Brott och straff förr: Kvinnan som bar för fina kläder, reglementerad prostitution och en nekad motbok

Lagar har alltid varit staters sätt att kontrollera sina medborgare, då som nu.

De här exemplen kommer från olika århundraden och olika samhällsklasser men gemensamt för dem är att de verkställde den svenska statens behov av kontroll, på ett sätt som känns främmande idag.

• 1767 greps Maja Stina Kiellström av polisen i Stockholm. Hennes brott var att hon bar för fina kläder.
• 1863 registrerades den 17-åriga Maria Löth som prostituerad kvinna nummer 637 i Stockholm. Hon fick sälja sex, om hon först blev besiktigad.
• I slutet av 1940-talet ansökte det skånska hembiträdet Anna Andersson om en egen motbok på Systembolaget. Hon fick nej. Hon var ju kvinna och – kanske – älskarinna.

Greps för att hon bar för fina kläder

Maja Stina Kiellström bröt mot 1700-talets överflöds-förordning. En ”mademoiselle av sämre sorten”, som Maja Stina Kiellström fick inte bära siden. Överflödsförordningen var en lagstiftning som både skulle värna svensk produktion och hålla ordning i klassamhället.

Maja Stina har många hört talas om. Hon anses, och ansågs redan då, vara förebilden för Carl Michael Bellmans Ulla Winblad. Sant eller falskt, det var ett rykte som knappast gjorde henne gott.

Maja Stina (egentligen Maria Christina) föddes i en fattig familj 1744 på det som idag är Östermalm i Stockholm, men som då var landsbygd och fattigdom. Hon tog sig in till centrum av staden, tjänade pengar på olika sätt, träffade många män – och blev övergiven. 21 år gammal födde hon en ”oäkta” dotter, Maria. Flickan var sjuk och dog några dagar senare.

Redan här bröt Maja Stina mot den svenska lagen eftersom sex utanför äktenskapet var förbjudet. Hon kallades till domstolen, men höll sig undan och greps först ett och ett halvt år efter dotterns födelse och död. Då var brottet ett annat. Hon hade haft för fina kläder.

Bröt mot överflödsförordningen

I den senaste överflödsförordningen från 1766 hade det blivit förbjudet att bära siden. Den dyrbara kappa som Maja Stina hade på sig var både av modernaste snitt – och röd. Rött var en färg som signalerade manlig makt och främst bars av kungligheter och adelsmän.

Det blev rättegång där Maja Stina visade upp ett papper där silkesredaren Grafstedt intygade att hon arbetade som silkesspolare, och hade kommit över kappan på hederligt sätt. Maja Stina slapp både böter och skamstraff i kyrkan. Hon fick till och med behålla kappan.

Överflödslagstiftningar hade funnits sedan 1500-talet, med olika motiv. På 1700-talet var bakgrunden främst ekonomisk. Den inhemska industrin behövde stärkas, ansåg statsmakten, och förbjöd import av bland annat textiler, kaffe, choklad och punsch.
Men det fanns också andra skäl. När människor längre ner i klasstrappan – som en ”mademoiselle av sämre sorten” – klädde sig som överklassen betydde det ett ifrågasättande av samhällets hierarki, och därmed dess ordning. I 1664 års överflödsförordning förbjöds till exempel allmogens brudar vid bröllop att klä sig i kläder och smycken som användes av högre stånd. Varje människa måste klä sig som det passade hens stånd, kön och ålder.

Prostitutionsreglementering för att inte sprida smitta

Maria Löth föddes i Gävle 1845, som ”oäkta” dotter till en piga. Hennes mamma var alkoholiserad och våldsam och flickan placerades först i fosterhem, sedan hos en morbror.

Som 17-åring flyttade Maria till Stockholm. Efter bara några månader började hon ”försörja sig med sedeslöshet”.

Men ”sedeslösheten” hade ett system för kontroll, den så kallade prostitutionsreglementeringen. Visserligen var sex utanför äktenskapet fortfarande olagligt, men det gällde inte de prostituerade. De behövdes, ansåg man, eftersom borgerskapets unga män kunde bli sjuka om de inte fick ha sexuella relationer. Samtidigt måste kyskheten hos de unga kvinnorna i den högre samhällsklassen beskyddas.

Alltså gällde det att se till så att de prostituerade inte spred smitta.

