Livet efter lökarna

Ett av vårens första tecken är när lökväxterna börjar titta upp i gräsmatta och rabatter.
Från tåliga små tuffingar som snödroppar och vintergäck till eleganta senblommande tulpaner sprider de färgglädje i trädgården. Men när härligheten blommat över är det mest högar av slaka bladknippen kvar.
Problemet är att bladen måste sitta kvar, om det ska bli någon fin blomning nästa år. Näringen går tillbaka till löken i takt med att bladen vissnar ner – och under tiden ser rabatterna både glesa och sorgliga ut.

Själv försökte jag mig ett år på att göra konstfärdiga flätor av tulpan- och narcissbladen, efter ett tips i någon trädgårdstidning. Resultatet blev inte särskilt lyckat. Det hela liknade mest utslängda purjolökar som låg här och var i rabatten med jord och ogräs emellan. Flätorna höll sig dessutom gröna en bra bit in på sommaren och ville liksom aldrig försvinna. Numera ser det bättre ut. Lösningen blev täckande perenner med vackra blad som tar över när lökväxterna börjar ge upp.

Det finns flera fördelar med marktäckare. En matta av gröna blad kan bli mycket effektfullt när det här och var sticker upp en flammande tulpan eller en alliumboll. Dessutom försvinner alla vissnande blad från lökväxterna raskt ner i grönskan. Och ogräsen orkar sällan med konkurrensen från marktäckarna.

På minussidan finns det faktum att det kan vara knepigt att gräva om en perennrabatt som är blandad med lökväxter. När de väl har vissnat ner syns det ju inte var de stod. Lösningen kan vara att sätta lökarna i en lökkorg som grävs upp när det är dags att förnya perennerna. Eller också får man försöka hålla reda på var lökarna finns med hjälp av en skiss.

En tumregel när det gäller all rabattplantering är att ha låga växter i framkanten så att de verkligen syns. De höga får stå längre bak. Marktäckare bör förstås inte vara högre än de lökväxter de planteras med. Tänk också på att inte sätta plantorna för tätt. Dels måste de ha plats att breda ut sig, dels måste det finnas utrymme att samsas med lökväxterna.

Röd sockblomma

Röd sockblomma (Epimedium x rubrum) är en härdig och låg marktäckare som tål skuggiga
lägen. Jorden bör vara mullrik och fukthållande. Sockblomman tar lite tid på sig, men bildar så småningom en cirka 20 centimeter hög mjuk matta. Den blommar med röda svagt doftande blommor i maj–juni, men det är bladen som gör sockblomman intressant. De är rödtonade med inslag av
limegrönt.

Funkia

Funkia med släktnamnet Hosta på latin är en härdig perenn som finns i en mängd olika arter och ännu fler sorter. När funkiabladen kommer på våren bildar de dekorativa gröna öar i rabatten. Det finns funkior med blågröna blad som daggfunkia (Hosta sieboldiana). Andra har inslag av vitt, till exempel brokfunkian (Hosta undulata) och gravfunkian (Hosta crispula) som har vita kanter. Under sommaren blommar de med ljusrosa eller lila blommor på höga stänglar. Doftfunkia (Hosta plantaginea) har doftande blommor. Näringsrik fukthållande jord och ett halvskuggigt till skuggigt läge är perfekt för funkian. Höjden varierar – det finns funkior som bara är en hand höga till jättar på över en meter.

Brokbladig lungört

Brokbladig lungört (Pulmonaria saccharata) är en härdig marktäckare som växer bra i halvskuggiga lägen. Höjd omkring 25 centimeter. Den har vackra lite fläckiga blad och rödvioletta blommor. Lungörten vill ha mullrik jord och får inte ha det för torrt. Det finns också lungört med vita blommor, till exempel Pulmonaria “Sissinghurst white”.

Astilbe

Astilbe (Astilbe ardensii-hybrider) finns i höjder från omkring 50 upp till 120 centimeter beroende på sort. Bladen är flikiga och breder ut sig ordentligt runt plantan. Den har ståtliga blomvippor i vitt, rosa eller rött som är vackra att ta in som snittblommor. Blomningen infaller under den senare delen av sommaren, juli–augusti. Astilbe är härdig, men behöver en humusrik jord som håller fukten bra. Sol eller vandrande skugga passar bäst för astilbe.

Dagliljor

Dagliljor (Hemerocallis) har svärdslika långa böjda blad som är vackra långt in på hösten. Under sommaren blommar dagliljorna med blommor i nyanser från klargult, orange, rosa till brunrött, beroende på sort. Höjden varierar mellan 60 centimeter upp till en meter. Dagliljorna är mycket härdiga och när de väl etablerat sig kommer de igen troget år efter år. De trivs i både sol och halvskugga, men vill ha en näringsrik jord och inte alltför torrt.

Nävor

Nävor (Geranium) är ett släkte med många olika arter. De är mycket användbara som marktäckare och bildar snabbt en grön luftig bladmatta, en del med doftande blad. Kaukasisk näva (Geranium platypetalum) blir omkring 40 centimeter hög och blommar med lila blommor under högsommaren. Det gör också flocknävan (G macrorrhizum), praktnävan (G himalayense) och brunnävan (G phaeum). Nävorna är härdiga och anpassningsbara. Sol eller halvskugga går bra och de klarar också lite torrare jord.

Rodgersia

Rodgersia (Rodgersia podophylla) kallas också skuggblad eller bronsrodgersia. Kastanjerodgersia (Rodgersia aesculifolia) har som namnet antyder blad som påminner om kastanjens.
De är ståtliga härdiga marktäckare på omkring en meter och passar tillsammans med riktigt höga lökväxter. Rodgersia vill ha näringsrik och fuktighetshållande jord, men tål inte ständig väta. Halvskugga.

Ormöga

Ormöga (Omphalodes verna) bildar drygt 15 centimeter höga och täta mattor med sina ovala lite sträva blad. På våren blommar den med söta blålila blommor som påminner om förgätmigej. Sorten “Alba” har vita blommor. Ormöga sprider sig lätt och trivs bra i skuggiga lägen och mullrik jord. Halvhärdig.

Jättedaggkåpa

Jättedaggkåpan (Alchemilla mollis) är större, 40 centimeter, och härdig. De flikiga bladen har en blågrön ton som står fint mot de gula doftande små blommorna som slår ut under sommaren.
Daggkåpan bildar stora frodiga ruggar och trivs i de flesta lägen, bara inte jorden är för torr och mager. Extra vacker är den tidiga morgnar eller när regnet fallit, då bladen samlar på sig glittrande droppar.

Av: Madeleine Appelgren