En av de mest målmedvetna människor jag kände rycktes nyligen från livet, alltför tidigt. Direkt efter gymnasiet tog vi båda bussen från Rinkeby till universitetet och jag minns hur minutiöst hon planerade sin blomstrande framtid. Hon blev advokat med egen byrå och vi förenades igen i vårt ideella arbete för kvinnojourer. Hon levde i ett kärleksfullt äktenskap med mannen hon mött på universitet, de fick tre fina barn och skaffade hus med trädgård och ett sagolikt lantställe.
Hon betade av varenda dröm tills hon fick dödsdiagnosen. Det kom som en chock, för hon levde enligt forskningens alla långlevnadstips – sunt, friskt och hälsosamt, hon motionerade och skrattade, hon blev rik och framgångsrik, levde harmoniskt omhuldad av släkt och vänner och hon tog sig tid åt att göra livet lättare för de olyckligt lottade.
Inför begravningen hörde en av våra forna studentkamrater av sig för att fråga om vi skulle samåka. Efter alla dessa år var jag tvungen att fråga hur hennes liv hade blivit. ”Det blev inte som jag tänkt mig”, sa hon och berättade att hon efter många års sökande efter en partner slutligen gav upp och bestämde sig för att skaffa barn själv.
”Även om vi inte har kontroll över skeenden kan vi forma våra svar på livet. ”
Sonen fyllde hennes liv med mål, mening och kärlek, men så sprack rösten: ”Jag skäms att säga det, men jag kan känna att jag ångrar mig. Att jag i sista stund, i ren desperation, bestämde mig för att ta ödet i mina egna händer och bli ensam förälder. Och där satt jag ensam med ett barn som jag hade satt till världen utan att tänka på att barnet kanske en dag skulle drabbas av min ensamhet.”
Under tonåren började sonen ifrågasätta sin mors beslut och sin tillblivelse och sörja saknaden efter en fadersfigur. ”Hellre en usel farsa än ingen farsa alls”, hade pojken sagt. ”Nu lever han sitt liv utan pappa, syskon, kusiner, utan mor-och farföräldrar, i ensamhet, bara för att jag, egoisten, ville lindra min ensamhet och förverkliga drömmen om ett barn”, säger hon, och jag får dåligt samvete för att inte heller jag hörde av mig genom åren. Men hon tog inte heller initiativ eller bjöd in. Kan man verkligen anklaga de som lider av ensamhet för att de själva inte gör tillräckligt för att skapa samvaro? Jag vet inte hur jag ska trösta henne, så jag säger att det ändå är tonåringars uppgift att ställa oss föräldrar till svars. Ingen slipper deras dom.
Sen påminner jag henne om ödet, den antika grekiska begreppet moira – den osynliga, obevekliga kraft som styr våra liv. Enligt grekisk mytologi var det ödesgudinnor som regisserade människors liv. Visst, vi människor gör våra val, vi strävar och planerar, men det är sällan vi som sitter vid ratten. Även om vi inte har kontroll över skeenden kan vi forma våra svar på livet. För så länge vi lever finns alltid möjligheten att skriva om vår egen berättelse och det är där, i varje litet ögonblick, vi finner friheten att förändra.
