När den här intervjun görs var det tre månader sedan Pernilla träffade Alfred.
Han sitter i ett fängelse med säkerhetsklass 1, som ligger några timmars tågresa från Stockholm. Pernilla måste ta ledigt från jobbet för att kunna åka dit.
– Just nu håller jag på och försöker boka besökstid. Igår satt jag en timme och tjugotre minuter i telefonkö bara för att höra att det inte finns några lediga tider. De har fem slottar på tisdagsförmiddagarna, men alla intagna vill ju träffa sina anhöriga, så konkurrensen är hård.
Pernilla Pernsjö
Ålder: 54 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Ebba, 29 år, tvillingarna Matilda och Alfred, 27 år.
Yrke: Lönespecialist.
Aktuell: Med boken ”Älskade jävla unge. Att vara mamma till en kriminell”, Mondial.
Alfred är dömd till tolv och ett halvt års fängelse för inblandning i flera sprängningar, samt medhjälp till mord. Mordet skedde i Solna för ett år sedan då en 39-årig småbarnspappa sköts ihjäl när han lämnade en restaurang. Mannen saknade koppling till kriminalitet och mordet bedöms vara en felskjutning.
Skrivit boken ”Älskade jävla unge”
Om allt går som det ska kommer Alfred ut 2031. Då är han 34 år, och Pernilla 61.
– Förra gången Alfred satt inne tänkte jag jättemycket på framtiden. Hur ska det bli när han kommer ut? Vad ska han göra, var ska han bo, hur ska han få ett jobb? Pengar? Men nu tänker jag inte alls så, det finns ingen poäng.
Säger Pernilla på klingande dalmål. Trots att hon har bott i Stockholm i snart trettio år tränger dalmålet igenom.
Hon säger att hon är nervös för vilka reaktioner boken kommer att väcka.
– Jag är rädd att folk ska tro att jag försöker försvara det han har gjort eller att de ska tycka att jag har varit en dålig mamma. Min vilja med boken är att visa att vilken familj som helst kan hamna i den här situationen. För vi är vilken familj som helst. Alla yttre faktorer – närvarande föräldrar, syskon, kompisar och intressen – för att våra barn ska få ett bra liv har funnits där. Ändå gick det som det gick.
I sexan kom Alfreds ilska
Pernilla tänker på hur Alfred var som barn. En fysisk kille som tyckte om att vara ute och röra på sig. Som älskade fotboll, och visade sig vara en riktig talang. Så småningom skulle han spela i ett utvecklingslag. Han var social och hade många vänner som gärna hälsade på hemma. Allt som oftast satt det en extra unge vid middagsbordet.
– Varken i förskolan eller skolan har någon någonsin sagt att vi borde ta honom till bup, eller göra en utredning. Alfred var som vilket barn som helst fram till sexan. Då kom ilskan. Han bytte skola och hamnade på en skola som redan i sexan fungerade som ett högstadium med skåp i kapprummet och många olika lärare. Samtidigt delade vi på honom och hans tvillingsyster, och satte dem i olika klasser. Då hände det något. Jag tror att hans syster dittills hade tagit väldigt mycket ansvar. Alfred hade aldrig behövt lyssna så noggrant, för syrran hade ju koll. Men när han själv blev tvungen att ta ansvar så fixade han det inte. Då blev han utåtagerande istället.
LÄS ÄVEN: Erik Myrstrand växte upp med en kriminell far – nu har han själv fått barn
Misshandlade en kille som 13-åring
Första polisförhöret ägde rum när Alfred var 13 år. Han hade misshandlat en jämnårig kille. Sedan avlöste snatterier och cykelstölder varandra. Pernilla tänkte hela tiden att Alfred skulle förändras, hon hade inte en tanke på att han skulle kunna spåra ur på riktigt. Men så småningom började han med drogförsäljning.
Pernilla talar om en tillvänjningsprocess. Att hon sakta men säkert vande sig vid än det ena, än det andra.
