Petra Marklund: Jag var jättesjuk

Händerna upp i luften, pannan mot baren, nu spränger vi taket…”

Vi har hamnat i Petra Marklunds replokal och tonerna från hennes superhit Händerna mot himlen ljuder ända ut i korridoren. På scenen står ett niomannaband och slipar på de sista verserna innan turnépremiären. Ett gäng gitarrer står prydligt uppradade mot väggen och golvet täcks av sladdar som ringlar sig som ormar mellan våra fötter.

– Ser ni den där grejen som ser ut som en alien? säger Petra Marklund och pekar på en konstruktion som ser ut att vara hämtad från framtiden. Tre “spröt” sticker upp från ett bord, det är stativ till kameror. På konserten ska Petra filmas från olika vinklar och bilden kommer projiceras live på en stor duk i bakgrunden. 

– Det kändes kul att testa något nytt, för jag blir lätt uttråkad om jag gör samma sak om och om igen. Nu måste jag vara alert. Jag behöver lite utmaning för att göra bra ifrån mig och inte bli blasé, säger hon. 

Låtarna hon kommer spela är till största delen från senaste albumet Ensam inte stark, en skiva där Petra Marklund gör upp med hierarkierna i högstadiets
korridorer och andra tunga tonårsminnen. I duetten Kidz, som hon gör tillsammans med artisten Linnea Henriksson, sjunger hon bland annat om “En duktig flicka med kroppskomplex”. 

Edward Blom: Jag var oerhört pank, bodde i andra hand i en liten, ostädad etta

Vem var du på högstadiet?

– Jag älskade dans och musik och hade vänner, men kände mig alltid väldigt rädd för att bli utanför. Jag märkte att det fanns en stark gruppmentalitet, men hade svårt att haka på det och började dra mig undan. Jag brottades mellan värld-arna, halva jag ville vara bland de coola, inte plugga och vara ute och festa. Den andra halvan ville hänga med de som var trygga, snälla och duktiga i skolan. Jag hamnade mittemellan och tappade bort mig själv, säger Petra. 

Hon led också av en skev självbild och började banta:

– Jag hade några år som var jättesvåra med ätstörningar. Det var en hemlis som ingen visste om. När jag ser tillbaka på den tiden var jag jättesjuk, men det fattade jag inte då. 

Hur vände det?

Läs mer: Därför ska du inte använda kaffekapslar

– Jag växte ifrån det på något sätt och det gick över av sig självt när jag började på gymnasiet. Jag gick på musiklinjen på en skola som var svår att komma in på. Jag kände mig pepp och något annat hamnade i fokus. Jag blev sång-Petra som kunde sjunga och skulle bli artist, och då fick den sidan blomma ut hos mig. Jag fick bättre självförtroende av det. 

Vissa hävdar att man aldrig blir helt frisk från ätstörningar, men att man lär sig att tackla det. Hur har det varit för dig?

– Någon störning ligger säkert kvar, men jag är långt, långt ifrån att inte behålla maten jag ätit. Det känns som att jag nog kommit över det. Jag är också uppväxt i en familj som varit extremt noggrann med att “naturlighet är det vackraste”. Min mamma har inte varit utseendefixerad eller pratat om att banta och hon har sagt att jag är som finast när jag är osminkad, så jag är uppväxt under bra förhållanden. 

Med kroppskomplexen i bagaget, hur var det att gå in i en bransch som är så besatt av yta?

– Jag var ganska anti i början. När jag gick på premiär ville jag inte klä upp mig i typiska popstjärnekläder, så de kallade mig för “Yllekoftan”. Det var en gammal skivbolagssnubbe som tyckte att jag skulle vara mer som en “riktig pop-
stjärna”, vilket var asirriterande. Jag vägrade – och fick sparken. När folk har förutfattade meningar vill jag inte förgylla deras klichéer, det tar emot. Jag vill känna att jag är en egen person. 

