Som liten kände jag mig ensam så fort inte mamma fanns i närheten.
Som tonåring kände jag mig ensam för att ingen förstod.
Som ung man var jag ensam i att inte veta vart jag skulle – i den förfärande vissheten att jag inte skulle någonstans alls. Människan var – därefter var hon inte. Av jord är du kommen, jord skall du åter bli.
I 30-årsåldern låg jag på intensiven efter ett aneurysm – jag hade en strid ström av besökare under sex veckor på sjukhus. Personalen klagade på mängden.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Min älskade Buffa är död
På kvällarna körde ibland nattsköterskan in mig på hennes expedition – min nattliga döds- och ensamhetsångest slog till med full styrka. Vi pratade inte, jag fick bara ligga där och lyssna på en annan levande. Vilken ängel.
Jag bodde i Göteborg, jag hade ett stort socialt umgänge, vi hängde ihop som lim, jag och mina dödspolare.
Med jämna mellanrum, två tre veckor i stöten, kunde jag ändå dra ur telefonjacket (någon som minns telefonjacket…?) och inte lämna lägenheten. Jag spelade skivor om ensamhet, skrev sorgsna brev och lite poesi. Hade jag det inte oförtjänt bra? Så var det givetvis.
”Det var första halvan av mitt liv. Den andra halvan har jag precis börjat kika på – knappt man törs.”
Jag såg mig alltid som ensam. Jag levde ensam. Hade hundra tjejer, men inget tålamod. Hade hundra kompisar, några av allra bästa sort.
Jobbade i decennier, skrev och kände mig ensam om att vara om inte sämst så iallafall rätt värdelös. Jag skulle givetvis aldrig skriva något av betydelse.
Vid sidan av självömkandet rusade livet i rekordfart, livet var en fest, med sprit, pulver, piller, lite uppåt, lite nedåt – och vi hade så jäkla kul. Tills dom dagarna då det inte längre var fullt så kul – då var jag ensam igen, och suicidal.
Det var första halvan av mitt liv. Den andra halvan har jag precis börjat kika på – knappt man törs.
Många år var det äktenskap, frilansslit, familj, barn, för mycket alkohol – ensamhet var en lyx, men då trånade jag plötsligt inte särskilt mycket efter den.
Ensamheten slog till när hunden dog
Nu är jag skild sedan många år, barnen vuxna, lever själv. Äldre man med hund. Bara det är ju en kolossalt ensam tanke. Äldre man med hund! Låter som en sorglig kontaktannons från 70-talet.
När min galna, roliga, 11-åriga boxer, Buffa, plötsligt försvann på 24 timmar (helt nyligen) efter att ha drabbats av en accelererande hjärntumör – en dag kunde hon vare sig stå eller gå – slog ensamheten till med brutal kraft.
Äldre man – utan hund. Kunde det bli värre? Tveksamt, Jag fick ändå fler kondoleanser än när mamma dog. Var det ett tecken?
Läser att det finns ett begrepp som heter ”upplevd ensamhet”. Så jävla typiskt svenskt. ”Hur upplever du din situation”? Suck.
Saknar den där jäkla hunden varje dag.
