50 år med bilbältet på – men svenskarna var skeptiska i början

År 2023 omkom 229 personer i vägtrafikolyckor i Sverige. Vi är fortfarande en bra bit från nollvisionen, regeringens mål om att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken. Men vi kan ändå glädja oss åt att vi är ett av de mest trafiksäkra länderna i världen. Och utvecklingen går framåt. De senaste tjugo åren har antalet allvarliga olyckor minskat trots att det blivit allt fler personbilar och lastbilar på våra vägar. Våra fordon har utrustats med säkerhetssystem som låsningsfria bromsar, antisladdsystem och bilbältespåminnare.

Den sistnämnda ska enligt en lag från 2014 finnas i alla nya bilar inom EU. En liten påminnelse kan nog behövas ibland, för än idag väljer några procent av svenskarna att inte spänna fast sig under bilfärden – trots att vi nu haft bältestvång i våra personbilar i 50 år.

Bältestvång – i framsätet

Lagen infördes på nyårsdagen 1975 och gällde till en början alla vuxna i framsätet. Det skulle dröja ytterligare elva år innan det blev obligatoriskt med bälten i baksätet, och ännu några år innan även barn måste spänna fast sig. Vägen till bältes­tvång hade varit lång och krokig. Redan i slutet av 60-talet fanns en lag om att alla bilar måste vara utrustade med bilbälte i framsätet men det var långt ifrån alla bilister som faktiskt använde det. Trots den höga olycksstatistiken i trafiken under 60-talet var det var svårt att övertyga svenskarna om fördelarna med att spänna fast sig.

Olyckorna i trafiken började öka under 40-talet. Andra världskriget var äntligen över och vi svenskar hade det gott ställt. Vi investerade gärna pengarna i en splitter ny Volvo PV 444 eller en bubbla från tyska Volkswagen och antalet bilar på de svenska vägarna ökade snabbt. År 1930 ska det ha funnits omkring 150 000 bilar i Sverige men efter andra världskriget exploderade försäljningen och bara under 1950-talet såldes drygt en miljon personbilar.

Vägnätet började nu utvecklas för att klara av det ökade trafiktrycket. Vägar breddades och asfalterades, det gjordes plats för stora parkeringar och Sveriges första motorväg byggdes. Den 11 kilometer långa sträckan mellan Malmö och Lund invigdes under högtidliga former av Prins Bertil den 8:e september 1953. Den imponerande vägen var byggd i betong, 22 meter bred och hade dubbla körbanor. Snart byggdes fler motorvägar runtom i Sverige. Att kunna ta bilen dit man ville innebar en stor frihet men det nya bilsamhället förde också med sig konsekvenser. I takt med att bilismen svepte över Sverige började nämligen antalet trafikolyckor med dödlig utgång stiga. Något måste göras. Bälten var det knappt någon som använde på 50-talet men det skulle det snart bli ändring på.

Tvåpunktsbälte togs fram

Bröderna Lennart och Stig Lindblad i Vårgårda var några av de första i Sverige att ta fram säkerhetslösningar för bilar. I början av 50-talet utvecklade de ett tvåpunktsbälte som såldes under namnet LIV, Lindblads industrier i Vårgårda, sedan 1960-talet känt som Autoliv. Vid samma tid hade energibolaget Vattenfall börjat intressera sig för bilsäkerhet. Efter kriget byggde de flera nya kraftverk och anställde tusentals personer. Man förde noggrann statistik över antalet arbetsplatsolyckor och kunde i början av 50-talet konstatera att färdolyckorna ökade mest. För att ge sina anställda ett bättre skydd i trafiken hörde man av sig till de tillverkare man beställde bilar från men ingen verkade intresserad av att diskutera bilsäkerhet. Tvärtom trodde många att säkerhetsbälten i bilar bara skulle skrämma upp svenskarna och signalera att det var farligt att köra bil. Vattenfall beslöt sig då för att ta saken i egna händer och gav sina egna ingenjörer i uppdrag att ta fram ett säkerhetsbälte som kunde monteras i företagets bilar.

De bälten som fanns på marknaden ansågs inte tillräckligt säkra. Ingenjörerna fick tillgång till en särskild provanläggning för att utföra kollisionstester. Man placerade också dockor i bilar som hissade i en kran och sedan släpptes ner från hög höjd med fronten före.