– Gränserna flyttades, men jag märkte det inte själv. Plötsligt accepterade jag sådant som jag aldrig trott att jag skulle acceptera. Jag hittade en vattenpipa i Alfreds rum när han var 13, och jag blev förskräckt. Sedan började han röka cigaretter och då struntade jag i vattenpipan. När han började röka cannabis kände jag – rök cigaretter bara du låter bli cannabisen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara okej med att mina barn röker cigaretter. Men det onormala blir normalt, och kaoset blir vardag.
Distanserat sig efter fängelsestraffet
I takt med att brotten blev allt grövre har Pernilla varit tvungen att distansera sig lite från Alfred. Att han än en gång dömdes till ett långt fängelsestraff gjorde familjen uppgiven.
– När han satt i fängelse förra gången hade jag som min livsuppgift att boka besökstider. Vi hälsade på honom hela tiden. Men när han dömdes för sprängningar och medhjälp till mord… det var en skillnad. Och den skillnaden tar sig uttryck i att vi inte hälsar på honom lika ofta. Alfred har sagt att han är fine med det, han trivs i sin bubbla. På sätt och vis är det ju jobbigt att bli påmind om livet utanför fängelset.
LÄS ÄVEN: Fanny Klang jobbade på tung anstalt inom kriminalvården – skrivit kritisk bok
Boken om Alfred illustreras av ett svartvitt foto. Mamma och son vilar på en kudde med Barbapappa-motiv. Pernilla lutar sig mot sonens rygg, och mörklockige Alfred tittar rakt in i kameran. Det ser fridfullt ut.
– Det fysiska har varit mitt sätt att närma mig Alfred, särskilt eftersom jag har haft svårt att nå fram till honom på andra sätt. Jag har kramats, krupit upp i hans knä och legat bredvid honom i sängen. Han har aldrig sagt ifrån, och det är jag så glad för – sådana här killar brukar ju inte vara särskilt förtjusta i närhet. Alfred har heller aldrig skämts för mig inför kompisarna. Han har alltid haft mycket kompisar hemma, och jag tror att jag och hans pappa har sett varenda fotbollsmatch som han någonsin har spelat.
Slutade lita på sin son
Alfred är väl bekant med Pernillas grundinställning. Den har alltid varit – och kommer alltid att vara – densamma.
– ”Det du har gjort kommer jag aldrig att försvara, men jag älskar dig”, brukar jag säga till honom. Och så är det. Jag älskar honom verkligen, men jag vet inte om jag tycker så mycket om honom som person. Han har konsekvent valt bort oss, och så ofta gjort oss besvikna.
Pernilla ser tillbaka på många år av att kastas mellan hopp och besvikelser. Mest det senare.
– Man blir ju lite knäpp till slut. Att aldrig kunna lita på en människa är dränerande. Till slut litade jag inte på något Alfred sa. Om han sa att han skulle gå och köpa mjölk så trodde jag honom inte.
Med all rätt, skulle det ofta visa sig. Pernilla minns när hon fick höra att en kriminell kompis till Alfred hade snott smycken från sin egen familj. Hur kan man sjunka så lågt, tänkte hon. Sedan stelnade hon till. Tänk om… Hon sprang in i sovrummet och öppnade smyckeskrinet. Tomt! Alla ärvda släktsmycken – borta.
– Jag drabbades av en fysisk reaktion, jag bara ramlade ihop på golvet. Samtidigt vet jag ju att ingenting av det Alfred har gjort har varit riktat mot oss. Han har bara saknat förmåga till konsekvenstänk. Men det har varit påfrestande för oss alla, och Alfreds två systrar har fått stå tillbaka. Jag är otroligt stolt över dem, de har ställt upp så mycket för familjen, och särskilt för Alfred. Idag lever båda tjejerna bra liv. Alfreds tvillingsyster är civilingenjör, och det känns väldigt fint. Hon är en underbar motvikt till allt det struliga, och ett bevis för att allt inte har gått snett i vår familj, säger Pernilla och skrattar.
Bad om ursäkt
Alfred har läst och okejat den nya boken. Om Pernilla mår bra av att skriva så ska hon göra det, har han sagt till henne.
