var förstås inte helt okomplicerat.

Allt främmande var farligt och att få ord som ”tattar­ungar” slängda efter sig var inte helt ovanligt.

– Cirkusfolket har ju alltid setts med både förakt och fascination, säger Evelyn. Tänk dig bara att de åt spaghetti redan på 40-talet, importerat av de italienska clownerna.

Nu var också cirkusens storhetstid över. Livet i manegen var mörkt, hårt och tufft, omgärdat av sträng disciplin och starka hierarkier. De äldsta barnen hade inget val. De tvingades åka iväg och jobba på cirkusen med sin pappa, medan de yngre syskonen fick vara hemma.

Gjorde sig av med efternamnet Schreiber

–Jag tror det var mycket därför som min farmor ville glömma allt. Hon mindes bara de mörka sidorna.

Så snart hon kunde flyttade också Evelyns farmor från Karlskoga och började att arbeta som kassör på Ica. När hon så småningom gifte sig var det ingenting att diskutera, hon ville absolut byta till namnet Svensson. Bort med Schreiber, trots att farfar busschauffören ovanligt nog erbjöd sig att ta hennes namn.

– De blev verkligen arbetarklass, så långt från cirkuslivet man kunde komma. Hon ville bli, ja en ”svensson”.

Farmor Yvonne gick tyvärr bort under pandemin, men farmors syster Sonja har under arbetet med boken öppnat upp sig mer och mer.

– Baptista fick inga egna barn, men Sonja var som hennes dotter.

Det var Evelyns pappa och faster som tog tillbaka namnet Schreiber.

– Scala har jag lagt till, från Berthas andra man Frans. Han är också viktig i historien och får inte komma bort, säger Evelyn.

Cirkusen har förändrats

Idag har förutsättningarna för att driva cirkus ändrats totalt. Vilda djur är förbjudna och det handlar mer om modern nycirkus. Då var det en livsstil, idag ett yrke med lagstadgad arbetsrätt och ­ordentliga säkerhetsregler.

– De mest häpnadsväckande konsterna som gjordes förr går inte att återskapa idag. De är alltför farliga och den tidens artister var också så otroligt skickliga – för dem var artisteriet allt.

I nästa bok får vi följa ­Baptista Schreiber och ­cirkusens verkliga storhetstid i början på 1900-talet.

– Det är lätt att romantisera cirkuslivet. Visst fanns där en frihet för kvinnor. De behövde inte gifta sig med sin partner, de kunde få barn med flera män och fick gå i byxor… Men det betyder inte att allt var enkelt. Kanske hade många cirkusartister valt ett annat liv om de haft möjligheten. Så det handlar både om ”empowerment” och exploatering, säger Evelyn.

Vad hade du arbetat med på en cirkus?

– Schreiber Scala är ju en ryttarfamilj, så det hade nog blivit något med hästar. Jag tror jag har mer talang för det än att vara orm-människa eller kasta mig i en trapets!