Hemma i köket hos Gert Wingårdh: ”Enmansköket är perfekt för mig”

Man bara baxnar. På en berg­knalle allra längst ut på Tofta­halvön norr om Göteborg ligger ett gammalt rödmålat soldattorp som fått ett helt nytt liv. Ena kortväggen består av gigantiska fönster med en närmast majestätisk utsikt över Sälö fjord. En liten plastbåt guppar förbi mellan kobbarna och vinden får de gulnande löven att dansa schottis i träden.

Det är tvättäkta skärgårds­magi.

En helt annan typ av magi sker inne i det lilla köket där en viss arkitekt och programledare hanterar en välmatad krabba med väl avvägda doser våld, finlir och vitlök.

Det råder ingen tvekan om att det här är någon som vet vad han vill. Gert Wingårdh är en mycket bestämd man. Kanske är det också just målmedvetenheten som gjort honom till en mångfaldigt prisbelönt arkitekt som ritat alltifrån ambassader till vattentorn och ”kanske ett par hundra hus” under sin långa karriär.

”Det är ju vid måltiden allt sker som är av intresse”

Han tar emot barfota, klädd i svarta byxor, svart T-shirt och svarta glasögon på hjässan. På köksbänken ligger ytterligare tre par glasögon. Samtliga med svarta bågar. I det mäktiga matrummet snubblar man över hans svarta sandaler (kända från tv). De tjugo svindyra italienska designstolarna är häpnadsväckande lätta och ramarna så klart svarta.

Allt står i bjärt kontrast till de intensivt limegröna väggarna. Som visar sig vara äppelgröna.

– Vi gav ett äpple till målaren och sa: ’Den här färgen vill vi ha’. Och så blev det.

På väggen hänger konst av nära och kära. En manshög svart skulptur gjord av hustrun Karin utgör pricken över i. Ett rum man vill vara i. Vägg i vägg ligger ett nästan identiskt matrum. Fast utomhus – för sommarens många middagar.

– Mat är extremt viktigt för mig. Det är ju vid måltiden allt sker som är av intresse. Samtal, nya idéer och förälskelser. Alla mina hus har vuxit fram vid matbordet.

Gert Wingårdh trivs bäst ensam i köket

I dörröppningen till det angränsande köket är det ”svärmorsluckan” som styr. Gert lät helt enkelt installera en fällbar bänkskiva för att slippa ha sin dåvarande svärmor rännande i köket.

– Det här köket är perfekt för mig eftersom det är ett enmanskök. Kommer min fru in här följer oftast hunden med, och han har en förmåga att alltid vara i vägen. Det är bäst för alla att jag får sköta mig själv.

Hunden är en vacker schäfer vid namn Nix och pensionerad polishund. Det är med nöd och näppe vi lyckas rädda nyss nämnda krabba undan hans lystna blickar.

Karin sköter inköpen, men det är Gert som styr vid spisen.

– Och det är jag bara tacksam för, intygar Karin. Jag tycker verkligen inte om att laga mat.

Inspireras av kockar

Gert beskriver sin matlagning som robust och en mix av svensk husmanskost och franska köket samt en del tyska inslag (där han också bodde ett tag som barn). Han är mer eller mindre uppvuxen på restaurang och har inspirerats av sina många kockvänner. Kokböcker använder han sällan, men söker ofta inspiration på Youtube.

Varje fredag vankas det skaldjur på menyn. Helst närfångade färska räkor. Det blir lätt så när man landar på en skärgårdsknalle på Västkusten efter veckans pendling till diverse tv-inspelningar i såväl Malmö som Stockholm.

Under hösten har han medverkat i serien ”Så byggdes Sverige” tillsammans med Petra Mede och Mark Isitt. I dagarna börjar dessutom en ny säsong av ”Husdrömmar”, som han i vanlig ordning leder med Anne Lundberg. Att prata arkitektur och design ligger uppenbarligen honom väldigt varmt om hjärtat.

Det är knappast en slump att böckerna i vardagsrummet är nitiskt färgsorterade. Allt är noga uttänkt, precis som det mesta i Gert Wingårdhs tillvaro. Köksbänkar och väggfasta hyllor har böljande kanter som rimmar med naturen runtomkring. Samtliga ytor är klädda i ljust trä förutom den gamla järnspisen som i stort sett är det enda som finns kvar av ursprungs­köket.

Och även om själva köket är trångt är alla andra utrymmen minst sagt generösa. Som mest dukas det för uppemot trettio personer när hela familjen, inklusive ”flickvänner, barnbarn och ex”, dyker upp. För säkerhets skull har värdparet köpt ett extra hus på promenadavstånd för att alla ska få plats.

– Folk undrar varför jag bor i ett gammalt torp från 1600-talet och inte i något modernt och nyritat. Men här kan vi umgås hela högen. Och det är så jag vill ha det.