De öppenhjärtiga låttexterna om tonårens svärta har fått många tjejer att skriva till Petra om sina problem, inte minst
sedan sångerskan gick ut och efterlyste duettpartners på landets skolor som kunde bidra med egna, personliga textrader till låten Kidz.

– De flesta har skrivit om mobbning, krav, utanförskap och utseendefixering. Jag är en blödig person och har fått kämpa emot tårarna.

– Nu när jag läst alla texter inser jag att jag inte var ensam om att känna mig ensam. Det sorgliga är att inget har förändrats sedan jag var fjortis, för det är samma typ av berättelser idag. 

Gjorde det inte ont att gå tillbaka i minnet och riva upp gamla sår?

– Tonårsperioden har påverkat mig
jättemycket, så jag har fortfarande ett behov av att prata om den, vilket fick bli den här låten. 

Vi förflyttar oss till logen bakom scenen. Väggarna pryds av en signerad Charlotte Perrelli-affisch och hårdrockbandet
Europes gamla guldskivor. En minikyl fylld med läsk står och surrar i bakgrunden. Petra sparkar av sig kängorna och kryper upp i soffan med en Ramlösa i handen. Det märks att hon känner sig hemma här. 

Svenskt genombrott i Så mycket bättre

Sitt stora genombrott fick Petra Marklund 2010 då hon medverkade i första omgången av TV 4:s helgunderhållning Så mycket bättre. Då kallade hon sig
September och gjorde upptempolåtar på engelska för dansgolven. Från att ha
varit en doldis blev hon namnet på
allas läppar. Trots att September betraktades som ett nytt stjärnskott i Sverige, var hon allt annat än en nykomling på
scenerna. Vid det här laget hade hon
redan en mångårig karriär utomlands och i Polen var hon en av de största
artisterna, inte minst efter singeln Cry for you som blev en megahit 2006 (och fortfarande är hennes mest populära låt, med fler än 32 miljoner visningar på You-tube). Att vara popstjärna på andra sidan
Östersjön, men en doldis hemma, hade sina fördelar:

– Det var skönt, för jag kunde slappna av hemma och sedan åka dit och vara en stjärna. Det var så sjukt, när jag skulle åka bil i Polen var det fans som började klättra på bilen, precis som man hade sett det framför sig när man var liten. Och jag skulle alltid åka limousine överallt, trots att jag blev åksjuk och fick nackspärr av det, säger Petra samtidigt som hon vrider på nacken för att visa hur oergonomiskt man sitter i en limo. 

Du var ju bara i dryga 20-årsåldern när du blev popstjärna. Vad gjorde det med dig?

– Jag var jättebesviken, för mina popstjärnedrömmar stämde inte alls överens med hur det var i verkligheten. Jag hade varit sångerska i hela mitt liv och var van vid band, men nu fick jag stå själv på scenen och sjunga playback. Det var torftigt och plastigt, musiken hamnade inte i fokus utan kändes som något slags paket som skulle framföras. Jag vägrade att stå själv med en cd-skiva och vänta på att någon skulle trycka på play. 

Blev du vuxen tidigare än oss andra?

– Allt resande har gett mig massa
perspektiv, jag hade nog varit mer inskränkt om jag hade stannat hemma. Men på papperet känns mina jurist-
kompisar tusen gånger vuxnare än mig, säger Petra. 

Hon blir tyst för ett ögonblick och ser lite eftertänksam ut. 

– Jag hade gärna jobbat på lite vanliga jobb, stått i någon bardisk och serverat drinkar i Mexiko, bott utomlands och
jobbat med whatever, tagit någon kurs, pluggat i Uppsala…gud, vad roligt! De flesta jag känner har aldrig haft så roligt som när de var studenter. Jag kan vara lite sotis på mina vänner som levt lite mer för dagen och säkert haft en mer utstakad väg än vad jag hade. För mig har det alltid funnits en plan, men som varit extremt oviss. Lite som att vara frilansare antar jag.

