Hasse Andersson: ”Gud kan man lika gärna prata med ute i skogen”

Egentligen skulle Hasse Andersson och hustrun Monica vid det här laget ha varit på väg mot Spanien. Men i sista stund har resan ställts in – översvämningarna satte stopp för planerna.

– Vi skulle hälsa på vänner i Spanien som har hyrt en ­lägenhet där, men nu gick inte det. Världen är upp och ner, säger Hasse när vi talas vid, bara några veckor innan han inleder en period av spelningar i kyrkor runt om i södra Sverige.

Senast vi träffades stod han på scen efter över sextio år i rampljuset, mitt i sin avskedsturné. Ett uttalat farväl till applåderna, scenerna och de ständigt packade väskorna.

– Det stämmer. Jag har slutat turnera, säger han och ler lite snett. Men när min producent frågade om jag inte kunde göra några mindre spelningar, sa jag ja på ett villkor – att jag fick hålla mig i södra Sverige och åka hem samma kväll. Jag kände mig så trött på hotellnätter och allt väntande emellan spelningarna.

Det som från början var en försiktig idé växte snabbt. Plötsligt fylldes kalendern med 23 kvällar.

– Jag är mer rädd om min tid nu. Förr kunde man vänta en hel dag för en timmes spelning. Det vill jag inte längre.

Spelningarna sker i mindre sammanhang, ofta tillsammans med lokala körer. Inga långa transporter, inga hotell – och betydligt mindre slit. Med tacksamhet nämner Hasse sin manager Dennis, som sedan Melodifestivalen 2015 har skött bokningar och kontrakt.

– Innan dess gjorde jag allt själv. Nu har jag verkligen insett hur skönt det är att ha den hjälpen.

Hasse Andersson om sin tro på Gud

Att just kyrkor har blivit spelplatser är ingen tillfällighet. Där finner Hasse en särskild ro.

– Det är ett rum där man lyssnar. Man kommer inte dit för att dansa eller leta efter en partner, utan för att lyssna på just mig och min musik och vara närvarande. Det finns något väldigt fint i det.

Hans relation till tron är personlig, lågmäld och fri från tvära kast. Som barn gick han i kyrkan och tron finns kvar – men på hans eget sätt.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Pernilla August håller nyfikenheten vid liv: ”Invanda mönster skrämmer mig”

– Jag tror på en Gud som står över allt annat, en individ som vill människor väl. En Gud som ryms lika mycket i skogen som i kyrkbänken. Monica och jag går till kyrkan ibland, mest för stämningens skull. Men Gud kan man lika gärna prata med ute i skogen när vi plockar svamp.

Genom åren har övertygelsen snarare fördjupats än förändrats.

– Jag tror på godhet och snällhet. Tänk om fler bara var lite snällare, så fin världen skulle vara då?

Som ung fick han dock erfara motsatsen. Prästen som konfirmerade honom ansåg att det var syndigt att spela på dansbanor redan som 14-åring.

– Musiken var ju allt för mig. Det var min gåva. Det fick mig att hoppa av min konfirmation. Senare träffade jag en annan präst, under lumpen. Han såg tvärtom att tro och musik kunde gå hand i hand. Det betydde mycket.

Idag är tron en trygghet snarare än en regelbok.

– Jag känner mig trygg av att ha en tro. Jag är inte bokstavstroende, men tror på mitt sätt och min tro är utan en massa förbud.

Monica är halva Hasse

Musiken har alltid varit navet i Hasses liv, tillsammans med naturen, djuren och mötena med människor. Många av hans visor har vuxit fram just där – i vardagen, i samtalen, inom familjen. Alla barn och barnbarn har fått varsin sång. Nu finns till och med barnbarnsbarn.

– Alba. Det betyder gryningsljus.

Aldrig har glädjen till musiken lämnat honom. I de tyngsta stunderna har han sökt sig till gitarren eller pianot. Där har det alltid känts lite lättare. Ibland sitter han och Monica tillsammans och sjunger. Hon vid dragspelet.

– Hon spelar Månsken över Ångermanälven, men är inte så flyhänt, skrattar han. Men jag njuter.

Kärleken till Monica löper som en röd tråd genom hela samtalet. Hasse beskriver henne som sin livskamrat och fasta punkt.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Therese Alshammar om livet efter elitkarriären: ”Jag vill vara en frisk, glad och närvarande mamma”

– Hon är allt för mig. Mitt halva jag. Hon är så snäll, klok och kunnig. Hela min familj älskar henne. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.

Vardagen delas omsorgsfullt. Varje morgon turas de om att bädda sängen och laga frukost – havregrynsgröt med äppelmos, chiafrön och valnötter, kaffe och en ingefära­shot.

– När vi ska ta vår shot har vi alltid en liten ramsa och en ceremoni, säger Hasse och ler, men detaljerna förblir parets hemlighet.

