Lotte Lundgren gick från journalistik till vård av dementa: ”Tack gode Gud att jag blev utan jobb”

När äldrevården omskrivs i media handlar det vanligtvis om brister och missförhållanden. Som dagstidningsreporter belyste Lotte Lundgren indragningen av färsk frukt på det lokala demensboendet och andra försämringar. En vanlig dag då allt går bra var ju inte så mycket att skriva om, ansåg hon och hennes lika nyhetsdrivna kollegor. När Lotte så småningom bytte yrke och blev undersköterska fick hon anledning att tänka om. Det var först då hon insåg hur lite uppmärksamhet som ägnas de hjältedåd som dagligen uträttas av vårdens slitvargar. Lotte gjorde en 180-gradersvändning och skrev boken ”Nattens drottningar” där hon skildrar den svenska äldrevården från insidan, med fokus på all den godhet, empati och humor som ryms innanför de landstingsvita väggarna.

– Jag ville berätta om våra möten med de äldre som ingen annan ser eller vet om. De anhöriga blir ju oftast bara inkopplade när någonting har gått åt skogen. Man håller inte på och ringer dem för att berätta om ett kärt möte med deras närstående, konstaterar hon lite beklagande.

Lotte Lundgren

Ålder: 60 år.
Familj: Sambon Hans, sönerna Henrik, 33, och John, 31, samt lilla barnbarnet Esther.
Bor: I Malmö.
Yrke: Journalist och undersköterska, ny krönikör i tidningen Kommunalarbetaren.
Levnadsmotto: Ska vi ha roligt eller tråkigt?
Person jag vill träffa: Min mamma som dog när jag var 37 och hon själv 57. Jag hade gärna haft henne kvar som min stöttepelare i livet.
Favoritförfattare: Per Anders Fogelström. Jag läser hans ”Mina drömmars stad”-serie en gång vart femte år.
Favoritplats: Skanör-Falsterbo och Öland.
Käraste ägodel: Min nyinköpta robotdammsugare Lilla Fridolf. Han har gjort ett storartat jobb hemma hos oss.
Aktuell: Med boken ”Nattens drottningar”, Ekström & Garay.

Journalist, ledarskribent och politisk sekreterare

Att journalistiken blev Lottes första yrkesområde var knappast någon högoddsare. Som barn fick hon ofta följa med sin murvelpappa upp på Smålandspostens redaktion och sitta bredvid då han med cigaretten i mungipan och en deadline i antågande frenetiskt hamrade på skriv­maskinen.

– När artikeln var färdig gick vi ner till korvkiosken. Jag fick en korv med bröd och räkmajonäs och en Pucko att skölja ner det med. Det var höjden av lycka! Tack vare mina besök på redaktionen förstod jag redan som liten vad man gjorde som journalist. Mitt yrkesval hade nog också att göra med att pappa var min första kärlek och att jag vill bli som han.

Efter en lång karriär som reporter och ledarskribent på olika lokaltidningar övergick Lotte till att bli politisk sekreterare för Moderaterna i Kalmar. När hennes mandat fyra år senare gick ut var det dags att hitta ett nytt leve­bröd.

– Eftersom jag jobbat som ledarskribent hade jag moderatstämpeln i panna. Därför kunde jag inte söka jobb som reporter. Det blev i stället informatörstjänster som jag fick rikta in mig på. Under ett års tid sökte jag minst 120 jobb men blev inte ens kallad på intervju. Jag hade precis fyllt 50 och tänkte: Vad fasen, det är ingen som vill ha mig längre. Vad gör jag då?

Utbildade sig till undersköterska

Efter en del funderande bestämde Lotte att tiden var kommen att driva upp fröet som hade såtts när hon många år tidigare besökta sin demenssjuka mormor Elin på äldreboendet. I smyg hade hon en dag iakttagit den unga undersköterskan Daniel i ömsint interaktion med mormodern och blivit så berörd av hans genuina omtanke om henne att hon fallit i gråt.

– Den händelsen fick mig att förstå hur viktig personalen är när man lämnar ifrån sig viktigaste man har till någon annan. Sedan dess har jag hållit undersköterskeyrket väldigt högt. När jag såg kärleken och medmänskligheten som Daniel visade min mormor tänkte jag: Den dagen jag inte jobbar som journalist längre vill jag jobba med människor som lider av demens.

Under sitt decennium som undersköterska har Lotte fått handskas med mycket dramatik. Hon har också upplevt en stark gemenskap med kollegorna och en betydelsefull närhet till patienterna.

– Mitt jobb känns som mest meningsfullt när jag lyckas lindra den ångest som många av dem känner. I de stunder då någon irrar omkring i korridoren och vill ut hittar man också nyckeln till hur nära man får gå en person. I bästa fall får jag omfamna patienterna och sätta mig ner med dem i soffan. Ibland vänder det från att jag är den som tröstar till att personen i fråga tar min hand och börjar klappa den.

Tar hand om dementa

Lotte betonar att det är av yttersta vikt att känna till varje patients livshistoria och bemöta dem med utgångspunkt från deras bakgrund och personlighet. Av omtanke om de boende låter personalen dem ofta leva kvar i illusionen att de är sina gamla jag och fortfarande kan göra det som de alltid har älskat att göra. Så kom det sig att en patient som jobbat som fartygsmaskinist tilläts ligga under handfatet i allrummet dagarna i ända och ”skruva” som om han fortfarande var ombord på en båt, och att Lotte mitt i natten satt och sippade låtsasdrinkar med en resglad dam som trodde att de var på väg till Spanien för att ragga upp varsin snygg spanjor. Om Lotte skulle önska sig en förbättring för sina gunstlingar så är det aptitligare anrättningar på tallriken.

– Maten kunde gärna få vara lite roligare och mer varierande. En av patienternas få glädjestunder på dagen är ju måltiderna. Jag tycker också att de ska få mumsiga godsaker. I nuläget är det för lite av den varan.

Hur vill du själv bli omhändertagen om du längre fram i livet skulle bli dement?

– Jag skulle inte vilja att det påverkade min familjs liv alltför för mycket utan jag hoppas att de i så fall kan lägga över vården av mig på andra. Det är supertufft att gå vid sidan av någon som är demenssjuk. Sjukdomsförloppet pågår i månader och år, vilket sliter fruktansvärt på de anhöriga. Många har sina demenssjuka hemma så länge att själva blir sjuka och nästan går under.

Statushöjning av undersköterskeyrket

I vissas ögon gjorde ­Lotte ett nerköp när hon sadlade om från journalist till undersköterska, men själv har hon aldrig ångrat sitt yrkesbyte.

– Nej, jag är så glad över det! Med jämna mellanrum säger jag: ”Tack gode Gud att jag blev utan jobb.” Om jag hade stannat kvar som reporter på Barometern hade jag varit fast i Kalmar. Jag hade aldrig kunnat få anställning i Malmö, dit jag och min sambo flyttade för fem år sedan för att komma närmare våra barn och barnbarn. Friheten som undersköterskejobbet har gett mig är guld värd. Om jag vill kan jag flytta till Haparanda och arbeta, eller till Kanarieöarna.

Lotte eftersöker dock en statushöjning av under­sköterske­yrket.

– Jag hoppas att den generella bilden kommer att gå från ”hon blev bara undersköterska” till ”hon är undersköterska”. En bra början vore att ta bort ordet ”under” i yrkesbeteckningen. I två års tid har jag förgäves funderat på en bättre titel. Den som kommer med ett passande förslag ska få en bok av mig.