Och sen då? Vem blir man sen? Jag tycker plötsligt att jag (privat/personligen, knappast politiskt) lever i den bästa av världar.
Jag jobbar alldeles lagom, några dagar varje vecka, jag är pensionär mer än halva min vakna tid. Det är underbara dagar. Jag har frilansat i hela mitt liv, aldrig sparat en spänn, men både jobba (lite) och ta ut pension är väldigt lönsamt efter fyllda sextiosex.
Man gör inte många knop, men man är fortfarande sitt yrke. ”Jag är kritiker” står det på min favorit-tygväska, jag älskar att vara krönikör och journalist, även om det sannerligen har haft sina bak- och avigsidor.
Man har inte precis levt som en scout.
Men som sagt, sen då? När jag slutat jobba och bara är pensionär, vem blir jag då? Kommer jag plötsligt presentera mig som före detta krönikör och skribent? Kommer andra att presentera mig som före detta medarbetare på Icakuriren och Dagens Nyheter? Hur gärna vill man vara ”före detta”?
”Jag lever verkligen i nuet och när det fungerar är mina dagar de bästa jag haft så långt i livet.”
En dag faller man för åldersstrecket, går inte att bortse från. En dag antar jag att Icakurirens redaktör tröttnar eller tycker att det är dags att förnya (inte orimligt, givetvis), en dag äter jag lunch med min chef på DN Kultur och han låter meddela att de efter moget övervägande bestämt sig för att låta några yngre förmågor ta över mina uppgifter. (Skitungar!)
Jag har blivit 70, kroppen kanske säger ifrån, och sedan intellektet och förståndet. Jag lever verkligen i nuet och när det fungerar är mina dagar de bästa jag haft så långt i livet.
Vem blir man utan den/det man identifierat sig som under ett helt vuxet liv? Man försöker givetvis mota bort sådana tankar, men helt och hållet är det inte möjligt – och det är kanske också lite oklokt.
Man behöver nog inte den chocken en dag. Bäst att vara lite förberedd iallafall.
Nej, jag har inte kommit fram till något, eller någon, som jag kommer att bli. Men ”Jag är pensionär”, vad i helvete betyder det? Jo, jag har slutat jobba, gör ingen som helst nytta, bidrar med noll – och ligger mest samhället till last. Man är nedbantad till en kostnad. Eller något kufiskt. Garanterat något konstifikt. ”Kolla in gubben”.
Jag kommer nog trots allt försöka skriva ända in i kaklet, om så bara för skrivbordslådan. Egentligen var ju min dröm att bli poet, och till slut kommer man ändå alltid fram till att ens dröm är ett absolut och kondenserat språk, allt nerbantat till några meningar, en enda mening, några få ords svala vackra (tvivlande) innebörd.
Man har mycket spännande att inte se fram emot. Om man har tur.