På frågan vad som krävs för att stå stadigt bredvid en så folkkär person svarar han utan tvekan att Monica har ett närmast änglalikt tålamod.

– En gång kom det fram en 14-årig hårdrockstjej med piercing i näsan. Hon vände sig mot Monica och sa: ”Du har haft tur du som fått någon som Hasse!” Det har vi skrattat åt i åratal.

Vill inte fastna i det eländiga

Hasse medger att han ibland kan bli både arg, ledsen och uppgiven när han slår på tv:n och ser hur världen utvecklas.

– Jag kan bli riktigt arg när jag ser världsledare stå i tv och säga osanningar som ingenting, trots att alla som tittar vet att det är lögn. Men som tur är blir min fru upprörd av samma saker, så då kan vi gnälla ihop. Det kan vara bra att ventilera vår ilska med varandra.

Samtidigt beskriver han sig själv som mindre bra på att stanna kvar i det tunga.

– Egentligen är jag ganska dålig på att prata om det som inte är bra. Monica har lite svårt för det. Hon menar att jag lätt vill byta ämne så fort vi pratar om något som är för jobbigt. Men jag blir så ledsen inuti och då måste jag snabbt fram med något glatt och positivt. Jag vill att man ska vara glad och inte fastna i elände.

När applåderna tystnar och scenljuset slocknar är det människorna omkring honom som ger mening.

– Min familj, vännerna och grannarna. Och att jag får vara med om att barn springer fram och kramar om mig överallt, eller ungdomar som vill ta selfies. Jag tycker det är fantastiskt och blir alldeles varm i hjärtat.

Han har aldrig aktivt sökt sig till folksamlingar, men heller aldrig upplevt publikens närhet som betungande.

– Det är ju de som gjort mig till den jag är. Utan min publik är jag inget.

Inte rädd för döden

Även om Hasse ser döden som en naturlig del av livet, bär han på en stillsam sorg över att allt fler jämnåriga vänner faller ifrån.

– Det är trist, vännerna försvinner en efter en. Jag och Monica brukar säga: ”Nu hugger de hårt i vår skog.” Men vi påminner varandra om att vi får vara glada så länge vi får vara med och har hälsan någorlunda i behåll.

Han har fått många förfrågningar om att sjunga på vänners begravningar, men har tvingats tacka nej.

– Jag klarar inte det. Det är för känsligt och tufft.

Rädsla för döden har han inte, men en önskan är att få lämna livet stilla och varsamt – som hans mor.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Olle och Fotini Carlsson: ”Många har ett behov av att prata om tro”

– Hon dog i sömnen av en hjärtinfarkt. Pappa skulle ta henne i handen på morgonen så att de kunde dricka sitt morgonkaffe tillsammans. Men då var handen alldeles kall. Det var sorgligt, hon blev bara 56 år. Jag är faktiskt unik i vår släkt som blivit så här gammal, säger Hasse.

Hur vill du helst bli ihågkommen?

– Att jag var någon som brydde mig om min omvärld.

När han blickar tillbaka på livet är det förlusterna som ­varit svårast att bära.

– När nära och kära försvinner. När min syster dog och nu senast, när min lillebror gick bort här i höstas. Han skulle ju inte dö före mig … Vår fosterflicka som dog i en bilolycka, det var också ett stort trauma. Jag har varit med om traumatiska händelser, men det är ju en del av ­livet.

Bjärehalvön är Hasses paradis

Efter mer än trettio år valde paret att sälja sitt hus i Florida, lägenheten vid Norrvikens trädgårdar och huset i Degerfors.

– Anledningen till att vi inte ville ha kvar huset i USA var dels den långa resvägen, dels hur klimatet blev sedan Trump kom in i bilden. Från att grannar umgicks och hade det trevligt ihop, blev det plötsligt en spänd stämning mellan de som röstade på honom och de som inte gjorde det.

Idag är det Bjärehalvön som är hemma. För Hasse råder ingen tvekan.

– Det är paradiset på jorden. Gud var på sitt allra bästa ­humör när han skapade den här platsen. Vänliga människor, fantastisk natur, närhet till havet, äppelodlingar och stränder – det finns inget ­finare.

Monica, som är uppvuxen i Degerfors, kan ibland sakna insjöar och djupa skogar. Därför går färden med jämna mellanrum till Brevens Bruk.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Hundarna hjälpte Marion att läka: ”Jag önskar att fler upptäcker vad djur kan ge”

– Där får hon sitt behov mättat av att fiska abborre, plocka blåbär och svamp. Jag tycker också att det är mysigt. Sist fiskade vi så mycket abborre att vi hade för ett helt år framåt, säger han med ett skratt.

Ett annat gemensamt intres­se är båten. I Torekov ligger parets sex meter långa jolle med röda segel.

– När vi ger oss ut på havet känner jag mig fri. Då är det mysigt.

Mysigt, ett ord Hasse under samtalets gång använder mer än fingrarna på händerna kan räkna.