Så står jag där vid katedern i min gamla gymnasieskola och minnena väller över mig som en störtflod av skam och sorg. Framför mig sitter ett par hundra elever och lyssnar när jag berättar om mina böcker och pjäser, om resan från Rinkeby till Dramaten, där deras lärare fick idén att bjuda in mig. Här står jag, vuxen och med fler förverkligade drömmar än jag visste och vågade drömma. Ändå blir jag återigen barnet som aldrig passade in.
Jag minns hur jag tog tunnelbanan bara en kvart från min förort till en värld så fjärran att jag kände mig som en främling. På första skoldagen fick alla berätta om sig själva och sina föräldrar som hade titlar och yrken jag varken förstod eller kunde föreställa mig. Vad gör en intendent om dagarna? Jag minns hur skammen skavde och fick mig att försköna sanningen eller snarare ljuga att min städare till pappa var busschaufför. Självklart blev jag avslöjad.
Jag minns hur desperat jag försökte smälta in men avslöjades när en klasskamrat sa att hon skulle till landet och jag frågade vilket land. Jag minns min avund när de andra berättade om språkresor och skidskolor och krogbesök som jag den oroliga, ocoola, oattraktiva aldrig kunde följa med på. Och kulmen kom på studenten.
”De lämnade sitt land och planterade om sina rötter i främmande jord för att ge mig en framtid.”
Mina föräldrar stod där, vilsna och fulklädda. Pappa hade med sig en billig bukett i en skrynklig Konsumpåse som jag helst ville gömma. Medan mina klasskamrater korkade upp champagne och tutade i sina flotta bilar åkte vi till en kinarestaurang i Sumpan och åt dagens lunch, fyra små rätter. Pappa sörplade i sig soppan som han prisade för servitören som lite försynt anmärkte att citronvattnet var till för att tvätta händerna. Det enda som finns kvar från min student förutom skammen är en enda bild där jag står vitklädd vid tunnelbanan med min inplastade bukett och ett påklistrat leende.
Men de gjorde ändå sitt bästa, mina olyckligt lottade föräldrar. De lämnade sitt land och planterade om sina rötter i främmande jord för att ge mig en framtid. Och de lyckades. För nu är jag tillbaka, inbjuden till min gamla skola för att tala om klassklyftor, driv och drömmar, om litteraturens och dramatikens kraft att synliggöra de osynliggjorda.
Eleverna sitter som tända ljus tills en tjej räcker upp handen och berättar att killen bakom henne har viskat ut sitt hat under hela föreläsningen. Hon börjar gråta och vi alla börjar applådera för hennes mod och civilkurage. Jag frågar killen vad hans problem är och han mumlar att jag är kaxig som säger att jag skrivit banbrytande böcker (enligt recensenterna). Han blir provocerad av att jag flyttat från Rinkeby till Östermalm. Som om det vore förbjudet att göra en klassresa.
Efteråt kommer flera elever fram. En flicka berättar att han kallat henne white trash. En annan att han hånat henne för att hon bor i en förort. Snart står jag omringad av unga som vill vittna om sina egna erfarenheter av förakt och förtryck.
Och jag slungas fram och tillbaka mellan tiderna, mellan barndom och vuxenliv, mellan forntid och framtid i en samtid som är både skoningslös och samtidigt stärkande och stöttande på ett sätt som är nytt. Tiden går i cykler men någonting har förändrats. Det finns fler röster nu. Fler som vågar tala. Fler som vägrar tiga. Tack vare den unga tjejen som reste sig, och tack vare flickan jag en gång var, som fortfarande vägrar böja huvudet.
