• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Petra Marklund: Jag var jättesjuk

    Hon är artisten som har scenskräck, men som gärna åker på turné. För Icakuriren berättar Petra Marklund om aliens, ätstörningar och hur hon lyckades bli sparkad av sitt skivbolag.

    Petra Marklund: Jag var jättesjuk
    Petra Marklund sitter på golvet i replokalen och filar på vårturnéns låtlista. Foto. Peter Knutson

    Händerna upp i luften, pannan mot baren, nu spränger vi taket…"

    Vi har hamnat i Petra Marklunds replokal och tonerna från hennes superhit Händerna mot himlen ljuder ända ut i korridoren. På scenen står ett niomannaband och slipar på de sista verserna innan turnépremiären. Ett gäng gitarrer står prydligt uppradade mot väggen och golvet täcks av sladdar som ringlar sig som ormar mellan våra fötter.

    – Ser ni den där grejen som ser ut som en alien? säger Petra Marklund och pekar på en konstruktion som ser ut att vara hämtad från framtiden. Tre "spröt" sticker upp från ett bord, det är stativ till kameror. På konserten ska Petra filmas från olika vinklar och bilden kommer projiceras live på en stor duk i bakgrunden. 

    – Det kändes kul att testa något nytt, för jag blir lätt uttråkad om jag gör samma sak om och om igen. Nu måste jag vara alert. Jag behöver lite utmaning för att göra bra ifrån mig och inte bli blasé, säger hon. 

    Låtarna hon kommer spela är till största delen från senaste albumet Ensam inte stark, en skiva där Petra Marklund gör upp med hierarkierna i högstadiets
    korridorer och andra tunga tonårsminnen. I duetten Kidz, som hon gör tillsammans med artisten Linnea Henriksson, sjunger hon bland annat om "En duktig flicka med kroppskomplex"

    Edward Blom: Jag var oerhört pank, bodde i andra hand i en liten, ostädad etta

    Petra Marklunds tonårsperiod påverkade henne jättemycket och hon har fortfarande behov av att prata om den tiden, vilket också resulterade i nya
    låten Kidz. Foto: Peter Knutson

    Vem var du på högstadiet?

    – Jag älskade dans och musik och hade vänner, men kände mig alltid väldigt rädd för att bli utanför. Jag märkte att det fanns en stark gruppmentalitet, men hade svårt att haka på det och började dra mig undan. Jag brottades mellan värld-arna, halva jag ville vara bland de coola, inte plugga och vara ute och festa. Den andra halvan ville hänga med de som var trygga, snälla och duktiga i skolan. Jag hamnade mittemellan och tappade bort mig själv, säger Petra. 

    Hon led också av en skev självbild och började banta:

    – Jag hade några år som var jättesvåra med ätstörningar. Det var en hemlis som ingen visste om. När jag ser tillbaka på den tiden var jag jättesjuk, men det fattade jag inte då. 

    Hur vände det?

    Läs mer: Därför ska du inte använda kaffekapslar

    – Jag växte ifrån det på något sätt och det gick över av sig självt när jag började på gymnasiet. Jag gick på musiklinjen på en skola som var svår att komma in på. Jag kände mig pepp och något annat hamnade i fokus. Jag blev sång-Petra som kunde sjunga och skulle bli artist, och då fick den sidan blomma ut hos mig. Jag fick bättre självförtroende av det. 

    Vissa hävdar att man aldrig blir helt frisk från ätstörningar, men att man lär sig att tackla det. Hur har det varit för dig?

    – Någon störning ligger säkert kvar, men jag är långt, långt ifrån att inte behålla maten jag ätit. Det känns som att jag nog kommit över det. Jag är också uppväxt i en familj som varit extremt noggrann med att "naturlighet är det vackraste". Min mamma har inte varit utseendefixerad eller pratat om att banta och hon har sagt att jag är som finast när jag är osminkad, så jag är uppväxt under bra förhållanden. 

    Med kroppskomplexen i bagaget, hur var det att gå in i en bransch som är så besatt av yta?

    – Jag var ganska anti i början. När jag gick på premiär ville jag inte klä upp mig i typiska popstjärnekläder, så de kallade mig för "Yllekoftan". Det var en gammal skivbolagssnubbe som tyckte att jag skulle vara mer som en "riktig pop-
    stjärna", vilket var asirriterande. Jag vägrade – och fick sparken. När folk har förutfattade meningar vill jag inte förgylla deras klichéer, det tar emot. Jag vill känna att jag är en egen person. 

    De öppenhjärtiga låttexterna om tonårens svärta har fått många tjejer att skriva till Petra om sina problem, inte minst
    sedan sångerskan gick ut och efterlyste duettpartners på landets skolor som kunde bidra med egna, personliga textrader till låten Kidz.

    – De flesta har skrivit om mobbning, krav, utanförskap och utseendefixering. Jag är en blödig person och har fått kämpa emot tårarna.

    – Nu när jag läst alla texter inser jag att jag inte var ensam om att känna mig ensam. Det sorgliga är att inget har förändrats sedan jag var fjortis, för det är samma typ av berättelser idag. 

    Gjorde det inte ont att gå tillbaka i minnet och riva upp gamla sår?

    – Tonårsperioden har påverkat mig
    jättemycket, så jag har fortfarande ett behov av att prata om den, vilket fick bli den här låten. 

    Vi förflyttar oss till logen bakom scenen. Väggarna pryds av en signerad Charlotte Perrelli-affisch och hårdrockbandet
    Europes gamla guldskivor. En minikyl fylld med läsk står och surrar i bakgrunden. Petra sparkar av sig kängorna och kryper upp i soffan med en Ramlösa i handen. Det märks att hon känner sig hemma här. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!