Nike Markelius
Ålder 53 år.
Bor Farsta strand, Stockholm.
Familj Döttrarna Alva och Ailí.
Aktuell Med självbiografin Trumslag Hjärtslag (Modernista).
Spelar i Juka Soma & the Future of Chemistry, Nike & Röda orkestern.
Har spelat i Usch, Tant Strul, Nike Gurra, Nike & Själarna, Tant Sol.
På nattygsbordet Fader vår av Inger Edelfeldt.
Tittar på Drama, fantasy, konstfilm, skräck, dokumentärer, Twin Peaks, True Blood, River, Deutschland 83.
Släkt med Sven Markelius (morfar), berömd arkitekt som ritade det s k Kollektivhuset
i Stockholm.
En nattens drottning med plånboken full av VIP-kort, den coola tjejen som alla ville vara med, som prydde omslaget på creddiga musikmagasin och vars band i mitten av 80-talet utsågs till ett av de 20 bästa – i världen.
När trummisen och sångerskan Nike Markelius ungefär 30 år senare återigen når maximalt genomslag, är det i en helt annan roll: som tilltufsad och arbetslös, i riskzonen för utförsäkring och Fas 3. Hennes arga debattartikel om förnedringen i att som halvrehabiliterad ställas inför hurtiga jobbsökarcoacher möter gensvar hos tiotusentals svenskar i samma situation.
Om detta, och allt som hände före, under och efter, berättar Nike Markelius i sin självbiografi Trumslag Hjärtslag som just landat på bokhandelsdiskarna. Läsningen är en berg- och dalbana mellan framgång och bakslag, sol och skugga, konstnärskapets lycka och förtvivlan.
Nike Markelius valde att satsa helhjärtat på musiken som tonåring då hon kom in i de vilda punkkretsarna kring Ebba Grön. Eller snarare, det var musiken som valde henne – hon kände direkt att det var bakom ett trumset hon hörde hemma.
“Jag bränner mig från alla ändar”
Det stora genombrottet kom med Tant Strul, ett av dåtidens största band med enbart kvinnliga medlemmar, som drog 25 000 åskådare på Roskildefestivalen 1985. Oförtrutet har hon genom alla år jobbat vidare som låtskrivare och textförfattare, även i tider av sjukdom och då musiken inte gått att leva på.
Bildquiz: Hur bra koll har du på 90-talet?
– Jag har ett starkt konstnärligt driv. Går in så himla hårt för allt jag gör, bränner mig själv från alla ändar, säger Nike Markelius som för några år sedan drabbades av utmattningssyndrom och genom-
gick en stor bukoperation.
– Under min sjukdomstid har jag bokstavligen legat i blodpölar och skrivit. Nu har jag fått lära mig att bromsa det där, tvinga mig själv att ta ledigt. Det är jättetråkigt, men jag måste. För att inte bli utmattad igen, säger hon när vi träffas på det orientaliskt inspirerade kafé som tillhör hennes fikafavoriter i Stockholm.
Nike Markelius ser punkig ut i svarta kläder och är det i själ och hjärta också, fortfarande. Punkare blev hon för äventyrets och glädjens skull, som en protest mot vuxenvärlden och den allmänna tråkigheten. Men också i revolt mot hemlivet, som på många sätt var dysfunktionellt.
Medan morfar var den världsberömde arkitekten Sven Markelius, som sjöng opera och levde under ytterst stabila omständigheter ute i Danderyd, hade Nikes ensamstående mamma gjort en omvänd klassresa och hamnat i en nedåtgående spiral.
Relegerad redan i trean
I Nikes barndomshem, en liten lägenhet på Kungsholmen, lät mamman sina älskade duvor flyga fritt och bajsa överallt. Där var rödvinspartyn och många, långa timmar då Nike blev lämnad åt sig själv. Byggde världar, i sin ensamhet, med leksakshästar och Barbiedockor.
– Mamma gjorde väl så gott hon kunde, ändå. Stod upp för mig när det blev knöligt i skolorna. Jag var väldigt bråkig och utåtagerande, de andra barnen fick ingen arbetsro när jag var med i klassrummet. Det var väl ett försök av mig att bli sedd. Jag mådde inte bra, helt enkelt. Blev relegerad från min första skola redan i trean.
I Gallerian och betongförorten Rågsved fann Nike Markelius sin nya tillhörighet. I punkkretsarna där ingick vilsegångna knarkare och killar som var många år äldre. Man festade, spelade och drack på nätterna, och sov hela dagarna.
Det låter som livsfarliga miljöer för en 16-åring?
