Johan Croneman: Jag försöker få ihop det – men begriper ingenting längre

Jag är i otakt med tiden.

Det är rätt okey med mig, tror jag, för det mesta. Hur är det med er? Är vi som är i otakt bara irriterande, oroliga, ängsliga – och i vägen?

Lite lagom motvalls har varit lite av ett personligt signum under hela mitt yrkesliv (jag blir misstänksam när till exempel alla journalister springer åt samma håll – varför springer ingen åt det andra hållet?), men att hamna i otakt med tiden betyder något annat, något mer.

LÄS ÄVEN: Johan Croneman: ”Jag är pensionär”, vad i helvete betyder det?

Det handlar om att inte längre förstå eller begripa vad det är som händer. Man känner sig utanför, isolerad.

Lite bortom de vardagliga utbrotten med andra ord, över elcyklar, musikalisk nedskräpning i offentliga miljöer, vädret, inflationen, de fega politikerna, rökare i min port, dåliga fotbollsmatcher etc.

”Hallå, när hände det här”?

Att vara i otakt med tiden är ett obehag som långsamt sänker sig över oss som drabbas, ibland är känslan krypande, smygande.

Det är något av ett bakhåll, tveklöst: ”Hallå, när hände det här”?

Jag går omkring i en stad som inte längre är min, jag har inget med Stockholm att göra längre – och Stockholm är inte längre intresserat av mig. Det är slut mellan oss. Efter 35 år i varandras armar: ­Borta med vinden.

Men själens utanförskap är ännu värre.

LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Dags att införa P-skiva på kaféerna

Jag läser mycket historia – jag följer med samtiden. Jag umgås med unga människor.

Ändå förstår jag lika lite av missilerna över Polen som av brakfulla tonåringar som står på gatan nedan­för mitt fönster och skriker rakt ut? Jag förstår lika lite om folk som tror sig slåss för frihet och som skjuter sina motståndare i huvudet, som varför en snubbe framför mig på gatan (säkert 50+) som bara släpper ner sitt tomma ciggpaket på trottoaren i tron att någon annan har fått jobbet att plocka upp hans skräp?

”Jag försöker få ihop det. Jag får inte ihop det.”

Hur kan det passera relativt obemärkt att politiker fattar viktiga beslut om företag de själva äger aktier i? Samtidigt som tidningarna fylls av Melodi­charaden, Fröken Snusk och en ökänd härads­betäckare som bedrar sin fru hundra gånger – och sedan skriver en bok om det ihop? Och får ett gross medberoende snyftare på sin sida?

Jag försöker få ihop det. Jag får inte ihop det.

Fenomenen är inte nya, och många blir givetvis förbannade och många ställer sig frågande – men vi i otakt vi fattar verkligen inte längre alls, i bemärkelsen: Vi kan inte ta in det längre, vi har inte plats för det, i det vi en gång trodde att vi hade intakt: Förståndet.

LÄS ÄVEN: Johan Croneman: En blixtsnabb påminnelse om när livet var som bäst

När man inte längre förstår någonting alls riskerar man väl ändå att tappa förståndet? Helt.

Hittegods för tappat förstånd, vet ni åt vilket håll det ligger?