Arbetet resulterade så småningom i ett nytt tvåpunktsbälte, ”Säkerhetsbälte typ Vattenfall”, som från och med 1956 började monteras i företagets tjänstebilar.

Vid det laget hade också biltillverkaren Volvo börjat intressera sig för bilförarnas säkerhet. Förutom madrasserade instrumentbrädor och delad rattstång installerade de fästen för tvåpunktsbälten i framsätet för att skydda bilister vid en krock. Men tvåpunktsbältet ansågs inte tillräckligt säkert. De var ett dåligt skydd mot exempelvis skallskador och placeringen innebar risk för skador på kroppens mjukdelar. För Volvos nytillträdde VD Gunnar Engellau var det kanske lite av en hjärtefråga att utveckla ett säkrare bilbälte, han hade själv en släkting som omkommit i en trafik­olycka. Nu när Volvo skulle ta sig in på den amerikanska bilmarknaden kunde det också vara lägligt att presentera moderna säkerhetslösningar.

Trepunktsbältet föddes

I slutet av 1950-talet rekryterades Nils Bohlin till företaget och han fick i uppdrag att utveckla ett bättre och säkrare alternativ till tvåpunktsbältet. Nils Bohlin var flygingenjör och hade inlett sin yrkesbana på Saabs flyg­avdelning där han bland annat var med och utvecklade katapultstolar som på några få sekunder skulle evakuera piloter ur ett flygplan. För att kunna göra det på ett säkert sätt var det viktigt att piloten satt fast ordentligt i stolen.

Nils Bohlin tog med sig erfarenheterna från Saab och som säkerhetsingenjör hos Volvo började han genast leta efter ett säkrare sätt att hålla fast kroppen i händelse av en krock eller tvär inbromsning. Bältet behövde skydda både över- och underkroppen och ändå vara enkelt att använda så Bohlin satsade på ett trepunktsbälte. Sådana fanns redan på marknaden, några år tidigare hade till exempel amerikanerna Hugh De Haven och Roger W. Griswold patenterat en variant av ett trepunktsbälte som fästes kring midjan och över axeln. Men Bohlin utvecklade en egen variant där bältet förankrades i en punkt vid sidan om stolen och låg över bäckenet och bröstkorgen, områden som bättre kunde ta emot en hård stöt.

Det var ingen självklarhet att Bohlin skulle beviljas patent för sin uppfinning då det redan fanns en typ av trepunktsbälte registrerad hos PRV, men till slut beviljades ändå patentansökan. År 1959 började Volvo standardutrusta sina bilar med det nya trepunktsbältet, först ut var modellerna Amazon och PV544, och snart följde andra biltillverkare efter.

Att göra bilisterna mer medvetna om trafiksäkerhet och faktiskt använda de nya bilbältena var inte helt lätt. Under hela 1960-talet omkom mer än 12 000 personer i trafikolyckor och uppemot 20 000 fick svåra skador. År 1965 och 1966 är de värsta trafikåren genom tiderna med drygt 1 300 omkomna varje år på de svenska vägarna. För att få bukt med problemet bedrevs i slutet av årtiondet olika kampanjer för att få svenskarna att spänna fast sig. I Stockholm delade till exempel bilkåren ut uppmuntrande tackkort till säkerhetsmedvetna förare. Men det tar tid att påverka attityder och ändra gamla vanor, och dessutom fanns det ju ingen lag som sa att man måste använda bälte.

Färre omkomna i trafiken med bilbälte

Men den var på ingång. I slutet av 1960-talet klubbade riksdagen igenom en lag om att nya bilar skulle ha bälten monterade i framsätet. Den ledde bara till en blygsam ökning av användandet. 1975 var det dags att ta nästa steg.

På nyårsdagen det här året blev det bältestvång, åtminstone för alla vuxna som satt i framsätet. Det skulle dröja ett tag innan lagen utökades till att gälla även i baksätet och för barn. Trots att många inte följde lagen till en början gav den effekt. Under de första tio åren sjönk antalet omkomna i trafiken från nära 1 200 till 844 per år. Sedan dess har kurvan stadigt pekat neråt.