– Och så bad han om ursäkt. Han hade inte förstått att jag gått runt och känt mig som en dålig mamma. ”Du är den bästa mamman som finns”, skrev han i ett brev. Jag blev väldigt rörd. Samtidigt blev jag ledsen. Jag vet ju att Alfred har alla de här fina sidorna i sig, han skulle ha kunnat göra så mycket annat i sitt liv.
Vad hade han kunnat bli?
– Polis, säger Pernilla och kan inte låta bli att skratta.
– Jag sa det till honom, men då bara tittade han på mig. Han är social, bra på att ta olika slags människor och dessutom fysiskt stark. Inom polisyrket är han förstås körd för all framtid, men det finns ju annat han kan ta sig för. Om han vill förändra sitt liv tror jag att han har alla möjligheter.
LÄS ÄVEN: Lina växte upp i en trasig familj: ”Sa inte att mamma satt i fängelse”
På senare år har Pernilla jobbat med sitt medberoende, och hon har blivit bättre på att sätta gränser. Hon försöker göra sådant som hon mår bra av, som att vinterbada och skriva. Numera har hon tid att ägna sig åt sig själv. Hon och Göran, Alfreds pappa, har skilt sig. Kärleken höll inte för alla påfrestningar, och de började utvecklas åt olika håll. Och inget barn bor längre hemma.
Tidigare kände Pernilla ett stort ansvar för Alfreds handlingar, men det gör hon inte längre. Alla människor får ta ansvar för sig, resonerar hon numera.
Inte längre arg
– Jag kan inte begripa att Alfred inte förstår det omoraliska i att sälja droger. Folk kan ju dö av droger. Hans ständiga svar är att om han inte säljer så gör någon annan det. Men ju grövre brott, desto mer har jag stängt av. Jag tar inte riktigt in det som händer och sätter mig inte in i detaljerna. Sprängningar och medhjälp till mord… det är en ny nivå och genomvidrigt. Vem gör sådant? Hur kan man vara så samvetslös?
Är du arg?
– Inte längre. Tidigare var jag det, nu är jag mest ledsen. Det är klart att jag har funderat mycket över varför det blev så här, men jag har inget svar. Och jag kommer aldrig att få ett svar. Det har jag accepterat. Men allt som har hänt har också förändrat mig som människa. Jag dömer inte människor lika snabbt, och jag ser inte längre saker i svartvitt. Nästan allt i livet består ju av gråzoner.
Bomb i trappuppgången
Pernilla har alltid varit öppen med familjens situation. Hon har en blogg där hon ibland skriver om Alfred, och nu har hon ju skrivit den här boken.
– Jag tror att man vinner på öppenhet, och jag har nästan genomgående mötts av vänlighet. Att våga vara sårbar och prata om det som är svårt öppnar upp för djupare samtal och bättre relationer. Samtidigt tycker jag att det är knepigt att veta när jag ska berätta om Alfred. Jag har ofta bytt jobb, och när är det läge att berätta för nya kollegorna? Och efter skilsmässan har jag börjat dejta, hur tidigt ska jag ta upp det här med Alfred?
Inte blev det lättare efter det som skedde i vintras, då en bomb detonerade i trappuppgången till den adress som Alfred var skriven. Bomben misstänktes vara riktad mot Alfred, även om han just då satt i fängelse. Däremot var pappa Göran hemma. Explosionen var så kraftig att den hördes över stora delar av Stockholm. Ingen person skadades, men fönster trycktes in och balkonger förstördes.
– Det var otroligt chockartat. Jag får ofta frågan om jag är rädd, och ett tag när gängen var ute efter anhöriga så kom ju tankarna. Tänk om någon vill skjuta mig? Helt bisarrt! Jag kommer från lilla Skogsbo i Dalarna och går runt och funderar över om någon vill döda mig. Borde jag vara rädd och skydda mig mer? Jag är inte rädd och det är jag glad över. Jag vill inte att de ska vinna.
Skönt att Alfred sitter i fängelse
Tänker du på Alfred när du lägger dig på kvällen?
– Nej. Och det är skönt, jag har tänkt så mycket på honom under åren. Det gör jag inte längre. Jag kan rentav tycka att det är skönt att han är i fängelset. Högst troligt kommer inget dramatiskt att hända där. Han kommer inte att bli dödad, och han kommer inte att döda.
