Papegojan Arturo och Julia försonades efter 43 års konflikt: ”Han har lärt mig att se livet med nya ögon”

Arturo rör sig långsamt längs Julias axel. Papegojan lutar sitt huvud mot hennes kind, nästan som i en viskning. Julia stryker honom längs nacken, där de gröna fjädrarna ligger som allra slätast.

– Jag är så tacksam för att vi har hittat tillbaka till varandra. Nu är det vi, för alltid, säger Julia.

Arturo ger ifrån sig ett läte och Julia svarar: ”Ja, vi ska snart äta lunch.” Båda vilar blicken ut genom fönstret och ser hur solen tittar fram. ­Arturo är närmare 60 år och Julia 71 år. Hon beskriver med glimten i ögat att båda har sina krämpor att tampas med:

– Jag har artros i tummarna och Arturo har artros i fötterna, skrattar hon och vänder upp blicken mot Arturo.

Det är svårt att föreställa sig att de levt på avstånd från varandra i 43 år. När man ser dem tillsammans är det som om de alltid varit de två. De läser av varandras kroppsspråk, rör sig med samma rytm och när Julia pratar kommenterar Arturo med ett mjukt läte eller en liten huvudrörelse.

– Han flyger inte längre. Vill han upp visar han det, och då sätter jag honom på sittställningen. Han är väldigt tydlig.

Julias andra papegoja

Deras gemensamma historia börjar för 53 år sedan, i Guatemala. Julia var 14 år när hon då träffade Arturo för första gången – en gulnackad amazon, en art som i dag är utrotningshotad. Arturo var ung och nyfiken och när Julia sträckte ut handen kom han fram till den – som om allt redan var förutbestämt.

Från den stunden var de oskiljaktiga. Han satt på hennes axel genom ungdomsåren, följde henne överallt och skrattade när hon skrattade.

– Det här var min andra papegoja. Jag hade en likadan innan som också hette Arturo, och när han dog sörjde jag så. När jag fick en ny blev vi direkt oskiljaktiga. Det kändes som att den gamla Arturo och den nya var sammanflätade.

Familjen flyttade senare tillbaka till USA och Arturo följde med och anpassade sig till det nya livet. När Julia senare träffade Mats, mannen hon skulle gifta sig med, förändrades livet ännu en gång. Arturo följde med även då, hela vägen över Atlanten till Sverige.

– Ja, Mats fick oss båda, som ett kit.

Flytten till Sverige gick bra och även här anpassade sig Arturo. Han hade sin Julia – och Mats.

Papegojan Arturo blev aggressiv när barnet kom

Men 1976, när Julia en dag kom hem med deras första barn hände något. Arturos humör skiftade. Från att ha varit kärleksfull blev han aggressiv, högg Julia så fort han fick chansen och skrek nätterna igenom. Julia provade flera gånger att hantera honom, men det gick inte.

– Han var besviken på mig och jag tror att det handlade om svartsjuka.

Situationen gick inte att avhjälpa. Arturo var stressad, skrek och gjorde utfall. Han fick därför flytta hem till Julias svärföräldrar, som bodde grannar med familjen.

– Det gjorde ont att lämna honom, men det var det enda vi kunde göra.

Hos svärföräldrarna hittade Arturo sitt lugn. Han fick rutiner och trygghet och ofta sällskap av Mats. Av någon anledning accepterade Arturo honom, men inte Julia.

– Jag sörjde oss och kände ibland en avundsjuka. Varför Mats och inte jag? Men samtidigt var jag glad, för jag visste att han inte glömt oss, ­säger Julia.

Åren gick. Julia och Mats fick fler barn och avståndet mellan Julia och Arturo sträckte sig nu genom årtionden. De hade samma familj, men inte samma närhet. Ändå brast bandet aldrig helt.

Julias sorg förde dem samman

När svärföräldrarna gick bort kom Arturo hem till Mats och Julia igen, fortfarande i sin stora bur – och fortfarande arg på Julia.
Men så en dag 2019 förändrades allt. En eftermiddag satt de i köket och åt middag. Julia befann sig i en livskris, hennes mamma hade gått bort, hon hade slutat jobba och kände sig vilsen.

– Jag hade en djup kris, nästan som en depression, ­säger Julia.

Mats hade öppnat Arturos bur för att han skulle få röra sig fritt. De undrade om han skulle attackera Julia vid köksbordet där de satt. Men i stället kom han fram till Julias plats och klättrade försiktigt upp på hennes axel.

– Jag kunde inte tro att det var sant. Jag var på min vakt, jag trodde han skulle hugga mig. Men inget hände.

Han gjorde inget utfall. Inget skrik. I stället klättrade han långsamt upp på hennes arm, vidare över hennes skuldra och lade sitt huvud mot hennes hals. Precis som han gjorde när hon var 14 år.

Julia tror att Arturo kände hennes sorg och visste att hon behövde honom.

– I hans värld kände han nog att jag svek honom när jag kom hem med ett barn som fick all uppmärksamhet. Men trots det, efter 43 år, visade han att han ville ge mig en ny chans.

Från den dagen har de ­varit oskiljaktiga igen.

Arturo älskar att vara med i allt Julia och Mats gör. På promenader sitter han på hennes axel eller i sin uppvärmda ryggsäcksbur i kyligare väder. Någon bur har han annars inte längre. Han vill alltid vara där Julia är.

– Han har lärt mig att se livet med nya ögon. Att man kan förlåta. Det har jag lärt mig av honom. Arturo sa förlåt, på sitt sätt.

En familjemedlem

När han blev tillfälligt sjuk för två år sedan tatuerade Julia in en bild av honom på sin arm av rädsla att förlora honom.

– Jag ville ha ett minne av honom. Först tänkte jag: ”Vad har jag gjort?” Men när barnbarnen sa att jag var cool, då kändes det rätt.

Julia och Mats har också talat om framtiden. Vad skulle hända om de går bort före Arturo?

– Det har vi också säkrat upp. Arturo är en familjemedlem och det är viktigt att han mår bra så länge han lever.

Julias och Arturos relation sträcker sig över 57 år – papegojor kan bli mycket äldre än de flesta tror. Nu har deras berättelse också blivit en barnbok, ”Julia + Arturo = sant” som visar hur relationer växer fram och hur just förlåtelse och vänskap kan bli bärande delar i en livslång relation. Julia säger:

– Vi har gått igenom allt. Och nu är vi hemma. Det är det viktigaste.