1847 antogs en lag som krävde att alla ”offentliga kvinnor” i Stockholm skulle genomgå regelbundna medicinska undersökningar. En gång i veckan måste de prostituerade infinna sig på besiktningsbyrån. De som vägrade fick först en varning och om de fortfarande inte dök upp blev det fängelse. De som ansågs sjuka skickades till kurhus för att tvångsvårdas.

Mindre än ett år efter att hon kommit från Gävle tvingades Maria Löth till kurhuset. Hon hade syfilis och behandlades. Sedan fick hon börja gå på gatan igen, som nummer 637.

Nu krävdes två besök i veckan på besiktningsbyrån och kvinnorna fick inte röra sig i grupp på stadens gator, eller stanna upp utan anledning. De fick inte heller ha för fina kläder. De skulle inte synas.

Maria flyttade från adress till adress och blev minst en gång till skickad till kurhus. Hon fick två barn som båda dog av medfödd syfilis. Hon dömdes för lösdriveri till straffarbete två gånger och dog 34 år gammal av akut lunginflammation.

Reglementeringssystemet infördes under senare delen av 1800-talet även i Göteborg, Jönköping, Malmö, Helsingborg, Sundsvall, Falun, Eskilstuna, Uppsala, Norrköping, Kristianstad och Landskrona, och avskaffades först 1918. Mest av ekonomiska skäl. Det hade blivit för dyrt.

Motboken gav män mer sprit än kvinnor

När motboken infördes 1917 var den en reaktion på stora alkoholproblem i Sverige. Staten ville minska alkoholintaget för alla svenskar, men kontrollerna riktade främst in sig på arbetarklassens män. Det fanns regler för alkohol på restauranger men det var dyrt att gå på krogen och nästan ingen drack vin. Starköl hade förbjudits. Så regleringen handlade framför allt om starksprit.
För en manlig arbetare utan problem med nykterhetsnämnden var normaltilldelningen tre liter starksprit per månad, men det gällde inte alla. Den man som hade pengar och representationsuppgifter kunde få en större tilldelning. Konstnären Anders Zorn lyckades till exempel få köpa 10 liter punsch för att fira sin 59-årsdag, i februari 1919. I juni samma år fick han 12 liter, i augusti 12 liter till och till sist 20 liter i november. Totalt 54 liter punsch på ett år.

Ett halvår senare dog han förresten.

Tre liter starksprit per månad för män, alltså, men kvinnor fick bara en halvliter – i kvartalet. Om de alls fick någon motbok. 1947 hade 70 procent av männen motbok, mot 20 procent av de ogifta kvinnorna. De gifta kvinnor som hade motbok var så få så de knappt gick att räkna. Om de ville dricka sprit, vilket ansågs vara allmänt olämpligt, fick de väl fråga sin man. Detsamma gällde hembiträden och andra som delade hushåll med en man med motbok, även om kvinnor med egen inkomst formellt hade rätt att ansöka om motbok.

Anna överklagade sin nekade ansökan

Det gjorde Anna Andersson som i slutet på 1940-talet arbetade som hembiträde på en gård i Skåne, hos en bonde som hette Jönsson. Anna fick nej på sin ansökan, hennes husbonde hade ju motbok och kunde, om det nu skulle vara nödvändigt, bjuda Anna ur sin ranson. Annars var det – underförstått – risk att hon skulle överlämna sin ranson till arbetsgivaren.

Anna Andersson valde att överklaga Ystads systembolags beslut hos Kontrollstyrelsen och skrev att hon ”inte kunde förlita sig på sitt husbondfolks godtycke om hon skulle få sprit eller ej”.

Kontrollstyrelsen frågade Ystads systembolag om grunden för avslaget och utan att Anna fick veta det lade systembolaget till ytterligare en upplysning. Bolagets kontrollant hade nämligen ringt till nykterhetsnämndens ordförande som visste att berätta att Jönsson visserligen var gift, men att förhållandet mellan honom och fröken Andersson var ”farligt bra” och att hon minsann inte bara var ett vanligt hembiträde.

Bolaget skrev i sitt inofficiella utlåtande till Kontrollstyrelsen att ”synnerligen stor försiktighet bör iakttagas vid utfärdande av inköpsrätt för kvinnor över huvud taget” och att det ”med till visshet gränsande sannolikhet” var bonden Jönsson som skulle ta hand om spriten. Inte hembiträdet Anna. Alltså avslog Kontrollstyrelsen hennes överklagande. Anna fick aldrig veta vad de egentligen grundade sitt avslag på.