– Det var det också. Många föll dit på droger. Det gjorde ju aldrig jag. Jag har alltid haft en broms. Ett ointresse, egentligen. Ja, det kanske låter livsfarligt men för mig var det underbart, att komma med Rågsvedsgänget och Ebba Grön och hela den grejen. Det var fina varma härliga människor, en gemenskap där folk var intresserade av vem jag var. Det blev min nya familj. Definitivt.
Pappan vägrade faderskapet
I sin bok berättar Nike känsligt om saknaden efter sin far, ett tomrum som tagit decennier att bearbeta. Fadern, som kom från Kreta, arbetade tillfälligt i Sverige när kärleksbarnet Nike blev till.
– Mamma var ett vänsterprassel – men det visste hon inte själv från början. Att han redan var gift kom fram först när mamma var gravid. Han lämnade scenen i sjätte månaden, och vägrade faderskapet. Så jag har aldrig haft någon pappa.
Läs mer: Jag var förföljd av ondska
Först när Nike var långt över 20 lyckades hon via sin halvsyster få till ett möte med fadern i Stockholm 1990.
– Det resulterade i två middagar, som var ganska ytliga och frustrerande för mig. Jag hoppades ändå att vi skulle kunna upprätta någon slags relation. Jag skrev brev i åratal efteråt, som jag aldrig fick svar på. Nu har jag gett upp.
Hur har du hanterat det här sveket?
– Alltså, det har förstört jättemycket för mig. Verkligen. Det smärtsamma är ju att han är så totalt ointresserad av mig, mitt liv, mina drömmar. Det är ganska förfärligt. Det har väl försvårat i mina relationer, också. Att jag inte fick växa upp med två vuxna som älskade och respekterade varandra. Jag fick inte riktigt lära mig hur man gör. Jag har fått kämpa för att skapa bra kärleksrelationer och ett fungerande liv.
Avstod från att äta
Nike Markelius ångrar inte sina livsval, trots att tillvaron som frilansande konstnär tidvis inneburit fattigdomsliknande omständigheter med 87 kronor på kontot när räkningarna betalts. Som kvinna har hon ibland känt sig bortvald som musiker, trots att hon paradoxalt nog varit rätt ensam som svensk förebild för yngre kvinnliga instrumentalister och sångare.
– Det var några år i skuggan. När jag inte riktigt blev sedd för de kvaliteter jag har. Blev kvar i kulisserna medan de andra dansade, så att säga.
Under kortare perioder har Nike faktiskt avstått från att äta, för att barnen skulle få mat på bordet. Kärvt! Men, förklarar hon, det har också funnits en frihet i detta, fördelar med att inte ha det så fett:
– När man väl får en möjlighet att resa, till Grekland till exempel, då uppskattar man verkligen det. Det blir ett sådant äventyr, som en magisk saga. Inte minst för barnen. Om de får göra det en gång, under uppväxten. Folk som reser varje sommar gäspar ju åt det till slut. Har man det lite knapert, och äntligen kan köpa sig något riktigt gott att äta när barnbidraget kommer – då är det fest. En helt annan sak än om det funnits pengar hela tiden. Det, menar jag, är också rikedom. Att uppskatta saker. Alla skulle behöva sänka nivån för vad som är livskvalitet. Det finns något vackert och lärorikt i att inte ta saker för givna.
Telefonsamtalet som ändrade allt
En dag vände det! Just när det var som skörast. Benny Andersson ringde. Ja, DEN Benny Andersson. Nike hade skickat honom ett paket med låttexter och en hembränd cd-skiva, på ren vinst och förlust. Nu ville Benny Andersson att Nike och hennes band skulle bege sig till hans studio på Skeppsholmen – stans bästa, med akustik, utrustning och även sjöutsikt som slår det mesta – för att spela in en skiva. Nike fick nypa sig i armen.
– Ja, det har vänt nu. Det får man väl säga. Och i den vändningen har Benny betytt enormt mycket. Gud! Det där kom i absolut rätt ögonblick.
Just nu jobbar hon med flera parallella projekt. Hon är trummis i bandet Juka Soma som ger ut en EP senare i år, ska turnera med egna bandet Nike och röda orkestern i sommar samt skriver material för en planerad soloplatta.
– Och så jobbar jag på en ny bok, fast det är lite hemligt än så länge…
– Jag ser nog ganska ljust på framtiden. Kommer att fortsätta som jag alltid gjort. Skriva texter och musik, sjunga och spela. Det är vad jag vill göra med mitt liv. Det vore väl förfärligt om jag hade gett upp? Jag kommer aldrig att ge upp! Jag har sett till att värna min frihet, det är väl det som har gett mig min kraft. Att jag är orädd, och bara gör. Att jag aldrig gått in i fållan.