Har scenskräck

Petra har sina musikaliska rötter i jazzen och sjöng i sina föräldrars jazzcoverband som ung tonåring. Från jazzen tog hon med sig lekfullhet och improvisation:

– Det är kul att hitta på melodier som inte är alltför förutsägbara. Så är jazzen, man får en låt och så ska man göra det till sin egen, men ändå komma tillbaka till en röd tråd. Där har jag lärt mig mycket. 

Redan som 10-åring bestämde sig Petra för att bli artist och turnera ute i världen. Jag undrar om hon varit otålig och var hennes viljestyrka kommer ifrån, men Petra pekar hellre på en annan egenskap: 

– Det viktigaste för att lyckas med det man drömmer om är att vara naiv. Jag var naiv när jag var liten och tänkte “Jag vill bli artist – och det kommer jag att bli”, utan att kolla statistiken och hur stor sannolikheten var. 

Tidigare har du pratat om din scenskräck. Hur är det med den idag?

– Jag kommer nog alltid att ha scenskräck, men det släpper alltid när jag går ut på scen, konstigt nog. Scenskräcken handlar om att jag bryr mig så himla mycket om musiken. Mitt skivbolag
brukar säga att om jag inte är nervös, då är jag inte lika bra på scen. Jag svär alltid högt innan varje framträdande, det finns något förlösande i det. 

För många är Petra Marklund känd som allsångs-Petra som programledde Allsång på Skansen i SVT under två somrar. Hennes bästa minne från Skansen råkar också vara hennes värsta:

– Det var sekunderna innan jag gick ut på scenen och sjöng Stockholm i mitt hjärta live i tv. Det var så nervöst och jag tänkte “det här går inte, jag går hem”. Men det är också otroligt mäktigt att stå där bakom och sedan gå ut och sjunga. Jag hade förberett mig jättelänge och det kändes fantastiskt när det gick från tanke till verklighet. 

Sverigeturné i vår

Hon var den första kvinnliga programledaren för Allsång på Skansen och blev hyllad på många håll – inte minst för sina solonummer. Samtidigt var den negativa kritiken stark. Tv-skribenterna sågade bitvis hennes programlederi och intervju-
förmåga och det rapporterades om
dalande tittarsiffror. Petra  hanterade stormarna genom att helt enkelt inte fästa någon vikt vid det som skrevs: 

– Det är ett stort program och då är det många som tycker en massa saker. 

Det tråkiga var att tidningarna valde att vinkla väldigt ensidigt och oftast byggdes det upp ett luftslott av något vi inte ens visste hade hänt. Till slut kunde jag inte göra annat än att skratta åt det. Det var så långt ifrån verkligheten att det var svårt att ta på allvar, säger hon och fortsätter:

– Jag är jätteglad över att jag gjorde Allsång på Skansen. Det var en super-
utmaning, det kändes, och jag är stolt över att jag vågade. Och jag kände att om någon tycker att det är dåligt, så är det ingen fara. Världen går inte under. 

Under februari och mars kommer Petra Marklund spela på en rad kulturhus runt om i Sverige. Skulle hon känna sig lite trött efter turnén kan hon alltid pusta ut i den stora villan som hon nyligen köpt tillsammans med sin fästman.

Hur känns det att ha blivit villaägare?

– Det känns fantastiskt att bo där, jag är uppväxt i villa så det är lite som att komma hem. Och vi har en trädgård med massa mynta, lavendel, Stockholms största
rabarber och hur mycket äpplen som helst!

De har redan dragit igång ett stort renoveringsprojekt:

– Just nu håller vi på och bygger och fixar och planerar hur allting ska bli. När jag var liten fick jag inte spika upp en plansch i mitt rum, för det skulle bli hål i väggen. Nu får jag göra som jag vill!
Det är en dröm.